Bössan. Vad ska vi göra med den?

av Lisen Sundqvist

Pappa dog i början av februari. Det var väntat. Han var en provkarta på de vanligaste folksjukdomarna vi har i landet: en mindre hjärtattack bakom sig, bypass-opererad, diabetes typ 1 och astma. Sliten efter många år av kroppsarbete – han arbetade som snickare – och 40 år av diabetes hade satt sina spår.

Vi som var kvar tog itu med det som man ska efter att någon dött, begravningsbestyr, gemensamma minnen, de få saker han lämnade efter sig. I sorgen går man lite på autopilot i långa stunder, och det är inte en dålig sak. Det finns saker att göra, men det är inte bråttom. Man tittar i en låda man tagit med sig från äldreboendet och förundras över hur lite grejer en människa sist och slutligen behöver.

När jag tittade igenom den kortfattade bouppteckningen min bror har gjort upp fastnade min blick på en av raderna: ”personliga föremål, Westinghouse 7,62x53R gevär 1913”.

Med tanke på att intresset för skjutvapen hos min pappa var helt obefintligt, trots att han var född och uppvuxen på landet där var och varannan jagar älgar, harar, duvor, you name it, hade jag aldrig sett honom i närheten av ett gevär. Inte heller hans bröder jagade.

Efter en närmare titt kom jag fram till att det inte var något jaktgevär. Bössan var en stapelvara på båda sidor före, under och efter inbördeskriget, ett arv från tsartidens armé. Just detta gevär var tillverkat på licens i USA, samma bössa av märket Mosin-Nagant tillverkades i stora mängder i Ryssland och hänger på mångas väggar runtom i Österbotten.

Bakgrunden till bössan ligger i en grav vid Purmo kyrka i Pedersöre, pappas äldsta farbror Johannes. Han dog i mars 1918 och det finns lite olika berättelser om hans död, enligt den gängse dog han i influensan och enligt en annan version skulle han ha siktat på att åka till Tyskland för militär utbildning men senare kommit på andra tankar, blivit socialist och skjutits. Ingen vet. Klart är att den andra versionen är mer fantasieggande.

Johannes existens hade gått mig förbi, det var först efter pappas död som jag såg ett fotografi på min farfarsfars familj. Längst bak stod en för mig okänd, ung man. De sex andra barnen visste jag vem de var. Till saken hör att min pappa inte var speciellt meddelsam när det gällde barndom, familj, uppväxt, släkt. Hans äldsta farbror hade gått under radarn, han dog, syntes på ett fåtal fotografier och kvar efter honom fanns ett gevär.

Uppenbart är att ingen i släkten ville ha bössan men ingen ville heller göra sig av med den, i något skede hamnade den i pappas garage. Den var inget min mamma, bror eller jag direkt slogs om heller. Jag hade tills för en vecka sedan inte ens sett den.

När jag rotade fram den ur ett skåp i garaget för att se hur den såg ut, och senare om möjligt göra mig av med den på något lämpligt sätt, såg jag att det handlade om ett icke fungerande gevär. Låset var borta. Efter att alla skåp, lådor och verktygsbackar gåtts igenom var låset fortsättningsvis borta.

Nu står detta gevär i en knut i mitt hem insvept i sopsäckar och väntar på att åka vidare någon annanstans inom en snar framtid. Fadersarvet, ett obrukbar bössa. Passar bra, det.

Bild: Dorin Budeanu från Pixabay,

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.