Efter nio månader med covid-19 kan det konstateras att pandemin fått katastrofala ekonomiska konsekvenser för arbetare världen över – inte minst för dem som befinner sig längst ner i de globala produktionskedjorna. För andra går det betydligt bättre. En ny rapport från välgörenhetsorganisationen Oxfam visar att förmögenheten hos världens 25 rikaste miljardärer ökade med 255 miljarder dollar enbart från mitten av mars till slutet av maj. I slutet av augusti blev Amazon-grundaren Jeff Bezos, vars business gått som tåget till följd av den ökade näthandeln, den förste personen i världen att nå en samlad förmögenhet på över 200 miljarder.
Mot denna bakgrund finns det all orsak att se fram emot den stundande ”skattedagen”, det vill säga dagen i november när inkomst- och skatteuppgifterna i Finland offentliggörs. Även om årets uppgifter behandlar skatteåret 2019 så utgör statistiken en pusselbit i det pågående kartläggandet av hur den ekonomiska ojämlikheten utvecklats sedan pandemin bröt ut.
Inför årets skattedag har diskussionen dock inte främst handlat om vad som kommer att synas på listorna – utan vilka som inte kommer att förekomma där. Sedan EU:s nya dataskyddslag ifjol trädde i kraft är det nämligen möjligt för privatpersoner att ansöka om att få sitt namn borttaget från listan över höginkomsttagare som skatteverket skickar ut till medierna. Ansökan om anonymitet godkänns om det anses finnas hälso-, säkerhets- eller professionella skäl till detta och i regel verkar inte skatteverket vara särdeles svårflörtade. I slutet av augusti rapporterade Yle att enbart 13 av de 986 dittills inkomna ansökningarna hade avvisats. Skatteuppgifterna för samtliga medborgare förblir en offentlig handling som kan begäras ut, men ifall listan som medierna publicerar ska vara komplett måste journalisterna ha koll på vilka namn som kan tänkas saknas.
När en läser kommentarstrådar till artiklar om skattelistorna är det många som ifrågasätter varför ”framgångsrika människor” ska straffas genom att hängas ut. Listorna avfärdas som sensationsjournalistik som syftar till att väcka omvärldens avund mot de som lyckats bättre i livet. Dessa kommentarer genljuder i Anu Kantolas och Hanna Kuuselas intervjustudie med förmögna finländare, Huipputuloiset, där många av respondenterna beskriver hur de undviker att synas i offentligheten eftersom medierna och allmänheten är avundsjuka och oförstående inför deras situation. Att skattedagen även blivit känd som ”den stora avundsjukedagen” tyder på att denna diskurs har fäste även utanför den rikaste procenten.
Även från vänsterkanten går det att kritisera varför vi ska lägga vikt vid att synliggöra enskilda kapitalister. Dessa är ju, om en följer den marxistiska traditionen, lika mycket som arbetarna bundna till att utföra sina respektive roller i kapitalismen. Ett överdrivet fokus på individer riskerar även att distrahera oss från de strukturella faktorerna som genererar ojämlikhet i kapitalistiska samhällen. Visst. Men samtidigt kan det nya EU-direktivet även förstås inom ramen för ett av den samtida kapitalismens tydligaste strukturella karaktärsdrag: bristen på transparens.
I sin nya bok Kapitalet och ideologin skriver ekonomen Thomas Piketty att det vid första anblick kan verka paradoxalt att den offentligt tillgängliga statistiken om förmögenhetsfördelning på många håll blivit mer otillförlitlig samtidigt som vi lever i ett informationssamhälle där ”big data” är ett av nyckelorden. I Sverige har till exempel avskaffandet av förmögenhetsskatten 2007 gjort att det blivit svårare för forskare att mäta hur förmögenheten fördelas i landet. Enligt Piketty bör dock bristande transparens i en tid av ökade samhällsklyftor inte ses som en tillfällighet. Detta eftersom ekonomiska eliter oroar sig över att synliggörandet av ekonomisk ojämlikhet riskerar att leda till ökad samhällsdebatt, vilket i sin tur skulle kunna resultera i en omfördelningspolitik som hade försvagat deras ställning.
Från detta perspektiv kan handlingar och åtgärder som försvårar transparens förstås som ideologiska, i den bemärkelse att de bidrar till att bevara en samhällsordning där organiserandet av ekonomin i hög grad separeras från det politiska samtalet. Detta inbegriper att ekonomiska aktörer inte uppfattas som politiska aktörer i proportion till deras reella inflytande. Här är det passande att åberopa filosofen Jürgen Habermas koncisa sammanfattning av borgerlighetens syn på individen: ”Borgerliga individer är privata individer. Därmed ’härskar’ de inte”. Och ju mindre de superrika anses härska, desto mindre anses de behöva ställas till svars. Att de superrika tillåts ta bort sina namn från offentliga listor kan därmed tolkas som en del av en strategi att tona ner deras politiska makt, vilket är oroväckande med tanke på att de besitter allt större resurser för att påverka den politiska processen både på det nationella och det globala planet.
Ett annat exempel på hur de superrika drar sig tillbaka från det offentliga rummet är deras ovilja att ställa upp på intervjuer med journalister. Ett tredje är den samtida stadsplaneringen, som bidragit till att de superrika i många städer bor och rör sig utom synhåll för allmänheten. Till skillnad från tidigare epoker, där uppvisandet av överflöd utgjort en central del av de superrikas självberättigande, tenderar dagens superrika ofta att välja diskretion som maktstrategi framom att öppet demonstrera sina privilegier. Givetvis finns det superrika som är direkt beroende av synlighet för sin fortsatta ackumulation (ta reality-familjen Kardashian som exempel), men det går att ifrågasätta hur pass representativa dessa är för de superrika som helhet.
Det bör betonas att detta perspektiv inte innebär att de superrika, åtminstone inte i alla lägen, medvetet agerar med syftet att vilseleda sin omvärld. Det är fullt möjligt att de i sin privata värld, för att citera samhällsgeografen Daniel Dorling, genuint upplever sig som ”överskattade, baktalade och missförstådda”. Likaså är det fullt rimligt att många superrika genuint känner stor rädsla vad gäller sina familjers säkerhet. Men en konstruktiv kritik av kapitalismen bör aldrig ha som huvudfokus att avslöja hur mycket bättre (eller sämre) de rikaste mår i jämförelse med resten (även om ägandet av en förmögenhet såklart generellt underlättar möjligheten att leva ett stabilt liv). Istället bör vi rikta in oss på hur de genom sina handlingar och makt över inflytelserika institutioner – direkt eller indirekt – bidrar till att försvåra medvetandegörandet av, och i längden motståndet mot, den rådande ekonomiska ojämlikheten.
Så visst kan publiceringen av olika inkomst- och förmögenhetslistor beskrivas som sensationsjournalistik, men främst i den meningen att de synliggör hur sensationellt stora samhällsklyftorna är och hur sensationellt få individer det är som idag utövar verklig ekonomisk makt. Och eftersom det, för att parafrasera Marx, är människor som formar historien utifrån sina givna förutsättningar, så bör vi åtminstone ha koll på vilka individerna med de enskilt största materiella förutsättningarna är.
