Konstkollen: De nationella konstmuseerna i Norden betygsätts!

av Pontus Kyander

Vad gör våra största och tyngsta konstinstitutioner, de som ska representera nationens konsthistoria och samtidigt berätta historierna om hur vi blev de vi är och hamnade där vi nu råkar stå? Oförtröttligt fortsätter vår konstkritiker Pontus Kyander att utforska hur museer i och utanför Finland hanterar inte bara stängningarna på grund av coronapandemin, utan också deras strategier för att alls fungera och vara synliga på nätet. Turen har kommit till nationalmuseerna i Norden, museer som både ska räcka till för stora och breda publikgrupper, forska och fördjupa, och säga något väsentligt om konsten och dess förutsättningar i olika tider.

Inget av de nordiska museerna når upp till kvaliteten i de bästa brittiska institutionerna som besöktes i förra Konstkollen när det kommer till bredd och fördjupning. Nasjonalmuseet i Oslo har en hemsida som lovar mycket när det gäller innovativa berättarformer, och danskarna håller sig även bra framme, medan svenskarna är bäst på fördjupning. Och Ateneum? Läs, så får du veta! Alla får betyg.

Nasjonalmuseet, Oslo

Webbsida | Faceboook | Instagram | Twitter | Youtube

Norrmän brukar understryka att Norge är en ung nation, här i Finland låter vi oss inte imponeras av det eftersom vår nation är ännu yngre (för att inte tala om islänningarna). Inte desto mindre tas detta som intäkt för att de ivrigare och mer samfällt än andra nordbor viftar med sin flagga och är upptagna med sin alldeles egna nationella särart (verklig och ibland inbillad). Inte konstigt då att de satsar så stort på sitt nybyggda nationalmuseum som ska stå färdigt 2021. Det är så sant, de har råd med kulturell infrastruktur eftersom deras oljefond är fylld till brädden med äkta guld. Med Nasjonalmuseet läggs ytterligare ett kulturbygge till den nya Operan och Munchmuseet. För övrigt  har Nasjonalmuseet ett betydligt större ansvarsområde än andra nationella konstmuseer i Norden, då de omfattar såväl bildkonst från alla tider (tidigare med ett separat museum för samtidskonst), konsthantverk och design samt arkitektur. 

På grund av nybygget är Nasjonalmuseet stängt sedan ett par år, helt oberoende av coronapandemin. De har alltså haft goda skäl att se över sin hemsida och sin digitala kommunikation, för det är ju deras huvudsakliga väg till synlighet. Och de har lyckats. Norges nationalmuseum för konst, arkitektur och design har en lysande hemsida som är öppen och tillgänglig, lätt och rolig att röra sig på och personalen verkar ha fått god fortbildning i att kommunicera. 

Detta blir synligt när man klickar på den stora och tydliga ruta som annonserar museets stängning och leder till aktiviteterna under coronapandemin. Där finns en fin sektion kallad ”samlingsstund” med olika representanter för personalen som berättar om ett verk var. Det kan vara en textilkonservator eller en designmedarbetare, en guide eller arkivarie. Alla har de en berättelse, och flera av dem berättar mycket bra, rakt in i kameran. Det är (oftast) filmat med mobiltelefon för att passa Instagram och ser skenbart enkelt ut. Men låt er inte bedras. Filmerna är redigerade, har genomgående bra eller acceptabelt ljud, ganska bra tempo och genomgående textning. Detaljbilder av verk är filmade separat. Dessa små produktioner är många steg bättre än de visningar av hela utställningar som flera finska institutioner vispat samman i vild coronastängningspanik. 

Också utställningspedagogerna arbetar snyggt och effektivt i sina korta filmer för barn och vuxna under hashtaggen #kreativkarantene. Även samlingen är väl tillrättalagd också för den som inte säkert vet vad hen letar efter. här finns färdiga små teman som antingen museets medarbetare eller besökare på sidan satt samman. Du kan själv skriva in dig och bidra till en minikollektion. Får du lust att dekorera Nintendospelet Animal Crossing med verk ur samlingen låter även detta sig göras. 

