Dagens barn blir uppfostrade till att prioritera lycka över allt annat. Det känns som om glädje har blivit det nya måttet på att lyckas i livet. Föräldrar säger åt sina barn att de får göra vad de än vill bara de blir lyckliga. Det anses också vara av högsta vikt att ”hitta sig själv”. Många tonåringar och unga vuxna känner ett behov av att veta vem de är och att komma underfund med det väldigt tidigt. Det inre kravet på att hitta sig själv, i kombination med att ungdomar upplever ett tryckande samhällsansvar i relation till omvälvande politiska strömningar och klimatfrågor, kanske leder till att den nya generationen mognar snabbare än tidigare generationer gjort.
Jag har som så många andra tonåringar tvingat mig själv att växa upp för tidigt. Jag har de två senaste åren av mitt 16-åriga liv gått igenom vad jag själv kallar en livskris. Jag har funderat på om jag är en god person och jag har fastställt mina värderingar för att sedan inse att jag inte följer dem och mentalt bestraffat mig själv för det. Om jag och samhället runt mig hade fokuserat mindre på om jag är lycklig eller om jag vet vem jag är, hade jag kanske inte använt så mycket tid på att undra varför jag inte är eller gör det.
Man kan fundera på hur vårt samhälle har kommit att prioritera självmedvetenhet och personligt välmående. Kanske det beror på att våra kristna värderingar håller på att falla bort och således också idén om att man alltid ska nöja sig med vad man har. Det hör säkert också ihop med att vårt samhälle blivit mer individualistiskt. Mången marknadsförare har också insett att man kan göra pengar på att intala människor att de inte kan vara lyckliga utan den produkten de säljer. Lyckan blir alltså också en kommersiell produkt.
Det är svårt att vara lycklig för en ung människa som har lyckan som enda krav på sig. Att vara lycklig är ett väldigt vanskligt mål att nå. Lyckan är så abstrakt att man kanske inte ens vet när man har nått den. Vardagen är full av svåra saker och alla går igenom skit hela tiden, så det man värdesätter borde väl ändå vara en fungerande vardag istället för evig lycka. Hur ska man sen känna om man inte lyckas uppnå detta ogripbara och abstrakta mål? Om man inte är lycklig, när det är det enda någon förväntar sig av en?
Att hela tiden fundera på varför man inte är lycklig och att konsumera produkt efter produkt verkar inte leda till lycka. Jag tror att det som verkligen gör en lycklig är fungerande rutiner och en strukturerad vardag, samt vetskapen att man duger och att man har uppnått det som förväntas av en. Men då borde förväntningarna bestå i något mera konkret än lycka.
1 kommentar
I like this piece very much. For the simple reason that it describes a widespread problem very clearly. And what to do about it? – The situation is that parents and also rather many other representatives of the older generation do in fact mean well: they want to see the young generation happy. But the way how to get there they have neither figured out by themselves (at least not in any detail) nor have they been taught about it (that would demand psychology, which is only since a rather short time being taught at school, and still regarded with suspicion by many, also and even especially by so-called kulturmänniskor). – Now it is so that I have been busy about psychology since some 60 years, and by and large I do agree with the conclusion at the end of the piece: I should say that it is important to ”find one’s tribe” (i.e. find with which of the various types of persons one fits best together) and manage to be accepted by the tribe and with time even to earn/achieve a respected position among the tribe’s members. And this whole process can be helped by the system: I have myself been spending once 8 hours going (together with some others) through a psychological test battery, after which it had become really very clear what my talents were and also what my inclinations and preferences were. I think it could be very helpful if everybody would, during her/his time at school, be put (say, once or twice) through such a test battery. Nor would it harm if the psychology taught at school could be developed further and better. – The present state that youngsters are just encouraged to ”be happy” without any guidance what to consider as happiness or how to achieve it just means to put pressure on them (which can be quite a burden, especially with all those pessimistic discussions about the development of society and the environment flying around) and also makes them more vulnerable to the tricks of our capitalist society’s advertisers. All of which is clearly ”less than helpful”.