Döda inte vår småstad!

av Zinaida Lindén

Människorna i Törmälä är inte som vi”, förklarar Pasi (Jussi Vatanen) för sin hustru Linda (Sara Soulié) efter en fin restaurangmiddag i Helsingfors. ”De lyssnar på Metallica, äter fiskpinnar…” Snart ska Pasi och Linda få sitt första barn. I väntan på Pasis befordran inom koncernen Skogsjätten köper de en dyr lägenhet på 125 kvadrat.

Törmälä är en liten finsk stad, ”trevlig om somrarna, dock inte under lågkonjunktur”. På 1800-talet grundades där ett sågverk som senare blev en fanerfabrik, numera en del av Skogsjätten.

Törmäla är Pasis forna hemort, men han vill inte ta sin finlandssvenska Hanken-fru med dit. Själv skickas han till Törmälä av sin överordnade (”stålkvinnan” Anu Sinisalo), i egenskap av koncernens utvecklingschef. Skogsjättens huvudkontor har nämligen beslutat att en hel del jobb i Törmälä ska försvinna, för att öka firmans produktivitet.

Det är Pasi, bygdens egen pojke, som ska genomföra denna mission impossible – en viktig språngbräda i hans karriär.

Pasi är en duktig klassresenär som väcker sympati. Genom talrika flash­backs upplever vi hans barndom som präglades av faderns alkoholmissbruk och grannarnas välvilja.

Tillbaka på sin pappas gata träffar Pasi sin skolkompis Janne (Hannes Suominen). Tillsammans med grabbarna på krogen återupplever Pasi den forna gemenskapen. Plågad av sina solidaritetskänslor å ena sidan och sin yrkesroll å andra sidan kommer han på en till synes fiffig lösning på problemet. Tyvärr visar hans lösning sig vara ett tveeggat svärd. Måste fler huvuden rulla i Törmäla? Med i bilden finns några jobbiga politiker och en lokal fabrikschef (en klädsamt nedtonad Tommi Korpela).

Ville Jankeris tredje långfilm bygger på Miika Nousiainens roman Metsäjätti från år 2011. Den som inte har läst boken och inte heller sett Kansallisteatteris föreställning med samma namn kommer säkert att uppleva filmen som en nagelbitare. Storyn bjuder på en hel del förvecklingar och överraskningar.

Rollprestationerna är fina och igenkänningsfaktorn kusligt hög.

Tänk pappersfabriken i Kaipola, raffinaderiet i Nådendal eller fabriken som tillverkar busskarosser i Lahtis. Själv är jag uppvuxen i en arbetarstadsdel i det forna Leningrad där de flesta fabrikerna lades ner på 90-talet. Mig träffar problematiken i solarplexus. Episoden där arbetarna avskedas en efter en för tankarna till Ken Loachs drama Jag, ­Daniel Blake.

Samtidigt finns här gott om satiriska inslag. Tyvärr är de lite väl hafsiga, med en voice-over som bara rabblar upp några citat ur Nousiainens roman. Men spänningen håller ända till slut och kulminerar med utropen som ”Döda inte staden!” eller ”Vi har blivit sålda!”

I finalen framför Tommi Läntinen låten Meidän murusia. Metsäjätti är en må bra-film, med aktuellt tema och fint budskap. Tiden avgör våra öden, ändå kan vi göra olika etiska val som medmänniskor.

Metsäjätti/ Skogsjätten
Finland, 2020.
Manus: Ville Jankeri & Timo Turunen, efter en roman av Miika Nousiainen
Regi: Ville Jankeri
Foto: Aarne Tapola
I rollerna: Jussi Vatanen, Hannes Suominen, Sara Soulié, Anu Sinisalo, Tommi Korpela, Anna-Riikka Rajanen, Tomi Alatalo

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.