Gudars skymning! Esoteriska övningar och övergrepp

av Pontus Kyander

Varje gång någon nämner andlighet och konst i samma mening sänker jag handen till höften och osäkrar revolvern. Ofta är den ute i ogjort ärende, ty Gud och änglarna, Djävulen och hela hans anhang, Buddha, Shiva, ja även profeten Muhammed har – avbildandeförbud till trots – inspirerat till en väldig massa konst. Men kombinationen av just de två orden brukar syfta på en alldeles särskild typ av andlighet som är rätt modern och tycks mer inspirerad av just andar än av gammaldags gudlighet; spiritistisk, med ett ord som rätt väl beskriver fenomenen. Andarna talar till oss, ofta genom en särskilt begåvad person, ett medium. Det händer förvisso att konst som uppstått under sådant inflytande är absolut olidlig – om man får för sig att betrakta den som konst, inte som en manifestation av någon ektoplasma eller viktiga budskap från våra hädangångna.

Omkring sekelskiftet 1900 gick en våg av sådan andlighet genom västvärlden. Medan världen skakade i fogarna under industrialismens omvälvande förändringar samlades inte minst personer ur det högre borgerskapet i spiritistiska seanser och salonger. Det blev högsta mode att läsa böcker skrivna av författare som Arthur Conan Doyle (annars mest känd för sitt lättsammare författarskap om detektiven Sherlock Holmes) och framför alla andra Helena Blavatsky, mer känd som Madame Blavatsky, en rysk adelsdam som flydde ett trångt äktenskap och som under vidlyftiga resor i världen samlade inspiration från olika religiösa riktningar, till den än idag livskraftiga teosofin (Rudolf Steiners läror är till stora delar baserade på teosofin). Teosofin är ett hopkok av i stort sett alla kända religioner, med anspråk på att även kunna sätta ramarna för det kreativa skapandet.

Sålunda var en konstnär som Vassilij Kandinsky djupt inspirerad av teosofiska tankegångar, och skrev även ett eget traktat, Om det andliga i konsten (1911). Han var mest intresserad av samspelet mellan bildkonst och musik, och hur dessa väckte genklang på ett ”själsligt” plan. Hans konst gick i riktning mot abstraktion, så den svenske konstnären Gösta Adrian-Nilssons pamflett Den gudomliga geometrien (utgiven i Helsingfors 1922) kan ses som en utveckling av Kandinskys läror. Också andra modernister tog intryck av spiritismen. Piet Mondrians användande av primärfärger samt svart och vitt och hans insisterande på endast horisontella och vertikala linjer i sina målningar kommer från sådana andliga spekulationer – och det sägs att brytningen med kollegan Theo van Doesburg skedde för att den senare började experimentera med diagonaler.

På senare år har svenska Hilma af Klints målningar lyfts fram på museer och även visats här i Helsingfors. Precis som sin landsman Emanuel Swedenborg ansåg sig Hilma af Klint ha direktkontakt med andevärlden, och hon menade att hennes verk var gjorda på ett slags diktamen från andarna. På så vis blev hon – utan att själv identifiera sig med modernismen – en föregångare för den abstrakta, icke-föreställande, konsten. Förra hösten kunde hennes måleri ses på Millesgården i Stockholm tillsammans med två samtida spiritistiska konstnärers arbeten, Tyra Kleen och Lucie Lagerbielke, och ända fram till 21 februari 2021 kan hennes verk ses på Moderna museet i Malmö.

Det är med andra ord allt annat än en tillfällighet att också vi i Finland får oss en slev av den andliga slurven. Eftersom grogrunden för den radikalare modernismen – utanför arkitekturen, där den tvärtom var stark – var minst sagt mager hos oss fick den ockulta och spiritistiska inspirationen en i huvudsak symbolistisk form. Det var även en lite annan gren av den alternativa andligheten som slog rot här. Frimurarrörelsen, som efter en kort blomstring på 1700-talet hade varit utslagen länge i Finland, fick en renässans på 1900-talet. Rosencreutzianismen, som har mycket gemensamt med frimureriet, slog an med sällsynt styrka inte minst på finsknationellt håll, där en internationell vurm för Kalevala (även uttryckt av Mme Blavatsky och teosoferna) säkert kändes smickrande. I sådana esoteriska sällskap odlades initiationsriter och hemlighetsmakeri, ofta med en symbolik av kors, rosor, dödskallar, svärd, bleka karaktärer i vita särkar och mycket annat som ganska ledigt gick att förena i ett symbolistiskt formspråk hos till exempel Akseli Gallen-Kallela. Att detta kom med ett rasteoretiskt hopkok av idéer om finländarna som ättlingar till en uråldrig ”atlantidisk” ras visar idéernas förankring i en tid som ännu inte fullt ut prövat konsekvenserna av rasideologierna.

