Lundán på Viirus: Helt okej, liksom

av Janne Wass

– Nå var det kiva på fest, då?
– Jåå. Sådär. Som det nu brukar. 

Det avslutande replikutbytet i Kaisa Lundáns pjäs Lycka till och allt det där känns nästan som om det är skrivet som en utmaning till kritikerna: “här har ni nåt att citera!”. För det är ungefär den känslan som infinner sig i slutet av gästspelet på Teater Viirus. 

Nu menar jag inte att föreställningen, skriven och regisserad av Lundán, på något sätt är dålig. Inte heller är jag säker på att den är bra. Men den är hursomhelst, och dess existens kommer varken att sätta något stort spår i teaterhistorien eller väcka några större känslor av ogillande eller ilska. 

Lycka till och allt det där är den första föreställningen på Viirus sedan början av coronakrisen, och spelas på den lilla studioscenen. Den lilla scenografin, designad av Miina Kujala, delar bokstavligen utrymmet i två delar med hjälp av en halvgenomskinlig plastvägg med passage för skådespelarna att gå igenom. På vardera sida finns en bänk för skådespelarna att sitta på och en halv publik, resten är black box. Här utspelar sig brottstycken av livet som det är för det mesta. Sådär. Som det nu brukar. Som då man funderar på om man ska dra vidare från en tråkig fest. Som då flickan i skolan du är kär i ger dig mittfingret och läraren tvingar henne att be om ursäkt. Som då du går bakom ett träd i parken och kissar och märker att det ligger ett picknickande par och stirrar på dig. 

Föreställningen är avslappnande choséfri, den gör sig inte till mer eller konstigare än vad den är, och den försöker inte komma med några stora påståenden om vare sig livet eller konsten. Den är helt enkelt bara. Liksom livet, med allt sitt avgrundsdjupa mörker och sin gränslösa eufori, för det allra mesta också bara är. Och liksom vi människor inte heller är hjältar eller skurkar som på film, utan för det mesta bara människor som försöker göra det bästa av den situation vi är i – i all vår tafatthet. 

De unga skådespelarna, Gaspare Fransson, Sami Harjula, Greta Lignell och Sara-Maria Pirhonen, gör sina roller stilenligt lakoniskt och träffsäkert och Lundáns regi är minimalistiskt fyndig i sättet på vilket den utnyttjar det pyttelilla utrymmet. Ljusplaneraren Aku Lahti och ljudplaneren Vili Päkkö lyckas också med små, stiliga lösningar skapa just rätt atmosfär. 

Något förvirrande är ändå att nästan inget av det som står i förhandsinformationen om pjäsen tycks stämma. På föreställningens hemsida står: “Lycka till och allt det där är en pastisch på Pieter Brueghels målningar, flyttat till Sörnäs på 2000-talet.” Dessutom står det att föreställningen är 1,5 timmar lång. I själva verket är den 45 minuter lång, och om här fanns några referenser till Brueghel, gick de nog gladeligen mig förbi. Kanske är det coronaviruset som satt käppar i hjulen för repetitionerna, kanske har det funnits annat som gjort att föreställningen ändrat karaktär under arbetets gång. Den är hursomhelst vad den är, och det är ibland helt okej. 

Ja, och som konsumentupplysning: trots det lilla utrymmet känns teaterupplevelsen mycket coronasäker. Publiken är på premiären utspridd med gott säkerhetsavstånd och teatern bjuder på gratis mun- och nässkydd. 

Lundán: Lycka till och allt det där. Manus och regi Kaisa Lundán. Dramaturgi Rasmus Arikka. På scen Gaspare Fransson, Sami Harjula, Greta Lignell och Sara-Maria Pirhonen. Ljuddesign Vili Pääkkö. Ljusdesign Aku Lahti. Scenografi Miina Kujala. Spelas på Teater Viirus fram till 5.9. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.