Jag har fått en ny kompis.
På måndagsmorgon när jag vände på huvudet och tittade ut genom fönstret från min soffa i Sökö var den där. Vi kände genast igen varandra. Det spred sig en värme i hjärttrakterna och jag upptäckte att jag satt och log. Rakt utanför mitt höghusfönster, det som välvilligt visar mig bara skogen, en myckenhet himmel och en strimma hav däremellan. Rakt söderut, i trakten av metrobygget.
Bäst tycker jag om den när den betar i trädkronorna. Då sprids en så pastoral frid inte bara över landskapet utan också över min soffa, över världen omkring oss, att någonting äntligen hejdas.
Jag vet inte hur långt besöket kommer att bli och jag följer den minut för minut. Långkoket bränner i botten, posten rasslar in och blir liggande på tamburgolvet och om jag inte snart går på toaletten är det ingen idé att gå längre. Himlen blandar sig i leken. Med molnformationer, med färger, med ljus och skuggor, från ljuvlig pastell till blåsvarta åskmoln, däremellan fosterländska variationer på flaggor med och utan kors. Vinden kompar. Jag får fram kameran men scenerna förändras så snabbt att jag inte hinner med. Jag märker att jag sitter lite framåtlutad, med halvöppen mun. Jag antar att mina ögon lyser.
Från morgon till kväll följer jag min kompis. Så fort jag tittar bort ett ögonblick får den tag på en ny gestalt, en ny färg, en ny ställning, den byter plats, storlek, sinnesstämning. Plötsligt sträcker den på halsen och seglar fram högt över skogen som stäven på ett drakskepp och får mig att fundera på om den har läst Röde Orm? Första eller andra delen? Båda? Har den åtminstone i tankarna seglat uppför Guadalquivir tills den skymtat Sevilla? Så slår den om och prövar på livet som fabrikspipa, sträcker på sig ännu mer och får tag på ett nattsvart moln, börjar spy ut tjock och ogenomtränglig rök, kvävs nästan själv på kuppen. Lyckas skaka det svarta täcket av sig, får syn på några vita ulltappar, som blir till änglavingar. Nu fattas bara ängeln, och flygkonsten. Den anstränger sig, vingarna halkar ner till fötterna på den, den ger inte upp. Nu sitter vingarna där de ska, solen ger ett handtag. De knubbiga kerubvingarna växer till sig, silhuetten förenklas, tranan tar över.
Det händer att den jobbar en vända, då tar den i så det svänger om den. Vad den egentligen gör är en privatsak mellan den och den höga skogen och angår tydligen inte mig.
Mest leker den.
Följande morgon finns den kvar, fast den har förvandlat sig till den nya minareten i Sökö. En stund senare har vi fått den nya lutande minareten i Sökö. Strax därpå leker den tittut och sticker fram huvudet bakom en del av huset så att jag skrattar till.
Nu har den varit här en vecka. Den har hunnit se ut som en regnbågsödla från Benin, de med de häftigt orangefärgade huvudena. Den har gömt sig mellan träden så att jag trott att den försvunnit, den har sett ut som en giraff, en ångbåtspipa. Kommer den någon dag att försöka se ut som en lyftkran? Och kommer den att lyckas?
Illustration: Dave Kleinschmidt
