Det var meningen att flera utställningar med privatsamlingar skulle vara öppna i Helsingfors just nu. Det satte coronasmittan stopp för, men vår oförvägne konstkritiker Pontus Kyander låter sig inte hindras att fundera kring tre utställningar med konstgåvor.
Det är saligare att giva än att taga, så att skänka en konstsamling är finare än att samla och gömma för sig själv. De privata konstsamlingarna är ofta en genre – eller flera – för sig själv. Inte sällan är de vassare än många museisamlingar, tillkomna av en privat passion. Åtskilliga samlare utvecklar en sakkunskap inom ett begränsat område som inte står specialisternas efter. Samlaren är också befriad från sådana distraktioner som inköpskommittéer, vilka i sann demokratisk anda ofta blir den gyllene medelvägens försiktiga spårfinnare. Dessutom bygger privatsamlaren också ofta upp privata relationer till konstnärerna som blir nog så starka som den inköpsivrigaste museidirektörs. Det är alltid lätt att tycka om den som håller i plånboken.
Sällan är det så lätt att älska en kapitalist som när hen bestämmer sig för att skänka sin konstsamling till det offentliga. Det sker understundom, mer ofta förr än idag. Några av Finlands mest kända museer är baserade på sådana donationer, som Sara Hildéns konstmuseum i Tammerfors, Vasa stads konstmuseum samt Amos Andersons och Didrichsens konstmuseer i Helsingfors.
Samtidigt glöms det ofta bort att inte bara givaren är generös, utan också mottagaren. Konstgåvor till museer förutsätter ett ansvar att vårda, visa och förvara verken för evinnerlig tid. Den största givaren är inte sällan mottagaren. Detta är lätt att glömma i inledningsskedets rosenskimrande tacksamhet.
Sigurd Frosterus samling (permanent)
Amos Rex. Tills vidare stängt.
Stranden med stenar och klippor är sänkt i ett solnedgångsljus av det där slaget som var och en som någon gång sett solen gå ner väster om en skärgårdsö eller till nöds en fastlandsklippa känner igen. Två nakna pojkar nästan glöder i kvällsljuset – och vi påminns om en annan tid, då det var helt gångbart för manliga homosexuella konstnärer att stå och måla av småpojkar utan kläder vid ett somrigt hav. Ack tider av oskuld. Målningen ”Gossar på stranden” (1910) räknas självklart som ett av Magnus Enckells viktigaste verk.
Har du sett Stockmanns varuhus i Helsingfors, då har du även sett arkitekten Sigurd Frosterus (1976-1956) mest kända byggnad. Han hörde i likhet med Bertel Gripenberg, Emil Zilliacus och Rolf Lagerborg till kretsen som startade tidskriften Euterpe (1902-1905). Därmed kan man konstatera att de var modernitetsivrare i ett skede då moderniteten ännu företräddes av den franska postimpressionismen. Frosterus själv trodde tidigt på att en ekonomisk elit skulle hålla en estetisk elit sysselsatt. Man kan, för att göra historien kort, konstatera att han levde som han lärde, och hans samling sådan den utvecklade sig speglar ideal som formats på den europeiska kontinenten vid 1900-talets början. Det ska noteras att samlingen egentligen inte är en gåva utan en långsiktig deposition, vilken dessutom förändrats efter Sigurd Frosterus livstid.
Frosterus var på inget vis stormrik, och frånvaron av verkligt stora namn i listan kompenseras av en räcka fina målningar av mindre kända postimpressionister. Inte minst rymmer den en mängd verk i pointillistisk stil, med ett hamnmotiv av Paul Signac som det mest prestigefulla verket, i nära tävlan med ett trädgårdmotiv av Pierre Bonnard. Samlingen rymmer även en rad finländska konstnärers verk som är närmast besläktade med den svenska västkustkolorismen.
Istället för att åstadkomma en lite genomsnittlig ”internationell” samling fann Frosterus för gott att särskilt satsa på ett par inhemska finländska konstnärer, en imponerande räcka av arbeten av vår egen postimpressionist A. W. Finch och av den fine koloristen Magnus Enckell, samt enstaka verk av Sigrid Schaumann och Marcus Collin.
Det framgår att Frosterus ganska snävt höll sig i en ”finlandssvensk” cirkel, på hälsosamt avstånd från den finsknationella konsten som för övrigt utvecklades mot en gråbrun murrighet som ligger långt från den höga palett som dominerar Frosterus samling.
