Kapitalflödet över nationsgränserna reglerades i efterkrigstidens västländer, eftersom man förstod att de skulle leda till spekulativa attacker och göra livet surt för alla och envar i både rika och fattiga länder. Alla, utom det fåtal kapitalister som vann på eländet, förstås.
Sedan 1970-talet har pendeln svängt och nu lever vi i en era av hypermobilt kapital som berövat den västerländska arbetskraften en stor del av dess förhandlingsstyrka, då företag närsomhelst kan (hota med att) förflytta den industriella produktionen till Guangzhou och serviceproduktionen till Bangalore.
Lägre arbetskraftskostnader kombinerat med ständigt effektivare produktion och uppköp av konkurrenter har gett storföretagen vinster som man bara kunnat drömma om tidigare. De, som lever på andras arbete, har aldrig haft det så bra som nu.
Efter andra världskriget var det allmänt godkänt att man skulle betala hög skatt om man tjänade mer än man behöver för att leva i överflöd. I USA var skattesatsen som bäst 92 procent för inkomster på över en miljon i dagens pengar. Därtill gällde, att inkomster man fick utan att själv anstränga sig skulle beskattas minst lika effektivt som arbetsinkomst.
De höga skatteprocenterna för miljoninkomster gjorde, att vinsterna oftast investerades i produktiv verksamhet och det var inte heller så smärtsamt att ge arbetarna en hyfsad bit av kakan, eftersom alternativet var att pengarna gick till staten.
Det här lobbades det ett slut på fram till 1980-talet, då progressionen avskaffades så gott som helt och i många länder beskattades kapitalinkomster mildare än arbetsinkomster. Så även i Finland, då man i bankkrisens efterdyningar 1993 renoverade beskattningen grundligt och införde i praktiken en plattskatt för räntor och andra kapitalinkomster, medan arbetsinkomster fortfarande beskattas progressivt. Alltså precis tvärtemot vad liberalisternas egna husgudar Adam Smith och David Ricardo förespråkade. Enligt dem skulle icke-förtjänta inkomster beskattas mycket hårdare än arbetsinkomster.
Nu var alla hinder borta för att koncentrera planetens penningar i fickan på de redan rika. Och oj, vad de koncentrerades! Efter 40 år av frisläppt global girighet har vi en situation där de åtta rikaste äger sammanlagt mera än de fyra miljarder som äger minst, och utvecklingen accelererar hela tiden. Trots Världsbankens hokuspokus med siffrorna, är de allra fattigaste precis lika många och lika fattiga som tidigare, och därtill blir den så kallade arbetarklassen i rika länder hela tiden fattigare och mera skuldtyngd. Pengar i vårt system är alltid ett minussummespel. Om någon blir rik, måste en annan betala för det, med ränta.
Utvecklingen inom företagsvärlden speglar på ett intressant sätt utvecklingen i stort. Det är nämligen inte alls alla typer av storföretag som kammar in överstora vinster. Sedan 1980-talet har det skett en uppdelning i tre skikt.
Bottenskiktet består av företag som säljer tjänster åt andra företag, såsom städning, telefontjänster, tillverkning som kräver fingerfärdighet osv. De har stora mängder arbetskraft med låga löner och vinsterna är låga de med, eftersom konkurrensen är hård. Hit hör Foxconn som (bland mycket annat) sätter ihop Apples telefoner och kammar in en vinst på dryga två procent.
I andra våningen finns företag med stora mängder maskineri och betydligt färre arbetare i förhållande till produktionens värde. Det här är de traditionella, kapitalintensiva industriföretagens plats i pyramiden. Hit hör Samsung som (bland mycket annat) producerar komponenter till Apples telefoner och tar in dryga tio procent i vinst.
Toppen bemannas av företag som Apple, som inte tillverkar någonting konkret. De bara äger och designar. Framför allt äger de varumärken, patent och andra immaterialrätter, det vill säga idéer. Det säger sig självt, att sådan verksamhet inte kräver speciellt mycket arbetskraft. Däremot kammar de in enorma vinster, 20-40 procent i Apples fall. Detta alltså efter att man fifflat undan merparten av de faktiska vinsterna för att slippa betala skatt.
Man kan tycka, att det inte är ett problem. Det är ju bara bra att man kan göra vinst på nya idéer – vi tjänar ju alla på det, eller hur?
Egentligen inte. Immateriella rättigheter (IR) i sin nuvarande form har åtminstone tre negativa följder i praktiken. För det första gör de naturligtvis produkter och tjänster dyrare för konsumenten. Mycket dyrare. För det andra sätter de effektivt käppar i hjulen för innovationer, då IR-företag patenterar precis allt, för säkerhets skull, för att hindra andra från att vidareutveckla idéerna. Och för det tredje leder det till enorm ineffektivitet, då t.ex. olika läkemedelsföretag håller på med samma experiment och ingen vet vad den andra gjort eller gör och lyckats eller misslyckats med redan. Alla måste göra samma misstag i stället för att den sammanlagda kunskapen och kapaciteten skulle användas för att effektivt utveckla fungerande mediciner.
Det kommer knappt som en överraskning, att de immateriella rättigheterna effektivt kanaliserar vinster till få länder. Sedan man inom WTO förhandlat fram de regler som nu gäller, har IR-vinsterna vuxit sextiofalt i de tio länder som haft kapacitet att utnyttja situationen. Här är IR-vinsterna nu 100 gånger större än i resten av världen sammanlagt. USA:s andel av kakan är 38 procent, och på andra plats kommer Holland, som etablerat sig som ett IR-skatteparadis.
Ur rent ekonomiskt perspektiv är de av storföretagen framlobbade lagarna som gäller IR och skatter helt befängda. Investeringsgraden har sjunkit avsevärt i rika länder de senaste decennierna, men IR-firmor investerar så gott som ingenting i produktiv verksamhet. Då skatteprogressionen inte lindrar girigheten, sugs pengar ut ur företag med god fart. Företagen köper sina egna aktier för att pumpa upp värdet på dem, eftersom bonusarnas storlek oftast beror på aktiepriset och man säger upp folk utan tanke på framtiden, eftersom det alltid lönar sig att maximera vinsten just här och nu.
Så systemet är inte bara orättvist för 99 procent av mänskorna på planeten, det är också väldigt ineffektivt rent ekonomiskt.
