Jag började tvivla på polikliniken då min korta check-up drog ut till närmare två timmar för att min läkare förklarade hur han träffat J. K. Rowling på ett flyg och gett henne idén för Harry Potter-böckerna. ”Man kan ju aldrig vara säker, men det var nog hon. Och några år senare såldes den första boken överallt.”
Mannen hade också fungerat som läkare för flera av mina vänner. Hans namn kunde yttras på en ungdomsgård och någon på andra sidan rummet kunde ironiskt ropa ”My man!”
Såhär beskriver ungdomspsykiatriska polikliniken i Böle sig själva:
”Vid Böle ungdomspsykiatriska poliklinik vårdas 13–17-åriga ungdomar från Helsingfors som har bedömts behöva specialsjukvård för sina psykiska problem. Verksamheten är konfidentiellt samarbete med den unga personen, familjen och nätverket. Behandlingen grundar sig på en behandlingsplan som utarbetats tillsammans och på en regelbunden bedömning av den. Om tidpunkten då vården avslutas och om den nödvändiga fortsatta vården kommer man överens tillsammans.”
Den svenska sidan av polikliniken har inte mycket resurser, så de svenska patienterna delade ofta på en eller två läkare.
Resursbristen är ett stort problem. Väntetiden för att få hjälp beskrivs vara ”över sex veckor lång”, vilket inte är idealt, men man underskattar hur mycket längre än sex veckor den faktiskt är. Jag känner flera, mig inräknad, som varit tvungna att vänta i flera månader på att få hjälp, och jag hade ändå en etablerad kontakt där som patient i flera år.
Jag krävde flera gånger att få regelbunden psykoterapi. Den hade fungerat för mig förr, och då den tog slut började jag må sämre. De bad mig istället fylla i en massa papper, sådana där man svarar på påståenden med en siffra.
”Jag känner att jag inte äter tillräckligt. Noll till fem?” ”Tre.”
Ett av dessa frågeformulär var ungefär hundra sidor långt, och det tog mig flera timmar att svara på det. Ett annat var en sida långt, det gällde bipolär sjukdom. Då nio av dessa tio svar hänvisade till bipolär sjukdom, sade de bara att jag nog inte hade det. Då jag frågade hur de var säkra svarade de ”Nej, men … du har nog bara inte.”
Jag gjorde alla test flera gånger om, för varje gång läkaren eller någon annan som ansvarade för mig bytte avdelning (vilket hände ofta) så måste jag tydligen göra om dem.
Gång på gång var jag tvungen att bevisa för dem hur dåligt jag mår, fastän de redan visste det. Behandlingen ledde ingenstans; den stod stilla i första fasen.
Sedan satte de mig på en dagsavdelning för att kunna ”få reda på vad det är jag lider av”.
De fick ingen ny information. Jag gjorde samma frågeformulär, men på finska, för de hade inte en svensk avdelning.
Ett till problem på polikliniken är att de ofta inte lyckas finna roten till problemet, och tar istället bort det ytliga, som växer tillbaka genast då vården tar slut.
Om någon har djup ångest och stark depression, och sedan röker cannabis för självmedicinering (jag tar ingen ställning till självmedicinering), säger de bara: ”Aj aj, det var dåligt för dig, vi kan inte riktigt hjälpa till förutom att säga att du ska sluta och att vi nu måste göra en barnskyddsanmälan.”
Resursbristen gäller även barnskyddet, som inte är en del av polikliniken, men som går hand i hand med den. De två socialarbetarna jag blivit tilldelad talade båda finska, och den ena dessutom med brytning. Jag kunde inte mycket finska då, så det blev långa tystnader och konstanta missförstånd. Mina utlåtanden var antagligen översatta med ett översättningsprogram eller av någon med dålig svenska, för jag fann en massa fel i dem.
S
anna Mannila skrev i en artikel på Yle i april 2019 att en socialarbetare ansvarade för 47 barn, och det syns i behandlingen.
Ett bevis på resursbristen i barnskyddet är att de inte har tid eller resurser att göra undantag. Om en familj kvalificerar sig som en som behöver deras hjälp behandlas de med något som verkar som autopilot.
Jag brukade få samtal av dem där de underrättade mig om att jag måste visa upp mig på deras kontor följande dag, och då var jag verkligen tvungen att göra det — för annars hamnade jag i trubbel och stämplades som ett problembarn, och då blev behandlingen allt intensivare. Jag missade flera viktiga lektioner och prov för att visa upp mig på kontoret. Man skulle anta att dessa möten var viktiga och att behandlingen var beroende av dem. Vad gjorde vi på mötena? Vi bakade kex i en timme utan att tala på grund av språkmuren. Sedan gick jag hem.
Jag var mer rädd för socialarbetarna än jag uppskattade dem. Den med bruten finska var rysk, och hennes ryska stränghet passade inte mig. Hon var osaklig och kunde kasta ut arroganta kommentarer som ”Vi skjuter dem som fuskar i Moskva” då jag vann över henne i kortspel eller ”Skulle det hjälpa att ha en kvinna i huset?” då hon såg att vi hade råddigt hemma.
Så här säger lagen:
Det är Social- och hälsovårdsministeriet som ansvarar för beredningen och den allmänna styrningen av lagstiftningen gällande barnskyddet. Kommunerna ansvarar för att ordna barnskyddstjänster. Syftet med barnskydd är att trygga barnets rätt till en trygg uppväxtmiljö, en harmonisk och mångsidig utveckling samt till särskilt skydd. Det förebyggande barnskyddet och tidigt stöd är mycket viktiga.
Jag försökte så väl jag kunde förklara för dem med min brutna finska att de inte hjälpte mig, att mitt betyg påverkades negativt av dem, men de förde inte informationen vidare. De sällsynta gånger de faktiskt gjorde det hade de antingen missförstått mig eller manipulerat och vridit på det jag sagt till det som de trodde att var bäst för mig att säga. Jag kunde säga att jag mår bra hundra gånger, och att jag har en dålig dag en gång, och de skulle skriva i rapporten att jag mår dåligt. Jag fick till sist nog och ringde chefen för hela barnskyddet i Vanda. Vi ordnade ett möte och jag förklarade allt. Hon talade svenska. Ett 14-årigt barn borde inte behöva sköta sådant själv. Hon förstod mig och det kändes som om någon hört mig för första gången på flera år. Jag slapp barnskyddet för en stund.
Både barnskydds- och polikliniksprocessen är så invecklade och hopplösa att det känns som om man var protagonisten i ett kafkaeskt, byråkratiskt helvete. En ungdom som är mentalt sjuk och knappt orkar ta sig upp ur sängen kan inte förväntas stå ut med det.
