Nu när skolorna är slut och sommaren är kommen tycker jag att det är rätt stund att reflektera kring hur distansundervisningen och att vara i karantän påverkade ungdomar och varför ungdomar har trotsat rekommendationerna om att hålla distans. Alla är säkert trötta på att höra och tala om den fortfarande pågående pandemin men jag känner att jag, i egenskap av studerande ungdom, vill föra mina gelikars talan.
Jag skulle vilja inleda med en syndabekännelse: Jag har inte riktigt hållit mig till rekommendationerna om att inte gå ut eller träffa människor. Jag är fullt medveten om alla risker det medför, men att undvika smittan verkar helt enkelt inte lika viktigt för mig som att få träffa mina vänner. För många ungdomar känns vänner viktigare än familj och därför känns det också, mot bättre vetande, viktigare än allt att få träffa dem. Vi ungdomar tenderar väl också att ha sämre impulskontroll och att tänka mindre på konsekvenser. Det känns viktigare att leva i nuet än att oroa sig för konsekvenserna av det.
Jag har tillsammans med mina vänner begrundat hur vi alla har upplevt de senaste månaderna och att de har påverkat våra vardagar olika. Jag valde att prata med både tillbakadragna och mindre sociala människor samt med människor som mår dåligt av att inte ha en aktiv, social och engagerad livsstil. Jag vill lyfta fram hur ungdomar med olika utgångspunkter i skolan och livet har tagits med att strukturen på deras vardag och inlärning plötsligt vändes upp och ner.
Hur allas individuella verklighet sett ut har varierat beroende på vilken skola man går i, vilka lärare man haft och vilka kurser man valt eftersom dessa faktorer har haft stor inverkan på mängden arbete. Hur situationen har upplevts har ändå påverkats av både faktiska skillnader och av människors egen bakgrund, personlighet och psykiska välmående.
Jag frågade mina vänner vad de hade upplevt för positiva och negativa följder av att vara i karantän och att ha distansundervisning. Gemensamt för alla var att vi upplevde ett större krav på att kunna planera och strukturera sin dag självständigt. De flesta upplevde möjligheten att planera själv som en positiv sak som hjälpte mot stress medan kravet på självständighet ökade stressen hos andra. De av oss som i vanliga fall har goda rutiner och som fyller sina dagar med många aktiviteter också utöver skolarbete var, kanske oväntat, de som upplevde självständigheten som en stressfaktor. För mig skapade den ökade mängden fritid på något sätt ett behov av ännu mera fritid och en känsla av att jag måste utföra allt arbete så snabbt som möjligt för att jag sen skulle vara ledig. Eftersom jag lade mindre tid på skolarbete än vanligt upplevde jag den ökade självständigheten som en positiv sak. Många hade ändå mycket mera skolarbete till följd av undervisningen på distans.
I början av karantänen försökte jag upprätthålla någon slags rutiner för mig själv och jag kände mig skyldig när jag inte höll mig till dem. Ju längre karantänen varade desto mindre viktiga kändes dock mina rutiner och jag lättade på mina självgjorda regler. Jag är väldigt beroende av rutiner för att må bra men i detta undantagsfall kändes det lättare att bara ta var dag för sig. Jag blir ofta så fast i mina egna rutiner att det kan kännas som om jag går igenom livet utan att tänka på eller uppleva något förutom dem. Att mina rutiner blev ställda på ända var kanske därför sist och slutligen en positiv sak eftersom det lät mig fokusera på nya saker och aspekter av min tillvaro. Till exempel insåg jag hur många timmar dagen faktiskt har som man kan utnyttja till saker jag tidigare inbillat mig att jag inte hinner med. För några av mina vänner var det å andra sidan svårt att inte ha rutiner att falla tillbaka på som distraktion från det som kan pågå i deras huvuden.
Nästan varje specifik sak som någon av mina vänner upplevde som negativ med distansundervisningen och skolstängningen tyckte någon annan att var positiv. Vissa hittade tio negativa sidor för varje positiv medan en person upplevde att den enda nackdelen med det hela var att hon saknade några favoritlärares lektioner. För vissa passade distansundervisningen jättebra och för andra var det en ursäkt att skita i skolarbete. Har man från början svårt med skolarbetet kan det kännas som om man inte får tillräckligt stöd från skolan eller så är motivationen från skolan nödvändig för att man alls ska orka studera. Har man å andra sidan lätt för skolan kan det kännas bra att få mera frihet att tolka uppgifter och bestämma hur och när man utför dem.
För mig var det i början tungt med distansundervisning då den ännu inte var så välplanerad men det svåraste med att inte gå i skolan var nog avsaknaden av dagliga sociala interaktioner, trots att jag träffat mina vänner flera gånger under de senaste månaderna.
