Min bror hade ett labyrintspel när vi var barn. Den där fanérlådan med ett rörligt övre plan och en metallkula som man ska vicka fram mellan diverse trävindlingar och in i ett hål. Jag nådde aldrig dit. Kulan sattes i rullning och fladdret av en förhoppning drog genom magen, bara för att släckas av dunsen från en återvändsgränd. Det som krävdes var öga-hand-koordination. Och tålamod. Det är möjligt att komma i mål, envisades brorsan. Jag tvivlade.
Ann-Sofi Carlssons Labyrinten är en samling korthuggna novellfragment med fanérfärgad pärm. Den påminner mig om spelet. Om och om ställer den mig inför återvändsgränder och får mig att längta efter en Ariadne som kunde ge mig en tråd att följa.
Jag hittar sånt som kunde vara trådändar: en återkommande tematisering av glappet mellan prestation och liv, förluster att göra upp med eller rusta sig inför, kontrasten mellan grådaskig realism och plötsliga övernaturliga inslag med stänk av grotesk eller andlighet, spänningen mellan tillit och skräck. Ingenting vill ändå bära. Jag står som inför barndomens fanérlåda och undrar om det går att hitta fram. Och om det ens är meningen.
Labyrinten är Carlssons tredje bok efter debutsamlingen Jag undrar hur det känns att falla fritt och romanen Inget har hänt. Förkärleken för knapphet och antydningar är något som går igen. Läsaren får famla och ana. Leta, undra. Och tvivla. Ett laddat tomrum är bland det effektivaste en novell kan avfyra. Men det finns en skiljelinje mellan outsagt och osagt, mellan suggestiv ovisshet och oklarhet. För att vagheten och frågorna ska bli emotionellt och existentiellt intressanta krävs också ett engagemang från läsarens sida. Det är sällan det riktigt hinner växa fram i umgänget med Carlssons kortklippta texter.
Ann-Sofi Carlsson behärskar flera register. Hon kan musikens och matematikens språk. Hon har öra för vardagens intighet och skräckens våglängder. De klassiska novellgreppen har hon i sin hand. Hemvant öppnar hon in medias res och vet hur man flätar knorr på slutet. Innan dess värjer hon sig noga för all slags spill. Möjligen för noga.
Kanske är just behärskningen problemet. Kanske lider samlingen av samma tillkortakommande som hemsöker huvudpersonen i novellen ”En tvåa”, som handlar om en nyutexaminerad matematiklärares första vikariat. Med bästa vitsord i alla ämnen och en seminarieuppsats om arbetsro i klassrummet i bakfickan står hon handfallen inför en skock ”omänniskor” till åttondeklassister. I teorin kan hon allt, men i praktiken havererar hennes försök att nå fram. Risken med den fulländade behärskningen är att något slocknar, eller förblir oförlöst.
Det är det oförlösta jag önskar att Carlsson hade gett sig tid att invänta. Hon har nämligen kapaciteten att ta andan ur en. Novellen ”Kråkblicken”, om fasetterna av en testosteronstinn killes frälsning på ett konfirmationsläger reser sig ur den fanérbruna helheten. Den tar läsaren på säng i våldsamt skickliga kast mellan sympati och antipati. ”Kråkblicken” förser kanske inte Labyrinten med någon Ariadne, men den visar att det finns en minotauros.
Ann-Sofi Carlsson: Labyrinten.
Marginal, 2019.
