Kate Elizabeth Russells kontroversiella övergreppsskildring My Dark Vanessa är en av de mest omtalade böckerna i USA för tillfället. Freja Rudels har läst och imponerats.
Samtycke, tillit, våldtäkt, kärlek, offer, förövare. Det är ord jag inte vet var jag har efter att ha läst Kate Elizabeth Russells debutroman My Dark Vanessa. Ord som plötsligt visar sig främmande, lömskt formbara eller oändligt kantiga. Och farliga. Just nu kan jag inte tänka mig något farligare än kärleken och allt som kan skrivas in i den.
My Dark Vanessa är en övergreppsskildring som vägrar vika för det obekväma och motsägelsefulla i ett av #metoo-ålderns mest laddade teman. Det är en av årets mest framgångsrika böcker i USA, som redan har översatts till flera språk, däribland svenska (Min mörka Vanessa utkom på Bonniers i våras, i översättning av Emö Malmberg). Och den har väckt debatt, inte bara om tematiken i sig utan också om vem som har rätt att ta sig an den.
Är egna upplevelser av övergrepp en förutsättning för att man ska få skriva om det? Är vit hud en förutsättning för att man ska ro hem ett fett bokkontrakt på temat? Det är frågor som boken väckt som visar vilken moraliskt minerad mark Russell anträder, och hur ont om utrymme det fortfarande tycks finnas för historier som denna. Det råder ingen brist på Lolita-skildringar i vår kultur. Men när de problematiserar och gör ordet till barnets, flickans, kvinnans blir det plötsligt trångt. Den omättliga törsten efter kombinationen silvervita tinningar och röda lockar, en dynamik feel good-romantiken gärna flirtar med (tänk Pretty Woman), förbyts då i ett korsförhör. Russell har också nödgats svara och berätta att boken inspirerats av upplevelser i hennes egen ungdom.
Mer avgörande för bokens tillblivelse torde dock Russells 18 år långa skrivarbete vara. Processen innefattar grundlig research i skildringar av tropen äldre man och ung kvinna/barn och en avhandling i kreativt skrivande. Russell vet vad hon skriver om och hon kan skriva. Hon missar inte en fasett av den ojämlika, utdragna, symbiotiska, kulturellt predestinerade, obehagliga, olagliga, destruktiva och romantiskt laddade relationen mellan den 15-åriga internatskole-eleven Vanessa Wye och hennes 42-årige engelsklärare Jacob Strane. På smärtsamt distinkt prosa frigör hon skikt på skikt av ett övergrepp och de sätt på vilka man kan, vill och måste blunda för dess väsen som just ett övergrepp.
Handlingen växlar mellan då och nu, mellan tidigt 00-tal då övergreppen börjar och 2017 då #metoo rört upp stämningarna. Vanessa kontaktas då av en journalist som uppmanar henne att gå ut med sin historia efter att ett annat av Stranes offer trätt fram och anklagat honom för övergrepp. Vanessa kan inte se sig själv i den offerroll som serveras henne. Hon har inte blivit utnyttjad. Det var kärlek, inte övergrepp, det som försiggick mellan Strane och henne. Och som alltjämt fortgår. Hon har visserligen vuxit ur honom. Han klarar inte av att tända på hennes vuxna kropp, men hon är fortfarande den han ringer när det börjar hetta till kring honom. Den han tyr sig till för tröst. Den som vet vad som egentligen utspelade sig mellan dem.
Strane behärskar groomingens konst. Han ger den ensamma, litterärt begåvade och bekräftelsetörstande Vanessa en historia. Han ser hennes hår i lönnlövens färg, hittar hennes namn i klassiker av Poe och Nabokov. Låter henne finna sig i Lolita och inse att deras relation är av en förutbestämd art. Att den är ett mörker utom kontroll, säreget och upphöjt och lika mycket hennes som hans. Eller kanske mest hennes. Hans enda brott är ju att han föll för henne, som om han var det egentliga offret och skulden hennes, rotad i den makt hon genom sin blotta existens utövar över honom.
Det är lätt att förfäras över Stranes beräknande barnarov och hans manipulativa sätt att göra Vanessa till medlöpare och rentav huvudaktör för sitt eget brott. Det är lätt att uppröras över hur skolan blundar för det uppenbara, frikänner honom och hänger ut henne. Men det plågsammaste är skildringen av hur det han gör landar och verkar. Hur det väcker och tänder en ung kropp, beslagtar ett barns mest formativa år, dikterar hennes uppfattning om kärlek, begär, tillit, välvilja och omsorg. För romanens Vanessa finns det inget utanför varifrån hon kan betrakta detta. Det finns inget avslut och inget avstånd. Upplevelsen har blivit ett med hela hennes person. Ett nästan-övergrepp som håller henne fången i diverse nästan-missbruk och ett stagnerat liv. Det var kärlek, klingar allt ihåligare för var gång hon upprepar det, håller upp det som ett solkigt värn mot de sanningar som kryper allt närmare.
Russell romantiserar inte bort övergreppet, men hon vidkänner dess romantiska dimensioner och därmed lyckas hon blottlägga dess mest genomträngande verkningar. Vanessas vägran att se sig som ett offer är lika frustrerande som den är rimlig. Det som avkrävs offer för sexuellt utnyttjande i form av bekännelser, passivitet, entydighet och ansvar för andra offer är groteskt. Men det är också den makt som Strane tillskriver nymfetten i henne. En makt snarlik den sexualiserade girl power som populärkulturen gör sitt yttersta för att mata oss stinna med, kittlande, kringskuren och destruktiv. Britney Spears är en av de talande referenserna i My Dark Vanessa. Hit me, baby, one more time, sjöng hon i porrig skoluniform. Iscensatte en flickas verkan i världen på ett sätt som garanterat kommer att förverka henne.
Vanessa är både offer och nymfett, eller ingendera. För vad kallar man någon som inte vill vidkännas sitt offerskap? Vad är en trettioplussare som inte kan släppa minnet av en 42-årings händer på sin 15-åriga kropp? Russell rör sig i mellanrummen, fyller ut karikerade roller och förskjuter inrutade föreställningar om deras inbördes dynamik. Hon tänjer historien bortom alla dess klimax och peripetier. Hon tvingar läsaren att fortsätta se allt som ännu finns att se, och att inse att det är så mycket tyngre än att bara utfärda en dom och gå vidare.
Kate Elizabeth Russell:
My Dark Vanessa – A Novel.
HarperCollins, 2020.