Signe och Ane Gyllenberg, ett välbärgat par med intresse för både nyandlighet och konst, rycktes med i dessa strömningar. De lockades alldeles särskilt av Frimurarrörelsen och Rudolf Steiners antroposofi som de tog del av och stöttade med liv och lust. När konstmuseet Villa Gyllenberg sammanställer utställningen ”Vägen till dold kunskap” är det i hög grad en utställning som träffar hjärtat i paret Gyllenbergs konstsamlande. Det är på gott och ont, för här finns såväl lysande enskilda verk som kuriositeter som snarare visar alla esoterismens baksidor, inte minst de som kommer till uttryck i nyandlig kitsch. Samtidigt är jag glad att inte bara det konstnärligt mest lysande kommit med, utan också något av den bisarra underväxten i den finländska esoteriska konsten. En rad intressanta och ofta marginaliserade kvinnliga konstnärer får här bättre synlighet och sammanhang, som Meri Genetz, Eva Törnwall-Collin och Beda Stjernschantz. Naturligtvis får även konstens storfräsare som Gallen-Kallela, Pekka Halonen, Hugo Simberg, Ellen Thesleff och Helene Schjerfbeck plats här, men de är alla inordnade, underordnade utställningens ämne.

Jag erkänner villigt att det är snarare boken som hör till utställningen, Andens rikedomar. Esoterismen och den finländska konstvärlden 1890-1930 (Parvs: Helsingfors 2020) som jag recenserar och tycker om. I dryga dussinet texter fördjupar sig konsthistoriker i aspekter av den nyandlighet som tog delar av finländsk konst i ett fast grepp vid sekelskiftet 1900. Här finns en hel del intressant, även om ett mer kritiskt utforskande av denna ”esoteriska” strömning hade varit på sin plats. Jag undrar också över gränsåret 1930: med tanke på en del av det mer tvivelaktiga bagaget kunde det vara intressant att veta vad som hände med denna finska mysticism och nyandlighet när fascismen och nazismen började ta plats i Finland.

Samtidigt önskar jag att också utställningen formats av samma i positiv mening pedagogiska ambition som boken. Istället är den rumsliga presentationen ordnad som en andlig vandring mot högre insikt, med starkt scenografiska och dramatiserande inslag. Det där är en sjuka som grasserat på finländska museer en tid, en typ av utställningsförmedling som brer ett tjockt lager av fnoskigt berättande (här dessutom i ett mässande ”andligt” tonfall) över konst som allt som oftast mått bättre av att få en mer saklig presentation – bilderna är ju själva berättelser och fiktioner.

Den som måhända överdoserat andlighet på Villa Gyllenberg kan inta ett lämpligt motgift på Peter Johanssons och Marja Kolus utställning ”Fläsket brinner” på Galleri Sculptor. Båda konstnärerna arbetar med minnen och erfarenheter från uppväxten i små och inåtvända samhällen på landsbygden, Marja Kolu i det laestadianskt religiösa Keminmaa i Lappland, Peter Johansson i Åre, en skidort i det svenskaste av landskap, Dalarna. Kolus verk i utställningen intar en återhållen plats, det är Peter Johansson som rumsligt och även konstnärligt dominerar.

Ett kyrkorum tycks installerat på Sculptor. Alla bänkarna är illande röd-brandgula, samma färg som du kanske noterat på de svenska dalahästarna av trä. Elsladdar slingrar kors och tvärs över golvet, vad som ser ut som stearin har sölats lite varstans på inredningen. Över väggarna hänger en tapet med idel svenska falukorvar, och korvliknande former rör sig mekaniskt genom ett slags ”glory-holes”, som i en rad oavbrutet glädjelösa samlag med kyrkan själv.

Den som mött Peter Johanssons konst förr – han är en av Sveriges mest välkända konstnärer, också bland bredare lager – känner igen åtskilligt i hans stora installation. Driften med de nationella folkliga symbolerna har gjort honom riksbekant: uppskivade dalahästar i charkdisken, röda falukorvar på längden och tvären, kurbitsar, timmerstugor och rött, rött, rött.

Installationen på Sculptor ingår i ett nytt stråk av konstnärskapet. Det är långt till skrattet i installationerna från senare år, som istället tagit itu med de övergrepp han utsattes för som barn av en närstående till familjen, anställd i den lokala församlingen. Korvarna som förr kunde ses som ett humoristiskt inslag i hans arbeten framstår här som mer än bara falliska symboler. De är ett visuellt och sexuellt våld som fortsätter och fortsätter, som inte låter sig stoppas hur gärna vi än skulle önska det. Att också innebörden förändrats av allt det vita som stänkts omkring behöver knappast påpekas. Samtidigt är det som om våldet riktades mot själva kyrkan, för till skillnad från tidigare installationer så pulserar rörelsen hela tiden in i väggarna och möblerna och bort från betraktaren.

Hur kommer det sig att just kyrkorna och församlingarna så ofta varit ramverket för övergreppen mot barn? Det är ju där som de minsta bland oss ska vara som tryggast, där synden – i all synnerhet den sexuella synden – utmålas som religionens stora fiende. Just där allt detta heliga ska vårdas, där har också de sexuella predatorerna frodats och skyddats.

Precis som den esoteriska konsten på Villa Gyllenberg behöver kontext, så växer och fördjupas Peter Johanssons installation av att sättas i ett sammanhang. Men hans sammanhang är mörkt. Trots det lyckas han lyfta det plågsamt privata till något mer allmängiltigt, ett slags trots och motstånd. Det är inte alltid så att det som inte dödar oss gör oss starkare. Men det kan göra oss j-a förbannade. Också det hjälper.

 

Vägen till dold kunskap.

Villa Gyllenberg, Granöstigen 11, Helsingfors. Till 11.10 2020.

 

Peter Johansson & Marja Kolu: Fläsket brinner.

Galleri Sculptor, Södra kajen 12, Helsingfors. Till 30.8 2020.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.