Det är klenare med fördjupningen. De enskilda verken är ofta endast försedda med teknisk information. Det är huvudsakligen samlingarnas paradnummer som får individuella introduktioner. Övrig fördjupning ges huvudsakligen i en handfull enskilda artiklar under rubriken ”Historier fra museet”. Det är inte bara ett ungt land och museum, utan en väldigt ung hemsida under utveckling.

Youtubesidan däremot är full av osorterat material, med allt från filmer om enskilda verk till dokumentärfilmer och långa museidebatter. Det är som en stor och innehållsrik flyttlåda med texten ”diverse” som väntar på att sorteras.

Både Instagram- och Facebooksidorna är mycket aktiva, med påfallande olika innehåll, och på Twitter går tweeten som hagelskurar. Det kan tyckas vara ett onödigt merarbete med dessa osamordnade utflöden, men det är också välgörande att se så mycket energi och entusiasm från ett statligt museum. All kommunikation på sociala media är på norska. 

Betyg:
Webbsidans organisation och tillgänglighet: * * * *
Berättarförmåga och förmedling: * * * * *
Innovation: * * * * *
Fördjupning: * *
Sociala media: * * * *

(Snittbetyg: 4,0)

Nationalmuseum, Stockholm

Webbsida | Facebook | InstagramYoutube

Nationalmuseum i Stockholm har en gammal och stor samling. De har ansvar för såväl äldre konst som konsthantverk och design. Den relativt nya hemsidan påminner mig om statsepidemiologen Anders Tegnells dagliga coronavirusuppdateringar: det är ganska grundligt och utförligt, och gärna lite torrt men sakligt. Här är finns inget av den frejdiga publikvänligheten som vi såg på Nasjonalmuseet i Oslo. Det svenska nationalmuseet har inte gjort några väldiga satsningar för att kompensera för coronastängningen, så det är tur att de i alla fall har så mycket att läsa på hemsidan. Det är uppenbart ett museum som känner sig tryggast med text, och genom en rad tematiska visningar – knutna som det verkar till den nu aktuella hängningen – får de till en rad fascinerande historier om porträtt under den franska revolutionstiden, om miniatyrmåleri, om strikta årtalsbundna perioder fram tills nu. På slutet tar designen över mer och mer, för den moderna och samtida konsten hör hemma på ett annat museum, Moderna Museet. 

Samtidigt känner jag mig ofta lite vilse på sidorna, och även som att jag var på en myndighets hemsida (jo, riktigt nog är Nationalmuseum en statlig myndighet, som Socialstyrelsen eller Skolverket ungefär). Museet är inriktat på att informera, och informationen är lagd i lite spridda hierarkier på hemsidan. Det ser i förstone ganska tydligt ut, men blir rörigare efterhand som man tar sig runt. I gengäld är den information som man hittar genomgående vederhäftig och tillgängligt skriven. Direktören Susanna Petersson skriver blogg och är synlig på några av museets kortfilmer, det är positivt. 

Mer lössläppt och roligt är Nationalmuseum på sina Facebook- och Instagramsidor. Av någon anledning fungerar Facebook bäst, och jag får känslan att det är här som uppdateringarna genereras innan de eventuellt kommer ut på Instagram. På Facebook hittar jag enkelt en rad korta videodokumentärer om verk, föremål eller personer. Kanske finns de på hemsidan någonstans, men väl gömda. De finns i varje fall inte på den helt färska Youtubekanalen, det verkar vara en för museet nyupptäckt resurs där bara dussinet videor lagts upp sedan ett år tillbaka. På sociala medier kommunicerar Nationalmuseum genomgående på svenska.

Sammantaget: ordentligt och rikligt med framför allt skriftlig information till bilder ur samlingen, men aningen råddigt presenterat och med ganska lite material på video eller audio.

Betyg:
Webbsidans organisation och tillgänglighet: * * *
Berättarförmåga och förmedling: * * * *
Innovation: * * *
Fördjupning: * * * *
Sociala media: * * *

(snittbetyg 3,4)

Ateneum, Helsingfors

Webbsida | Facebook | Instagram | Twitter | Youtube

Det här är spännande! Hur klarar sig Finlands eget nationella konsthistoriska museum i jämförelse? Det ser mörkt ut till en början, hemsidan är i sin uppsyn lika pigg som gårdagens rågbröd, det vill säga man får suga lite på skorpan innan den ger ifrån sig någon smak. Valalternativen är få, men det betyder att det också är lättare att hitta. Man kommer enkelt ner i den digitaliserade samlingen, och där får den som söker på exempelvis någon välkänd konstnärs namn fram en uppsjö av verk. Någon information ges inte annat än rena verkdata. 