På nya Amos Rex har Frosterus samling fått ett eget permanent rum, dit den som söker en fristad från samtidens brus kan söka sig. Det är en väldigt behaglig liten presentation som emellanåt hängs om, med en läs- och sittvrå som låter också den fattigaste museibesökare för ett ögonblick få inrätta sig som den burgnaste konstmecenat.
Samlingen presenteras även i boken Sigurd Frosterus. Konsten som livshållning (Finska Litteratursällskapet, 2015). Där får man även inblickar i den högborgerliga miljö som dessa framför allt målningar en gång hängt i.
Kuntsis samlingar
Helsingfors konsthall. Tills vidare stängd.
Ett barn sitter framåtböjd vid sin ätstol, fastklämd mellan matbricka och ryggstöd. Benen är uppdragna, fötterna klädda i klumpiga osnörda pjäxor. Det nästan klotrunda huvudet stirrar håglöst ner i en skål med obestämbart innehåll. Ett par hörlurar eller hörselskydd avskärmar barnet från omgivningens eventuella stoj, fingrarna greppar om brickans kant, skärmmössan är numrerad 2 728 9, stolen är i brickans framkant mer fullständigt markerad med ”Syöttötuoli [matningsstol] N:o 02 728 97” (se bilden). Den lille tycks håglöst upptagen med hur den ska förmå sig att äta det sista ur skålen. Vi som tittar på kanske reflekterar över en nästan samtida svensk målnings titel, ”Blir du lönsam, lille vän” (1972) av Peter Tillberg med en utblick över en skolsals prydligt uppradade elever och bänkar. Hur lönsam kan månne denna knatte bli, hur samhällsnyttig?
Rauni Liukkos skulptur ”Matningsstol” från 1969 är i samklang med sin tid och dess konst. Edward Kienholtz hade i USA uppmärksammats för sina samhällskritiska skulpturgrupper med alienerande och obehagligt innehåll, människolika varelser i solkigt moderna miljöer. Liukko slår an liknande teman, människan förvandlad till produkt och nummer. Det är ett politiskt och kritiskt verk – men vilken politik? Det skulle kunna läsas som ett antikapitalistiskt verk, men också som ett antitotalitärt. Hur som helst ställer sig konstnären på samma sida som de medborgare som med skäl kan känna sig kontrollerade, manipulerade och förtryckta av dem som skulle kunna kallas ”makten”.
Simo Kuntsis samling har kritiserats för att den inte är politisk, att han i sina inköp undvek att köpa in av den partibundna vänstern. Nu kan det vara mycket begärt av en stormrik konsul i Vasa att han dessutom ska vara antikapitalist och vänsterman. Det var han inte, men den som inte ser den politiska och kritiska potentialen i de verk som Kuntsi ändå köpte, och den helt otidsenliga estetiska radikalitet som samlingen uppvisar, är en blind höna. Vill man se det bästa i finländskt 1950- till 80-tal, då är det inte till något av landets i sanning konservativa offentliga museer man bör gå, utan hit, till Kuntsis samling som i vanliga fall huserar i Vasa stads konstmuseum men som under våren gjort sig en utflykt till Helsingfors konsthall. Jag hann göra två turer till samlingen innan portarna slog igen tills vidare, på grund av museernas coronakarantän.
Med sin stora mängd inköp och den relativa konsekvensen i estetik är detta en samling att faktiskt lära sig någonting av om finländsk konst, i skuggan av de stora strömningarna i världen. Här finns enstaka internationella referensverk, som en skulptur av fransmannen César, men de är relativt få. Men här finns desto mer av finländska verkligt fina gensvar på kontinentens och USA:s informalism, fluxus, popkonst, arte povera, opkonst, psykedelia med mera. Den som sett Kuntsis samling vet att Finland inte var, inte är, och inte bör vara en isolerad utkant av den större världen. Sannfinländska föreställningar om en ”finländsk”, för att inte säga finsknationell, konst kommer här på skam. Det här är finskinternationell konst, ofta mer spännande, experimenterande och egensinnig än det jag ser på gallerierna idag. För att vara självständig och samtidigt göra något nytt och väsentligt måste man vara medveten om sin omvärld. I isolering trivs medelmåttan bäst.
Utställningen, förhoppningsvis i en eller annan virtuell form framöver, kommer fantastiskt väl till sin rätt i konsthallens nyklassiska höga rum. I vanlig ordning är utställningen onödigt fullhängd – en finländsk ovana, som just i konsthallen brukar tas till sin extrem – men det ger å andra sidan möjlighet att se väldigt många enskilda verk.
