Häromdagen släpade jag hem en packlava (jo, så heter det på finlandssvenska) hela vägen från redaktionen i Gräsviken i västra Helsingfors till min lägenhet i de östra utkanterna av stan. Jag tänkte bygga en balkonghylla av den. Jag försöker för tillfället omvanda min lilla 6 kvadratmeters balkong till ett trädgårdsland, och det kräver lite kreativitet.
Nu är det är knappast så hemskt många som känner mig som föreställer sig mig med en liten sax i hand, ömt omhändertagande små gröna skott i min plantskola. Jo, jag brukar prata med dem också. Men faktum är att jag, hur mycket jag än älskar stan, alltid drömt om en liten trädgård. Uppvuxen som jag är på landsbygden har naturen alltid varit närvarande i livet, och i min barndom brukade jag tycka om att hjälpa mamma och pappa i deras små odlingslotter på bakgården. För mig har det tidsmässigt (och för det mesta ekonomiskt) varit fullständigt otänkbart att skaffa en kolonilott i Helsingfors att påta i, och balkongprojektet har nu under de tre år jag äntligen haft en bostad med balkong fått vika undan för annat eftersom det känts som ett så stort projekt att sätta igång med odling. Tills coronakrisen.
Att arbeta på distans har sina för- och nackdelar. Jag tenderar att vara alldeles för sen med mina egna bidrag till det kommande numret av Ny Tid, och brukar distraheras av allt möjligt annat då jag sitter hemma och försöker jobba, till och med då jag är ensam i lägenheten. Jag behöver, märker jag, redaktionens striktare arbetsmiljö. Men å andra sidan har coronakrisen fört med sig att jag uppskattar hemmet mycket mer, och då jag tillbringar nästan 24 timmar i dygnet här, sätter jag betydligt mer arbete på att också göra det fint och trivsamt.
Ja, nu låter jag väl lite som en feelgoodbloggare, men min poäng är att trots allt lidande och all misär som covid-19-krisen och nedstängningen av samhället fört med sig, ger denna situation oss också möjlighet till begrundan, uppskattning för det vardagliga, och till att bygga för framtiden. Om det då gäller en balkonghylla eller ett politiskt system.
I det här numret av Ny Tid blickar vi förbi krisen och på det samhälle som tar sig ut på andra sidan. I fler av artiklarna uppmärksammas på vilket sätt pandemin fört i ljuset vikten av en stark offentlig sektor, och av en solidarisk politik. Flera länders regeringars slagkraftiga agerande för att skydda befolkningen har visat att politik inte måste göras på marknadens villkor. Så länge vi fortfarande lever i ett nyliberalt samhälle, kommer det naturligtvis en backlash då vi igen försöker återanpassa oss, eftersom det nyliberala systemet inte fungerar enligt solidariska principer. Mycket bättre rustade, både för den medicinska krisen och för de ekonomiska och sociala problem som följer i dess kölvatten, hade vi varit om vi redan innan samhället stängdes ner hade haft ett solidariskt samhälle som hade byggt på rättvis delning av resurser, snarare än på marknadstänk och konkurrens. Det här är något att grunna på medan man bygger trädgårdsmöbler. Snart är det kommunalval.