Som tur är har Ateneum ett mindre beredskapslager av korta videopresentationer av verk och konstnärer – tretton till antalet under titeln ”Historier om finsk konst”. De är fina och vederhäftiga, och här bör man fortsätta bygga vidare.

Sympatiskt är att chefen Marja Sakari själv skriver en blogg om mer eller mindre aktuella frågor. Samtidigt vore det fint att få dessa blogginlägg inte bara på finska, utan även på svenska. Ateneum är ju ett nationalmuseum även för de svenskspråkiga, och en svensk språkversion öppnar även för övriga nordiska språkbrukare. Mindre angelägen känns den ”Kuukauden vieras” (Månadens gäst) som likaså presenteras endast på finska. Dessa är som reportage ur vilket månadsmagasin som helst, och den lilla resursen borde hellre läggas på att bygga ut till exempel texter om samlingarna. 

Situationen är inte desperat, men Ateneum har en bra bit kvar att gå. Man kan lära av norrmännens (Nasjonalmuseet ovan) förmåga att kommunicera rakt och effektivt (och publikfriande utan att kompromissa med sakligheten) i deras många små personliga verkpresentationer, och av de lite mer formella svenskarnas (Nationalmuseum) betoning på information som text. Jag misstänker att internetpresentationen av samlingen kommer att utvecklas, vi får vänta och se. Tematiska fördjupningar vore önskvärda. 

Facebooksidan – den bjuder inte på några överraskningar, tyvärr. Det är huvudsakligen reklam för pågående utställningar, museishopen och barnverksamheten. Vi har en viss rädsla för ”elitism” i Finland, men jag skulle önska att museerna vågade ge publiken ett och annat mer svårtuggat köttben i sociala media. På detta vis får man inte med sig de som är mycket intresserade av konst, bara de som lite allmänt vill veta vad som pågår. Även här finns mycket att göra. 

Uppiggande är att man ger sig på att göra enkla videopresentationer på Instagram av verk i den pågående Goncharova-utställningen. Som nästan alla verksamheter i Finland har man en klockartro på handhållna mobiltelefoner och oredigerade tagningar. Det är bra att man berättar lite i taget, men ljud och bild måste bli bättre, liksom själva berättelsen som förmedlas. Det är inte svårt att få till, men kräver en lite annan metodik och efterarbete. Det är det värt, för den här typen av material ska ju ligga kvar länge. Heja på!

Betyg:
Webbsidans organisation och tillgänglighet: * * *
Berättarförmåga och förmedling: * *
Innovation: *
Fördjupning: * *
Sociala media: *

(snittbetyg: 1,8)

Statens Museum for Kunst, Köpenhamn

Webbsida | Facebook | Instagram | Twitter | Youtube

Den som besökt Statens Museum for Kunst i Köpenhamn vet att detta nog är Nordens finaste nationalmuseum, genom sin väldiga byggnad (innovativt tillbyggd 1998) och sin otroligt fina samling av äldre, modern och samtida konst. Naturligtvis är tonvikten på dansk konst, men de internationella inslagen går heller inte av för hackor. Rika mecenater har aldrig saknats i Danmark, och museet självt verkar inte ha brist på resurser. De producerar otroligt fina egna utställningar, och deras utställningsdesign (ett ord som jag ofta skräms av, men inte här) är just nu banbrytande. Ska du se det bästa i samtida presentation av historisk konst, då är det hit du ska åka. 

Men vad hjälper det när museet är stängt? Nå, deras hemsida är väldigt enkel att ta till sig, och under ytan finns en väldigt genomarbetad presentation av samlingen, där påfallande ofta verken har fått en koncis kommentar i text. 

