Stark pjäs om mobbning

av Janne Wass

Coronakrisen satte stopp för en viktig och mångbottnad föreställning som inte heller räds att ställa obekväma frågor till mobbningsoffret. Det starka textmaterialet övervinner skavankerna i utförandet.

Det knyter ihop sig i magen flera gånger under det att jag ser Marcus Rosenlunds pjäs Morfars mauser på Lilla Teatern. Minnen från grundskolan väller tillbaka, känslor som är svåra att förstå för den som inte själv utsatts för mobbning. ”Vittus fläskis!” hör jag ropen leta sig fram som hälsningar från gångna år; ”Jävla äckel! Homo!” Det finns en alldeles särskild slags ångest förknippad med skolmobbning. För den mobbade är det som att sitta i ett fängelse med sina värsta plågoandar som cellkamrater. Dag ut och dag in, tills varje glåpord, varje gliring, varje spark och slag mal ner självkänslan tills man sjunker så djupt att man undviker att ens tillfälligt känna glädje eller hoppfullhet eftersom det kommande sveket då blir lättare att uthärda.

Mobbning av det här slaget kan sätta djupa spår, sådana som varas hela livet och skapar en smärta som årtionden senare väller ut över de närstående. Rosenlund verkar med sin pjäs vilja visa vad dessa sår kan leda till om de inte bearbetas, för att sedan kunna helas. Och mobbningsoffret självt kommer inte heller undan skärskådning.

Föreställningens namn kommer från den krigstida pistol som huvudkaraktären Rolle (Tobias Zilliacus)­, bland sina skolkamrater känd som tjockisen Rolle-bollen, hittar i sin mammas gömmor. Rosenlund har förklarat att skulle han under sin skoltid ha haft tillgång till ett skjutvapen, kunde han mycket väl ha blivit Finlands första skolskjutare. I pjäsen blir morfars mauser en källa till mental styrka, en fantasi om en väg ut, om att äntligen kunna ge tillbaka för all plåga. Problemet är bara att Rolle inte har någon ammunition till den gamla pistolen – men sådan går ju att få tag på.

Pjäsen inleds med att tv-profilen och meteorologen Rolle i vuxen ålder får ett samtal från sin mamma (Pia Runnakko)  om att hans gamla­ skolkamrat Henrik (Markus Riuttu)­ ligger för döden och vill träffa honom en sista gång. För Rolle blir samtalet ett slag i solar plexus som får barndomens undanträngda minnen att välla fram. Han vägrar blankt att träffa Henrik: ”Inte efter vad han gjorde mot mig”.

Efter detta startskott rullas Rolles historia fram, den om den överviktiga arbetarklassonen med nördiga intressen som av en ödets nyck växer upp i Grankulla, där han görs till åtlöje av borgarbrackorna på klassen, och om hans komplicerade förhållande till Henrik, som på tumis så gärna leker med honom, men som vänder sig mot honom så fort klassens övriga pojkar är närvarande. Samtidigt är det en berättelse om en trasig familj. Att fadern beter sig illa mot sonen blir klart, men den historien förblir i bakgrunden, som en skugga. Modern är närvarande, men fjärran, och Rolle växer i praktiken upp med sina snälla morföräldrar (Runnakko och Joachim Wigelius).

Lilla Teaterns uppsättning av ­Morfars mauser är i Michaela Granits­ regi en emotionellt stark upplevelse, och kanske den föreställning undertecknad har sett som bäst porträtterat mobbning pojkar emellan. Situationerna, personerna och reaktionerna känns nästan genomgående äkta, vilket är föreställningens främsta styrka. Tobias Zilliacus gör ett storjobb i huvudrollen, och står på scenen genom hela den en och en halv timme långa pjäsen, utan paus. Markus Riuttus energiska och inlevelsefulla porträtt av den ambivalenta och osäkra Henrik är också på pricken. Frågan är ändå om inte pjäsen vunnit på att svänga om de två huvudkaraktärernas rollsättning. För trots att Zilliacus tydligt satt massvis med fotarbete på rollprestationen, saknas ställvis en känslighet och sårighet som hade lyft porträttet av Rolle ytterligare en nivå. Intensiteten finns där, men intrycket man får av Zilliacus är av en man som är väldigt trygg i sitt eget skinn, vilket i just den här rollen inte är till fördel.

Runnakko och Wigelius turar om i olika roller, habilt som är brukligt med dessa två veteraner.

Föreställningens ursprung som radiodokumentär märks. Trots dramatiken är uppsättningen statisk, och det blir ofta väl mycket ”tell” i stället för ”show”, då Rosenlund bearbetat sin berättelse till inre monologer, där dialog eller uppförd händelse hade kunnat förmedla samma innehåll. Å andra sidan förmedlar det direkta tilltalet en intim och personlig stämning.

Det som ändå gör Morfars mauser­ så intressant är att föreställningen riktar ett anklagande finger också mot mobbningsoffret. Är det ett val att låta hela sitt liv formas av traumatiska händelser i barndomen? Gör man det för lätt för sig om man skyller alla sina tillkortakommanden i det personliga livet – skilsmässor, dåligt förälderskap, ensamhet – på sin offerstatus? Rolle upprepar som ett mantra hur alla handlingar har konsekvenser. Till en början handlar det om vilka konsekvenser som kan uppstå då mobbade barn får automatvapen, för att parafrasera ett lysande bandnamn. Men ju längre pjäsen lider, desto mer frågar den vilka konsekvenser Rolles egen vägran att förlåta och gå vidare har för hans närmaste – och för honom själv.

Formmässigt är Morfars mauser ställvis en aning svajig, och en starkare bearbetning av ursprungsmaterialet hade varit på sin plats. Trots det är det synd att så få hann se föreställningen innan den stängdes ner av coronakrisen. Ursprungsberättelsen är tillräckligt stark för att överväga skavankerna, den har många läckra regilösningar och skådespelararbetet är helgjutet. För att få en inblick i en mobbads vardag hade den varit en oerhört viktig pjäs för så många som möjligt att se.

Foto Sanni Siira

Lilla Teatern: Morfars mauser. Text: Marcus Rosenlund. Regi: Michaela Granit. På scenen: Tobias Zilliacus, Markus Riuttu, Pia Runnakko, Joachim Wigelius. Scenografi och kostymdesign: Heidi Wikar. Ljusplanering: Ville Aaltonen. Ljudplanering: Niklas Lundström. Videoprojicering: Jyri Suominen. Smink & peruk: Jutta Kainulainen. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.