Familjen Bra – konflikter och konfliktflykter

av Hannele Mikaela Taivassalo

Också en minoritetskultur, en rätt priviligierad, mår bra av att rikta den kritiska blicken mot sig själv med jämna mellanrum. Inte mot de så kallade privilegierna: positiv särbehandling är egentligen inget annat än att försöka skapa jämvikt i ett samhälle som fungerar på den normativa majoritetens villkor. Inte heller för att masochistiskt få huka sig i sin offerkofta: det är kanske ett folknöje, men föga konstruktivt. Men när vi nu en gång är instängda tillsammans finns det frågor vi med jämna mellanrum måste ställa oss: Finns det rum för konflikter i trånga rum? Finns det en trevlighetskultur som fungerar som bevarande, men som samtidigt kan vara kontraproduktiv och rent av underminera bevarandet? Hur bevarar man någonting utan att samtidigt balsamera och göra det man omhuldar musealt?

Nu i september, coronans år 2020, sätter Teater Viirus (än en gång) upp Joakim Pirinens pjäs Familjen Bra:

”Scenerna i Familjen Bra har slående likhet till den vardag många upplevt under tiden av social distansering och karantän. Vi har levt som i en bunker.

Men till skillnad från oss har Familjen Bra det helt perfekt.”

I den lätt paradoxala och lite haltande marknadsföringstexten sägs uppsättningen beröra tiden – och det gör den säkert – men berör den inte i själva verket hela miniatyrkulturen och dess villkor? Självisoleringen som en ny kulturmetafor: Vi är vår egen bunker, den som lever så tätt inpå någon måste skapa en dynamik som inte spränger bunkern. Vi blir vår egen Familjen Bra.

Serieskaparjesus Pirinens pjäs är bland annat en satirisk folkhemskritik, en kritisk blick på den svenska trevligheten och käcka framåtandan. Den kritiska blicken riktad mot den egna kulturen (och tiden, en annan) finns alltså inbyggd. När jag såg den tv-spinoff som gjordes på Teater Viirus första uppsättning av Familjen Bra (1988) uppfattade mitt roade högstadiejag den finlandssvenska tolkningen av denna familj inte bara som en typ av absurd brittisk tv-humor eller svensk seriedito som jag uppskattade, utan också helt klart som en satir över en viss typ av borgerlig finlandssvenskhet.

I skuggan av en pandemi uppstår en absurd morbid ironi när det största problemet verkar vara att folk får så mycket kvalitetstid med sina närmaste att de själva nästan blir lika farliga för sin omgivning som viruset.

Det absurda i pjäsen uppstår i konfliktlösheten: narrativ konst, som seriekonst, litteratur och teater, söker sig till konflikterna. Människan vill spegla och syna sin värld och sig själv genom konsten, försöka förstå och strukturera, ställa frågor och tänka i den – harmoni och status quo leder ingenstans. Mottagandet av idyller, utopier och genomgående BRA berättelser skapar ofta en dissonans i mottagaren: konflikten uppstår mellan verket och världen istället för i verket. Världen är inte konfliktfri, familjer är inte. Konfliktfria, trånga rum i fiktioner skapar ofta också en känsla av att konflikterna finns under ytan, de måste finnas, det kan inte vara genomgående BRA.

Så också i verkligheten.

När den finländska, lätt debattskygga samtalskulturen och övertron på hierarkier korsas med en svensk trevlighet och allmänskandinavisk jantelag i små finlandssvenska, familjära rum där det inte finns plats för konflikter och osämja och vi måste blåsa på samma kol, dra åt samma håll, hålla enad front mot fienden och fasaden utåt och inåt – vad skapas det då för förutsättningar att dels kritisera, men dels också skapa en öppen dialog om konflikter? En saklig diskussion som inte blir personlig, mer än den måste?

Det verkar vara ohyggligt svårt. Det är klart att det finns konflikter och dissonanser. Och det finns kritiska röster. Men ofta verkar just den konstruktiva diskussionen utebli. Det beror kanske delvis på att våra plattformar för diskussion inte är många, och just nu lite oklara: ska man diskutera semi-offentligt på some, eller i ett offentligt medialt landskap som känns lite riktningslöst och flyktigt just nu? Men det här är inte det enda problemet. Ett problem är att också denna minoritet, som de flesta, är en hierarkisk kultur med mycket starka, tysta överenskommelser – till exempel om vad man får diskutera offentligt. Det finns en uppfattning om att en viss typ av offentliga diskussioner eller konflikter skadar kulturen snarare än hjälper den. Jag har svårt att förstå den här sortens självcensur och vad som blir bättre av att leka Familjen Bra på scenen och i strålkastaren fly konflikterna för att istället ta hand om dem liksom i kulisserna. Det är odemokratiskt att upprätthålla tysta, osynliga hierarkier. Inte ens ett litet samhälle ska styras av dolda kotterier och bäste broder Bra.

På samma sätt bör vi också tänka om konsten: det måste finnas utrymme för obekväm och oinställsam konst. Det finns risker också med att konstvärlden och -kretsarna är små: vi måste ställa oss frågan hur det påverkar den konst som skapas, i en miljö där både bidragsgivare och publik finns skrämmande nära – liksom också media, förlag och teatrar, och övriga som styr det specifikt finlandssvenska konstutbudet. Hur skapas censur och självcensur?

Här kan man notera att Viirus i dessa virustider sätter upp Familjen Bra som en ersättare för en pjäs av dystermästaren Lars Norén, en annan favorit. Pirinens familj brukar ofta beskrivas just som en motsats till en annan, numera klassisk typ av svensk pjäsfamilj: den Norénska dysfunktionella familjen. Fast hur roligt och trevligt och bra det nya pjäsvalet än är, så behöver det inte fungera bekvämt och inställsamt. Familjen Bra kan hjälpa oss ställa relevanta frågor om oss själva och tiden, genom att blicken riktas mot oss som finns utanför pjäsen, i världen, och på konflikterna där.

Nu vill jag förstås inte att någon ska fundera vidare, svara på eller kritisera det här.

Vi bara fortsätter som förr, eller hur? Visst?! Vad BRA!

Familjen Bra har premiär den 18 september 2020 på Teater Viirus.

Foto: Ernest Protasiewicz/Viirus

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.