Jag har blivit en Person Som Bakar

av Lisa Gemmel

Jag skulle vilja vara en av dem som kan skriva poetiskt om instängdheten. Om vad det gör med människans psyke och beskriva det med målande ord som aldrig uttalar exakt vad det handlar om, men som ändå alla förstår. I min corontän önskar jag att jag vore en Person Som Skriver Poesi. 

Till vardags är jag en Person Som Skriver Om Politik och arbetar med att sätta samhällsskeenden i ett sammanhang och drar analyser från det. Men de senaste sex veckorna har jag upplevt världen från fyra rum och kök i Gräsviken. Jag verkar med det ha tappat förmågan att se bortom lägenhetens väggar.

I 41 dagar har jag haft covid-19 symtom, 35 av dem har varit karantän (ja, jag är en dålig människa som trodde att halsontet först var allergier). Jag har inte lärt mig något nytt om mig själv under den här tiden. Mitt ensambehov finns kvar, fastän två andra personer numera nästan aldrig lämnar de 90 kvadratmetrarna som är vårt hem. Min hjärna funkar väldigt dåligt utan miljöombyten och rörelse. Jag fastnar väldigt lätt i grejer (se nedan om en Person Som Bakar). Tvätten viker jag inte fastän jag spenderar allt tid hemma. Vissa saker förändras aldrig. 

Jag har inte skrivit en pjäs i karantänen, så som Shakespeare sägs ha gjort under pestens härjande. Jag har heller inte gjort en plan för hur jag ska förbättra mitt boende och mitt liv. En sådan skulle jag ändå aldrig följa. Mellan de väldigt låga febertopparna har jag bollat barn och jobb. Även om världen utanför sägs i princip ha stannat, pågår ändå någon form av vardag. Den ramas mest in av måltider. Däremellan äter jag. 

I brist på motion och stimulans har jag blivit en Person Som Bakar. I mitt kylskåp bor nu en surdeg och vi äter hembakade frallor varje frukost. Förutom barnet då, hen vägrar fortfarande äta i princip allt jag lagar. 

Runt dag 30 i karantän började jag få dagliga psykbryt. Jag som aldrig gråter fäller nu tårar minst en gång om dagen. Ibland av ilska, ibland för att Telia har gjort en reklam där en massa människor sjunger Ratatas Så länge vi har varann och det är det finaste jag någonsin har sett. Men jag håller ännu ihop när termometern dag efter dag visar att jag fortfarande har feber. 

Jag samlar covid-19 symtom. Tillsammans med andra sjuka delar jag min vardag på Twitter. Jag scrollar tillbaka i mitt flöde. Det fanns en tid då jag trodde jag skulle frisk. Nu har jag övergett hoppet. Jag lever i ett subfeberlandskap med en kroppstemperatur som aldrig går över 38 grader, men heller aldrig under 37,3 grader. Halsontet kommer och går, liksom den torr-onda känslan i bröstet och den isande känslan i näsgångarna när jag andas. Maten har börjat smaka och dofta igen, men som med de andra symtomen varierar det från dag till dag. 

Jag bakar brownies och mjuka tunnbröd. Surdegskanelbullarna blir misslyckade och jag tänker att jag borde hitta ett bättre recept för nanbröd än det jag testade. Den här veckan ska jag baka rågbröd. Jag bakar, för i karantänens rastlöshet finns det få andra saker jag klarar av att göra. 

En Person Som Skriver Poesi har karantänen inte gjort mig till, lika lite som gymkortet gjort mig till en Person Som Tränar. Snart hoppas jag dock att jag slutar vara en Person Som Bakar och blir frisk och därmed en Person Som Promenerar, något som dock aldrig verkar hända. 

Till och med Fantomen vandrade ibland gatorna som en vanlig människa, tänker jag i mina bittra stunder. Själv har jag gett upp hoppet om att få gå till mataffären innan april blivit till maj.

Bild från Piqsels.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.