Peter Pan-effekten

av Rosanna Fellman

Jag får ibland en impuls att köra med en trimmad vespa till närmaste ABC. Där skulle jag köpa en Remix-godispåse för de pengar som mamma gett mig och därefter påbörja ett tretimmars projekt som går ut på att lura en 18-åring att köpa ut fyra lonkero åt mig. Sen inser jag att jag är 24 år gammal och att Remix inte är vegetariskt.

Enligt australiensiska forskare (länk) pågår tonåren till 24 nuförtiden. Det här förvånar mig inte överhuvudtaget. Speciellt första åren vid universitet kändes som en förlängning av tonåren: Gråtande över nån kille utanför lönnkrogen, överdrivet drickande som alltid spårar ur, chips istället för riktig middag, bli löjligt frust­rerad för att man inte vet hur man ska deklarera, gnälla efter pengar till hyran från föräldrarna och så vidare. Tonårsdrömmen upphöjd i kvadrat. Man tillåts leka Peter Pan längre än förut, bara man uppnår vissa krav förstås.

Vad innebär det att vara vuxen egentligen? Ansvar, ansvar, ansvar är väl det som utmärker bilden av att vara vuxen. Städa, få skatteåterbäring, betala av skulder, jobbajobbajobba ansvaransvaransvar. Att inte ta sitt ansvar är att vara omogen, inte nå upp till den roll som man blivit lagd in i. Jag fick som barn höra att jag är lillgammal för att jag tog på mig stora projekt. De här projekten gick ofta ut på att läsa om ett enda specifikt ämne tio timmar i sträck varje dag. I ett senare skede lärde jag mig att det här var ett av mina autistiska drag. Om jag idag berättar om hur jag arbetar är jag istället barnslig. Eftersom jag då mitt specialintresse tagit över kan glömma bort att äta, dricka, gå på toaletten. Det som av vuxna ansågs vara gulligt och ett försök till att vara intellektuell som barn, ses nu som egendomligt och oansvarigt. Att försumma de personliga förpliktelser som man har för att läsa är inte speciellt ansvarsfullt.

Utvecklingspsykologer delar upp barndomen och ungdomsåren i olika faser. Som en person med funktionsvariation flyter jag in i alla de här faserna och har svårt att placera mig i det fack som förväntas av min ålder. Personer med funktionsvariation eller intellektuell funktionsnedsättning platsar ju inte i de här faserna, inte i de roller som gäller för specifika åldrar. Det är en av orsakerna till att man kategoriserar folk på det här sättet och använder ord som funktionsvarierad. För att se vilken nivå av arbetsduglighet folk har. Erik H Erikson delar in skolåldern, 7–15 år, i fas 4: ”Arbetsflit kontra underlägsenhetskänslor”. Då lär sig barnet i skolan att arbete är the shit. Om man inte uppfyller den arbetsroll som förväntas av en kan underlägsenhetskänslor uppstå, dålig självkänsla och ”duktig flicka-syndrom” på köpet.

Det ligger en tydlig värdering i vad vi förväntar oss av barn och ungdomar. Om en person med funktionsnedsättning inte uppfyller arbetskraven för sin fysiska ålder kan hen bli pensionerad som 16-åring och därefter hamna i slavarbetspäiväkoti, det vill säga sysselsättningsställen (”dag- och arbetsverksamhet samt verksamhet i sysselsättningssyfte”). Där finns handledare som kan hjälpa dem som har större hjälpbehov med dagliga bestyr. Personerna vid sysselsättningsställena blir indelade i grupper beroende på arbetsnivån de platsar inom enligt det ekonomiska system vi har idag. Min syster som arbetar vid ett sysselsättningsställe har varierande nivå av ork för arbete, men vissa dagar kan hon jobba 8 timmar i sträck med att trycka plastdelar in i förpackningar som sedan säljs för att göra lavoarer. En dag hörde jag om att hon monterat närmare 200 påsar på en och samma dag. Vid ett sysselsättningsställe får man 10–18 € per dag (beroende på ställe), av den pengen dras lunchkostnad bort. De flesta på sysselsättningsställena får pension, men det är inget att hänga i julgranen. Pensionen går ofta åt till att betala boende- och assistentkostander. Det handlar om inga pengar alls i verkligheten.

Det ligger en värdering i att inte betala funktionsnedsatta någon lön. Är det en viss mängd plaströr som ska monteras in i påsar för att man ska få en ordentlig lön? En viss nivå av att kunna gå, kunna tala, viss jävla nivå av att kunna trycka plaströr i påsar för att få lön? Att ens klara av att stiga upp och få sin kropp i en rullstol till sysselsättningsstället kan innebära en timmes kamp. Arbete ska inte behöva ses som en produkt till försäljning. Mängden plaströr i påsar kan inte vara värdet av någons varande. Arbetsoduglig är en snäv värdering, inte ett konkret faktum.

Rousseau skrev att man inte blir vuxen förrän man förlåtit sina föräldrar, vilket liknar Erik H Eriksons teori där övergångsfasen mellan ungdom och vuxenlivet i sig självt är ett trauma. När jag var fem år gammal var jag tvungen att bo på en anstalt för att mina föräldrar höll på att arbeta ihjäl sig. Det här har jag först nu börjat gå vidare från, vilket är min övergångsfas. Det personer med funktionsnedsättning aldrig kan förlåta är den nedlåtande attityd som uttrycks genom lönen. De ses som barn resten av livet om man utgår från den lön de får. Ingen lön, för att de inte kan uppnå den arbetstakt som förväntas. Det är Peter Pan-effekten resten av livet.

Jag är rädd för att bli vuxen. Men sanningen är ju att jag redan är det. Det är rollen som vuxen jag är rädd för, rädd för om jag någonsin kan leva upp till den den i andras ögon. Men jag har åtminstone fått möjlighet till en övergångsfas, att få lön som är mer än 10 € per dag. Och alla får inte den möjligheten överhuvudtaget.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.