I boken Simon Suosikit [Simos favoriter] av Anne-Maj Salin (Maahenki 2020; beklagligtvis ej i svensk språkversion, ett oskick som tycks bre ut sig) framgår att stiftelsen fortsätter att köpa in konst av nulevande finländska konstnärer. För en gångs skull vill jag avråda från att fortsätta längs denna linje. Inköpen ter sig helt sammanhangslösa i förhållande till samlingen. Istället rekommenderar jag Kuntsis stiftelse att köpa in relevanta referensverk av internationella konstnärer, inte med nödvändighet de mest kända, men företrädare för informalism, fluxus, arte povera, popkonst med mera, för att ge en tydligare förankring i den tidsperiod som samlingen redan speglar ur ett nästan renodlat finländskt perspektiv. Där är det viktigt att se strömningarna utanför Finland, för bara då syns också hur självständiga många av dessa uttolkningar är.
Galen kärlek. Seppo Fräntis samling i Kiasma
Kiasma museum för samtidskonst. Tills vidare stängt.
Ett manligt könsorgan hänger fritt i bildens vita rum, med kritiga röda streck tecknade över ollonet. Heikki Marilas målning ”Första Moseboken 17:11” refererar till budet att Israels söner ska omskäras, vilket denna fritt svävande lem dock har undkommit. Det är inte den största bilden i Seppo Fräntis samling, men en som tränger sig på.
Om Sigurd Frosterus samlade konst med avsikten att få till en väl sammanhållen helhet, där valen präglas av en distinkt och ganska borgerlig smak med relativt få och sparsmakade arbeten, och Simo Kuntsi satte samman en enhetlig spegel av en specifik konstperiod i Finland – då är Seppo Fräntis samling deras raka motsats. Fränti kommer från fattiga förhållanden i Österbotten, utbildade sig vid Ateneum på 70-talet, men arbetade under hela sitt yrkesliv på Barnens Borg med barn som var mentalt handikappade. Sparsam och med små medel började han köpa konst utan annan baktanke än själva viljan att äga verken, och inte sällan ge konstnärerna en hjälpande hand. Verklig fart tycks samlandet ha tagit först efter Fräntis rikskända trauma, då han under en semester i Sydostasien år 2000 blev kidnappad av terrorister och hölls i fången i 160 dagar. Man kan riskfritt förmoda att samlandet blev en del av en lång och komplicerad läkningsprocess. Bostaden fylldes efterhand med framför allt målningar som staplades i högar och rader. 2018 donerade han hela rasket – med några få undantag – till Finlands Nationalgalleri, av vilket Kiasma är en del.
Seppo Fränti har samlat med hjärtat snarare än med avsikten att skapa en helhet av mästerverk eller med en systematisk blick på en genre, epok eller liknande. Han har köpt intuitivt, sådant han tyckt om och av konstnärer han blivit vän med. Han har heller inte behövt tänka på könskvotering eller annan rimlig rättvisa sedd ur en offentlig samlings perspektiv. Det är en stark övervikt åt manliga finska målare födda efter kriget – Henri Wuorila-Stenberg, Jussi Goman, Teemu Mäenpää och Jukka Korkeila är starkt företrädda. Samlingen är sprudlande och spretig, det är mycket färg, mest expressivt och figurativt – många gubbar och ansikten – någon nästan monokrom abstraktion men också prov på ett slags naiv naturlyrik, som i Kalle Leinos lilla dimhöljda landskap med hästar och hus. Tendensen går emellertid mot en aningen brutal grabbighet.
Förmodligen skulle mycket av allt detta inte ha fallit en sparsmakad inköpsnämnd i smaken, och jag måste medge en egen kluvenhet inför stora privata donationer till museer (jag har bakgrund bland annat som museidirektör, och donationer är ofta bekymmersamma, inte minst om de är stora och tillkomna utan tanke just på att ingå i ett museum). Seppo Fräntis donation är generös, och den tillför museet en välbehövlig dos energi. Men så värst många samlingar av det här omfånget och slaget har inte Kiasma råd att ta emot – varje gåva kommer som sagt också med ett stort ansvar att vårda, förvara, visa och förvalta för evinnerlig tid. När det handlar om donationer är generositeten tudelad på både givare och mottagare.
Kiasma skulle just öppna utställningen med verk ur donationen när myndigheterna beordrade museernas stängning på grund av Coronasmittan. Den cirka 650 arbeten stora samlingen kan man tills vidare delvis få inblick i igenom boken Hullu rakkaus / Galen kärlek / Mad Love. Seppo Fräntis samling i Kiasma (Kiasma 2020).
