Mihail Sebastian, en kuslig vän

av Robert Myhreld

Jag fick med kofot bända ut Mihail Sebastians samlade dagböcker ur postboxen. Det är en stor men känslig pjäs och kvalar nu in som ett ”vältummat exemplar”. Sidorna spänner över tio år, från februari 1935 till sista december 1944. Med undantag för några ferier, levde och verkade Sebastian i Bukarest. Han rörde sig i de högsta av intellektuella domäner och skrev både pjäser och böcker. Sebastian var jude och kom på nära håll att uppleva den alltmer uttryckta, utlevda och lagstadgade antisemitismen. Han avled 1945 efter att ha blivit påkörd av en lastbil. Jag är inte en bättre människa än att jag finner ödet lite tragikomiskt givet tiden han levde i.

Det är en kuslig dagbok. Långsamt kryper en undergångskänsla fram som förföljer mig även utanför läsningen – antagligen med viss hjälp av coronapandemin. Boken dog syrebristdöden i takt med att livsgnistan hos Sebastian slocknade. Resignationen och likgiltigheten lika mörka som trycksvärtan. Under de sista åren upptas sidorna mest av korta anteckningar om kriget. ”Tristess, äckel, likgiltighet, olust” är vad han känner och dagboksskrivandet framstår som ”en dålig vana, ingenting mer.” Någonstans i de sista sidorna kallar han den för en krigsbok. Han är vid det här laget en skugga av sitt forna jag. Tärd av de allierades bombningar av Bukarest, de ekonomiska predikamenten och sina trasiga nerver förmår han stundom knappt lämna sängen.

Sebastian framstår aldrig som naiv och härbärgerade inga illusioner. Han visste att han sågs och alltid skulle betraktas som ”icke-rumän”. När det kom till sitt arbete ställde han oerhörda krav på sig själv. Inte sällan kom en känsla av meningslöshet över honom, alstrad av upplevelsen av en oförlåtlig improduktivitet. Allt han företog sig var då ”förfelat och idiotiskt”. Vankelmodet går inte att ta miste på när han i sina händer vägde det han skrivit. Ibland låter det som att han uppå dödsbädden skulle kunna utbrista i ett primalvrål över de dagar han inte levererade.

Han hade en ojämförligt förlåtande hållning gentemot antisemiterna i hans umgängeskrets, trots att hans vänner var ynkryggade opportunister. Mot slutet är han närmast helt övergiven och ensam. På nära håll såg han deportationer och en ”okontrollerad, skamlös, samvetslös, meningslös, planlös bestialitet” där ”allting, absolut allting” avslöjades av ”den bleka skräcken i judarnas ansikten.” En bomb berövar honom en permanent bostad och de ekonomiska problemen leder till en ur hand i mun-tillvaro. Kläderna är mest att likna vid paltor och en ständig oro över sin mor och broder sliter.

Du kommer som läsare bli litet uttråkad av alla de besök på operan, teatrarna och restaurangerna som han innan kriget detaljerat skrev om. Funderingarna kring egna och andras kärleksaffärer är inte särskilt intressanta, men vems är nu det. Man kan inte, eller bör åtminstone inte, bedöma någons dagbok. Emellertid är ens egen läsning av den öppen för att nagelfaras.

Ett oförtäckt dagboksskrivande som form har en fördel gentemot allt vad skön- och facklitteratur heter: genuina känslor och tankar. Sebastian blir närmast en vän för mig och jag saknade honom genast närhelst jag lade ifrån mig boken. Den sista anteckningen han lämnar åt oss strilade fram ur en nästan helt uttorkad ådra för dramatik.

Resten är tystnad.

Mihail Sebastian: Dagbok
H:ström Text, Kultur AB, 2019.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.