Naomi Kleins briljanta Chockdoktrinen – katastrofkapitalismens genombrott från 2007 är värd att läsa i dessa tider. Hennes analys har visserligen ett antal år på nacken och tar avstamp i helt andra händelser – orkanen Katrina och USA invasion av Irak – men är skrämmande aktuell. Vi kan omöjligt se vidderna av det undantagstillstånd vi befinner oss i. Märkligt är hur tiden har luckrats upp under denna kris. Det går snabbt att vänja sig. Vi bär våra ansiktsmasker som kronor. Vi tvättar händerna nariga och vi strömmar våra möten via aldrig släckta skärmar. Märkliga tider.
Allt är sig likt – ingenting kommer att vara sig likt. Vi befinner oss sannerligen i en tid av chock. Hos oss är det inte krig, vi behöver inte fly, vi har tid att vara nostalgiska och längta oss tillbaka ”då allt var normalt”. Men det var inte alls bra, vi får inte glömma det. Pandemin blottlägger baksidan av en rovaktig mångårig nyliberal politik, en ekonomisk politik där de som redan har massor ska få mer, där massiva privatiseringar i finanskrisens krisens skugga genomfördes, utförsäljningar av människors gemensamma och otrygga anställningar. Listan kan göras lång.
Jag tänker på alla dessa stängda gränser, inte bara mellan länder utan också i vår närmiljö. Vi kallar det för att ta ansvar och värna om varandra. Men vem värnar om de som icke hava något hemarbete. De som städar, de som vårdar, de som bygger, som kör. Tacka inte med applåder eller gratis kaffe. Tacka med lön och trygga anställningar.
Mellan raderna i den offentliga debatten, runt kaffebordet, förnumstiga fraser om ”att vi i mitt land minsann gör rätt och i ditt land gör fel och är oansvariga” pyr en ökad nationalism. Det oroar mig. Länder stänger gränser, statsministrar och stadsepidemologer uppmanar oss att hålla avstånd och ”värna om varandra”, allt medan de som är privilegierade nog att jobba hemma, bo stort, ha ett tämligen välfyllt sparkonto oroar sig för semestern. Nåväl vi har alla våra perspektiv och orosmoln.
Just nu är jag som kommunpolitiker för Vänsterpartiet Uppsala och som folkbibliotekarie i ett kommunalt bibliotek mest orolig för hur denna kris kommer drabba de redan fattiga – i spåren ser vi arbetslöshet, fattigdom, våld och psykisk ohälsa. Vi ser det på biblioteket, vi har år framför oss av besparingar. Jag är glad att det som nu efterfrågar är en solidarisk vänsterpolitik. Det kollektiva framför det individuella. Så en annan värld är möjlig än den vi lämnade. Det är upp till oss nu – bara vi kan lämna våra bubblor som spruckit.
Jag har ingen aning vart detta kommer att leda oss, men jag vet vart jag vill INTE vill gå. Till en värld där en ekonomisk chockterapi är möjlig. Där Milton Friedmans arvingar gnuggar händerna nu när vi ska börja bygga upp en värld igen. Nej dit vill jag inte gå. Låt oss reparera oss och samhället, laga det trasiga, förstärka det, göra vårt samhälle mer jämlikt och rättvist. Låt oss nu bygga upp motståndskraften tillsammans inför nästa chock. En annan värld är möjlig. Det måste bara vara så.
Bild: publicdomainpictures.net
