Den svenska författaren Kerstin Thorvall gav år 1969 ut en ungdomsbok med rubrikens titel. Boktitlar i dialogform är ovanliga, slår det mig. Boken blev mycket populär, och titeln citerades som ett slags frihetsmantra i min ungdom. Nu råder sträng hemkarantän på många håll i världen. När jag skriver det här har barnen i Spanien nyss fått tillåtelse att gå ut efter sex veckors instängdhet. Men inte längre än en timme per dag får de vistas utomhus, och de får inte röra sig längre bort från sina hem än en kilometer. I sällskap med en vuxen.
Vart ska du gå?
Ut.
Spanska ungdomar under fjorton år har inte längre möjligheten till det svaret på den frågan. En evig fråga och ett självklart svar. Den dialogen, som i sin korthuggenhet sammanfattar mycket av det mest väsentliga i unga människors liv, har förmodligen förbytts i flera ord och mera missämja mellan de trångt inblandade personerna.
För en vuxen människa med mindre spring i benen och i själen är en tvåveckors hemkarantän fullt uthärdlig, för vissa till och med välkommen. Det är ett ingenting i tid, i rum, välkänt, ombonat, tryggt och torrt och lagom varmt. Ett litet störningsmoment, som en broms i augusti. Vår tillvaro i påtvingad hemexil är fjärran från flyktingars karantäntid utan bortre gräns, och deras främmande karantänrum i överfyllda, undermåliga och hälsofarliga läger.
Ändå tänker vi mera på dem nu när vi själva är mera utsatta, och det är bra.
Jag befann mig i Rom på en arbetsresa när viruset drog in över oss alla. Jag reste hem i förtid. Jag hade ett hem att resa till. Ett land. När jag fick gå ut igen efter mina avsuttna fjorton dagar i karantän, hade jag en känsla som närmast kan liknas vid resfeber. Förväntan, lite oro, lite planering, pass och pengar. Fast pengar fick jag inte använda, jag måste övergå till kort som alla andra – och tänkte på de papperslösa som inga har, inga får – och passet var ett hälsopass. Det var spännande, som alltid. Det kändes som om hela världen stod öppen för mig för att jag fick gå ut i min hemstad. Havet, våren, friheten. Medmänniskor. Ensamheten, integritetssfären bland andra som också höll distans. Jag var plötsligt med på ett annat sätt. Vi var alla med i samma ordlösa dialog.
Corona är latin och betyder krans, krona.
I det antika Rom användes det inom det militära som förtjänsttecken, och en särskild ”corona civica”, en medborgarkrans, utdelades åt den som räddat en romersk medborgares liv. Kransen brukades vid festligheter, men också vid offer.
Jag vill gärna utdela en medborgarkrans, en corona civica, åt all vård- och omsorgspersonal som räddat och räddar liv, på både finländska medborgare och alla andra som är lika mycket värda världen över. Kransen kan med fördel bindas av överlevnadsblommor, gröna kvistar och prasslande sedlar i höga valörer.
Inte bara nu, också i framtiden.
Vart ska vi gå? Ut.
