Häromdagen när jag åkte hem genom den fortfarande av julljus vackert upplysta staden började jag tänka på det jag läst om och forskat i den senaste tiden: ensamhet och utsatthet. Men även missämja och hatretorik. Och samtidigt som jag vill inte nedfalla till cynism här, eller dra någon slags moralpredikan, så vill jag försöka måla fram lite av en verklighetstrogen bild av det som finns i samhället och som drabbar en del personer.
När jag skriver är det den 9 januari. Så det är ännu delvis juldekorerat i staden. Det är förmiddag och ute är det för en gångs skull blå himmel och solsken. Men det har varit en mörk och regnig december och snön har ”lyst” med sin frånvaro. Under vinterhalvåret är det många som känner sig nere. Kanske har det alltid varit så för en viss slags människor, och själv saknar jag snön och frosten och den glans och ljus de hämtar. Jag älskar de morgnar och dagar då solen lyser högt ovanför staden och husen, gatorna, parkerna och träden bär nysnö och världen ser lite ut som vintern i filmen Dr. Zjivago. Men så är det inte alltid och så känns det inte för alla. Särskilt inte denna mörka vinter. Och så känns det som om det är något med vår tid som gör att vi isolerar oss mer än förr.
Jag drar mig till minnes något som författaren Peter Sandström sa i en intervju 2016, då han intervjuades om sin bok Laudatur vars berättelse hoppar mellan 1980-talet och 2010-talet: Att det där som fanns förr, att man hjälpte varandra, det finns inte längre. Jag vill inte läsa in Sandströms ord alltför mycket eller på något sätt förvränga det han menade. Men jag själv började tänka då och har senare tänkt ifall det möjligen fattas ett slags självklar solidaritet i vårt samhälle.
Samhället är och blir allt öppnare. Och ja, det är kanske främst i storstäder, här i Helsingfors till exempel, som vi kan se kampanjer lite varstans, i bussar, på spårvagnar, i metron, kampanjer där öppenhet och tolerans förespråkas: att se de ensamma, att gå emellan då det sker rasism. Så det är inte som om ingenting görs för att bygga ett samhälle som vill lägga märke till de utsatta. Och för de finlandssvenska unga finns till exempel Luckan som finns på tolv olika orter i landet. Luckan är ett finlandssvenskt kultur-och informationscentrum som ordnar aktiviteter för barn, unga och invandrare, och som även har en chattjänst för unga. Ett annat exempel är Helsingforsmissionen, som arbetar med volontärverksamhet för såväl seniorer som unga och barnfamiljer, och som även erbjuder samtal för unga. Det finns fler platser och föreningar som erbjuder hjälp än enbart dessa, och det är bra. Det är viktigt att lyfta fram var det finns hjälp – och att hjälpen finns.
Om vårt samhälle ska vara ett välfärdssamhälle, så ska det enligt välfärdssamhällets grundtanke inte finnas problem som fattigdom eller hemlöshet. Eller stora klasskillnader eller en stor grupp människor som känner sig utanför. Och det som samhället nu präglas av är en tilltagande psykisk ohälsa bland unga. Men vi kan inte glömma att det även finns fattigdom, en fattigdom som väldigt ofta är gömd, eftersom den är sammanbunden med skam. Och skam och utanförskap – känslan av att inte tillhöra någon gemenskap, som till exempel kan uppstå vid arbetslöshet – leder till ensamhet. Icke-självvald ensamhet (för vi måste också tillåta folk leva ensamma utan att ifrågasätta det alltför hårt). Men: det är alltför många unga som är ensamma idag. Det finns många unga som är så ensamma att de inte har en enda person de kan kalla för sin vän. Hur har detta hänt? kan man fråga. Sociala medier, är ett svar som man ofta hör och läser. Men det är också tävlings-och vinnarkulturen, den som redan började på åttiotalet men som fått en ny period. Och en orsak att missämjan och barriärerna mellan folk ökar är att en del av de som mår illa kan skriva ut sitt missnöje på nätet, och finna andra likasinnade illamående och därigenom bilda grupper som växer sig till något farligt, både för dem själva men tyvärr också för oskyldiga. Och för att räkna upp vad de sociopolitiska barriärerna mellan oss människor leder till: psykisk ohälsa, missbruk i olika former, anorexi (skönhetskulturens sorgliga svans), bulimi, självskadebeteende och naturligtvis isolering och marginalisering. Och denna isolering från ett i alla fall någorlunda sunt liv, från sunda människor, sunda lärare och mentorer, kan i värsta fall leda till ett tillstånd som får (mest) unga (män) att dra sig till extrema grupper. Grupper som sysslar med xenofobi och rasism och som i allra värsta fall kan leda till hot mot andra människor. Till och med till attentat.
Här kan vi återvända till det som Sandström möjligen menade. Vi kan kanske tänka att det handlar om att lägga märke till de behövande nu mer än någonsin – nu då så mycket ”levs” på nätet och genom att människor sitter och glor på sina små skärmar. Vi måste kanske börja lägga än mer märke till hur våra kolleger, klasskamrater och bekanta mår. För det finns ju hjälp att få, men även i detta samhälle är eller kan den byråkratiska vägen vara svår. I synnerhet om man inte har så värst mycket ork, inte kan ty sig till sina närstående (eller inte vågar eller inte har närstående) och ser världen genom en slags grå dimma. Och i många kretsar existerar det alltjämt ett stigma kring detta, att be om hjälp för sina psykiska besvär.
Solidaritet är något som bör finnas till överallt – i skolor, på arbetsplatser, ute i staden och på landet. Det finns den också, i viss mån. Men kanske är det viktigt att på nytt säga att det finns de som inte bara inte orkar ta hjälp men som inte vill, eller som till och med vägrar. Eller inte vet hur hjälpen – som inte alltid innebär terapi och socialarbetare – skall sökas, eller bes om. Nyss talade jag med en pappa till en ettåring, och fadern, som var mer eller mindre en främling för mig, sa att det verkar som om det är svårare än någonsin att prata med folk, att utbyta tankar med andra pappor. Inte ens vid sandlådan tycks det lyckas. En annan jag känner, en som står mig betydligt närmare, ringer ibland i berusat tillstånd och skriker ut sin ilska, sitt missnöje och kan till och med fälla tårar över sitt sårade tillstånd då hen är berusad. Men efteråt låtsas hen som om inget hänt.
Samhället må vara öppnare, men ändå är många av oss på ett sätt eller annat känner oss instängda. Eller ensamma. Vi kan säkert, alla, om vi vill, försöka öppna ögonen för solidaritet.
1 kommentar
Fint skrivet! Relevant för många.