När ångesten tar över

av Peter Lüttge

Ångest är en viktig del av våra liv. När vi känner av den har vi ofta ett eller flera problem. Den hjälper oss att identifiera problemen och försöka hitta en lösning på dem. Den manar till försiktighet. Den varnar oss inför en kommande fara och skärper våra sinnen för den. Den här ångesten känns obehaglig när den kommer men den är mycket sund och konstruktiv.

Det här känner de flesta av i den rådande situationen när vi alla lever med rädslan för att bli smittade med Coronaviruset.

Men det finns också en osund form av ångest. En ångest som egentligen inte bottnar i något. En malande känsla av att någonting inte står rätt till. Utan att man vet vad det är man är rädd för. Det är den sjukliga formen av ångest. Och den destruktiva.

Sofia Torvalds, till vardags redaktör för Kyrkpressen, har skrivit en bok om den här ångesten. Och hur det är att leva med den. Det är hon som är Ångestgudinnan och så heter också boken.

Jag tror att vi är ganska många som har eller har haft erfarenhet av den sjukliga formen av ångest, eller känner till någon som har insjuknat i den. Om man själv har undrat över hur det är när någon, en anhörig, en arbetskamrat eller en vän plågas av den här ångesten och hur det går att leva med den, är Torvalds bok en mycket bra handledning. Och när man själv har haft den här ångesten känner man igen sig i hennes beskrivningar.

Sofia Torvalds har fått diagnosen GAD, generaliserat ångestsyndrom. Det här betyder att hon är rädd för någonting mest hela tiden och oftast utan egentlig orsak. Det säger sig självt att en sådan sjukdom försvårar ens liv på många olika plan. Det finns förstås en mängd praktiska problem på jobbet och på fritiden, men mest påverkar den här sjukdomen umgänget med ens nära och kära. Och umgänget med sig själv. Framför allt det, kanske.

Personer med ångestsyndrom är nämligen narcissister, skriver Torvalds. ”När ångesten och hypokondrin är som värst kan jag egentligen inte ta in andra människor. Jag spelar intresserad och empatisk. Jag ler, jag skrattar, jag lyssnar, jag frågar. Men egentligen tänker jag hela tiden, konstant, på mig själv.”

När man som hon är rädd långa tider, rädd för att insjunkna i alla möjliga sjukdomar, rädd för att ens barn eller partner far illa och, det allra värsta, rädd för att dö när som helst hur som helst, är det svårt att hitta ett botemedel. Fastän hon är en djupt troende människa hjälper inte ens tron på Gud när det är som värst.

Då är det bättre att gå till en läkare eller psykiater: ”Alltid när jag bokat en läkartid känner jag att jag gjort mitt. Någon annan kommer att ta över.” Men de här besöken kan medföra andra, nya problem. När hon medicineras borde hon helst inte läsa bipacksedeln. Den skrämmer nämligen upp henne så till den grad att hon inte vågar ta medicinen.

Lyckligtvis finns det annat som hjälper: hennes man som är lugn som en filbunke, hennes skrivande, förståelsefulla vänner, rutiner. Gång på gång lyckas hon komma på fötter igen. Allt det här skriver hon om i dagboksform i Ångest­gudinnan med stil, flyt, känsla och mycket humor.

”Jag har övat in min ångest”, skriver hon. ”Jag är ångestbegåvad.” Men inte bara det. Hon har också gåvan att skriva fängslande och upplysande om sin sjukdom, och om hur det är att leva med en person som hon, en ångestgudinna.

Sofia Torvalds: Ångestgudinnan. Schildts &
Söderströms, 2020.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.