Vad museet annars excellerar i är minivideodokumentärer. Dessa produceras helt professionellt, ungefär som korta tevereportage. Den aktuella utställningen med Skagenmålaren Anna Ancher har fått ett stort antal specialstudier som går relativt djupt in på enskildheter i konstnärskapet, och till mina favoriter hör en medarbetare som gör maximalt två minuter långa kortföredrag om verk i samlingen, utmed en konsthistorisk kronologi. En sak är säker: SMK underskattar inte sin publik, de tror helt tydligt att publiken intresserar sig för konst, och de förstår sig på att kommunicera. Det ska ett konstmuseum göra. 

Den som vill undervisa sina barn om (dansk) konst kan enkelt ladda ned små paket för skol- och hemmabruk. Bra även för den vidare nordiska språkförståelsen – ditt barn inser fort vilka möjligheter som öppnas för den som redan talar ett nordiskt språk att förstå ett annat. 

För den som önskar större fördjupning tar det tvärstopp här. Trots att SMK liksom de flesta andra tunga museer har en omfattande akademisk produktion kommer man inte åt denna ifrån hemsidan. Där har SMK liksom alla övriga kolleger i Norden mycket att utveckla – Nationalmuseum i Stockholm har förvisso en del sådant mer djuplodande material tillgängligt. 

På Instagram matar SMK ut minst en uppdatering om dagen – på engelska. Det är intressant, för det visar hur brett man ser på sin publik. De varvar bekanta verk med mindre kända, det är lätt att fastna i dessa vederhäftiga korta texter och bilder. Jag förmodar att texterna i den mån de är nya kommer från arbetet med den digitala samlingspresentationen – det finns stora möjligheter till samkörning av dessa tillsynes olika uppgifter, sociala media och samlingsdokumentation. Ren ”reklam” för verksamheten förekommer sparsamt. Klokt så. 

Helt logiskt kör man Facebook huvudsakligen på danska. Mindre stramt än det minimalistiska Instagram, men väldigt sakligt och med fokus på konstverken. Twitter är mycket mer dialogbaserat (på engelska) och även med mer ren reklam för vad som sker på museet. Det märks på postningen att SMK tänkt igenom vad man gör på olika sociala medier.

Betyg:
Websidans organisation och tillgänglighet: * * * *
Berättarförmåga och förmedling: * * * *
Innovation: * * * *
Fördjupning: * * *
Sociala media: * * *.* *

(snittbetyg: 4,0)

Listasafn Islands, Reykjavik

Webbsida | Facebook | Instagram | Youtube

Island är ett litet land med en befolkning som drygt halva Helsingfors men med påfallande många internationellt aktiva och kända musiker, författare och konstnärer. Dess nationalmuseum, Listasafn Islands, är följaktligen ett mindre museum men borde innehålla en hel del god konst. Tyvärr är museets hemsida föråldrad och ger endast sparsamma inblickar och ingen fördjupning, även om man försöker sig på att navigera den på isländska. 

Istället kanaliseras en del aktivitet genom Facebook och Instagram, konsekvent på isländska. Där hittar man en del amatörfilmade mobilvideor med burkigt ljud, vars innehåll jag inte förstår på grund av språket, men ingenting i deras dramaturgi ger mig heller lust att förstå. Även de står på videoberättandets första trappsteg och behöver komma vidare. På Youtubesidan hittar man dussinet fullt av videofilmer, några textade på engelska, något föredrag på engelska. Men det hela vittnar inte om vare sig systematik eller engagemang i just denna form av förmedling. Märkligt är – på hela museets hemsida – att alla de spännande isländska konstnärer som inte själva bor på ön verkar skäligen frånvarande. Kanske är det hela museet som behöver en uppryckning.

Betyg:
Websidans organisation och tillgänglighet: * *
Berättarförmåga och förmedling: * *
Innovation: *
Fördjupning: *
Sociala media: * * 

(snittbetyg: 1,6)

Betygsjämförelse:
Nasjonalmuseet, Oslo 4,0
Statens Museum for Kunst, Köpenhamn 4,0
Nationalmuseum, Stockholm 3,4
Ateneum, Helsingfors 1,8
Listasafn Islands, Reykjavik 1,6

Bild: Toril Bonsaksen, Sound of. Nature. Foto: Marek Podowski. Nsjonalmuseet. 

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.