Svenska dagen till ära kan vi tänka på varför vi uppmärksammar vissa saker med årsdagar – och att den här dagen inte är en dag för självgod nöjdhet över en inåtvärmande kultur, utan kanske en påminnelse om att det finns folk i detta land som talar svenska i sitt privatliv och i sin vardag, inte för att vi envisas med det, inte för att vi är gulliga på det sättet, inte för att vi vill exkludera andra, utan helt enkelt för att det är ett språk (och en kultur) som funnits i näromgivningen på ett eller annat sätt för de nu levande personer som vuxit in i det språket, utan att vi kanske kunnat välja det. Det är viktigt för oss själva och andra att påminna oss om att vi inte försöker behålla en minoritet av museala eller nostalgiska skäl – utan helt enkelt för att vi faktiskt finns, här och nu, och för att de som ska finnas i ett demokratiskt samhälle också ska kunna leva ett fullgott liv.
Vi är en del av samhället, och skapar det samtidigt.
Också på det här språket.
Också här och nu, du och jag, också i den här texten.
En del av detta fullgoda liv är konsten och kulturen. Och här igen: inte bara som identitetsskapande faktor, inte för att bekräfta oss själva, utan för att i och genom konsten kunna tänka, och kunna tänka om, syna och känna, andas och vara människor, också på vårt eget tanke- och känslospråk. Den konst vi skapar skapas i samhället, för samhället.
Finlandssvenskhet i sig är inget självändamål – det mest typiskt finlandssvenska är att inte vilja bli definierad som i första hand finlandssvensk, att inte vilja representera det finlandssvenska – samma representationskrav som alla minoriteter möter, på olika sätt. Samtidigt måste man ändå acceptera att man kan definieras just genom den tillhörigheten, om man som jag till exempel skriver på svenska i Finland. Och som person känner jag mig ju varken utdöende eller som ett musealt bevarat exemplar, utan som någon som verkligen vill skriva och verka på sitt eget språk i världen, just nu, i den här tiden och i framtiden. Notera: i världen. Inte i Svenskfinland. Därför vill jag tala lite om litteraturen, om det vi har, och om det vi kan förlora.
Samtidigt vore det just nu kanske allra viktigast att säga några ord om våra specifika villkor, på svenska dagen och allt: Den finlandssvenska litteraturen är en hel, stark litteratur, inte bara några enskilda författare, och vi behöver (och ska få) ett starkt statligt stöd om man inte medvetet vill krympa en litterär tradition och en levande, kontemporär litteratur – och i sista hand också en kultur. Litteraturen är en konstform där språket är materialet, den konstform där språket både upprätthålls och skapas. Litteraturen är relevant inte bara för att upprätthålla vår kultur (och vårt samhälle), utan också för att utveckla den (och det).
Men är en minoritetslitteratur bara relevant för minoriteten? Ska den vara relevant bara för de egna kretsarna, tjäna dem? De goda böckerna – oberoende var de skrivs och av vem – har väl inga gränser, är väl inte kulturellt begränsade eller otillgängliga bortom språket? Nej, är mitt svar, men oberoende av verkens potential så är det förstås få verk unnat att nå ut också utanför de egna kretsarna, oberoende av vilka kretsar vi talar om.
Men nu talar jag lite om den litteratur jag finns i. En bråkdel av den finlandssvenska litteraturen översätts till finska och är bekant för majoriteten, hur nära vi än är varandra, här i samma land. Ändå betraktar jag den finlandssvenska litteraturen som både en litteratur i sig själv, och som en självklar del av den finska litteraturen. För Finland är vi (litteraturen/minoriteten) inte bara en kostnadspost, utan också en tillgång. Men medan minoriteten känner till normen, känner inte normen till minoriteten och har inte behövt leva dess villkor, så därför behöver vi förklara, om och om igen. Det är tröttsamt, man tröttnar på sin egen knarriga finlandssvenska röst och man vet sina så kallade privilegier, men man måste. Att vi i olika sammanhang ständigt måste påminna om att vi finns och behöver saker är inte allmän gnällighet eller girighet, utan ett försök att hålla kvar det vi har, våra villkor och oss själva. Att det finns en minoritet som är välbehandlad, som den finlandssvenska, är inte en skam – det är god demokrati. Och vi är inte priviligerade i jämförelse med majoriteten, utan med sämre behandlade minoriteter. Det är en viktig skillnad – i synnerhet för majoriteten att notera.
Vi behöver våra representanter i de statliga organen. Från och med nästa år har vi endast en finlandssvensk expert i Litteraturkommissionen för nästa tvååriga mandatperiod. Denna enda representant ska med sin kunskap i den finlandssvenska litteraturen täcka alla genrer, från bilderböcker för barn till vuxenpoesi. Dessutom ska en enda person i sig själv vara resonansbotten för en hel författarkår: det finns ingen motvikt i smak, sympatier och antipatier vid enmansrepresentation. Denna enda människa får inte heller bli sjuk till exempel vid utdelning av statliga konstnärsstipendier: då har den finlandssvenska litteraturen noll representanter. Denna enda människa får inte heller hamna i en oförutsedd jävsituation – vilket lätt händer – då har vi också noll representanter i detta för oss viktigaste organ för stöd till litteraturen. De privata finlandssvenska institutionerna är för oss livsviktiga komplement till det statliga stödet – precis som de finskspråkiga privata institutionerna för den finska – men de ska inte behöva vara bärande finansiärer eller skapare av struktur för hela kulturen. Det är ett statligt kärnansvar.
Kunskapen om våra villkor – och om vår litteratur – verkar ändå vara rätt ytliga och på nedgång, trots en välvilja. Och välvilja är förstås bra. Men det räcker inte med empati, det måste finnas rättstrygghet och fungerande strukturer. Det finns ingen automatik i minoritetens fortbestånd, det är därför vi ständigt gnäller: inte för att få mera, utan för att inte hela tiden förlora det vi har. Den mångfald minoritetskulturer tillför i ett samhälle är någonting vi hoppas att staten önskar behålla – inte bara vid högtidsdagar, utan också när det kostar och tar plats.
Just nu känner vi på det finlandssvenska författarfältet tydligt av hur bräckligt allt är, med vår enda representant i Litteraturkommissionen, där vi av nämnda skäl brukar ha två, och till exempel noll representanter i Nylands konstkommission, där vi brukar ha en. Nyland är för övrigt det geografiska området där majoriteten av de finlandssvenska författarna lever och verkar. Från statligt håll tycker man väl att vi verkar klara oss bra. Kära Staten, det är ju för att det funnits fungerande strukturer som det varit möjligt för oss att klara oss bra – det går inte att underminera dem utan att vi slutar klara oss bra, det är väl inte en komplicerad logik att omfatta?
Jag bryr mig inte speciellt mycket om svenska dagen och skyggar som person lite för finlandssvensk identitetsbekräftande samhörighet, som jag väl kanske skyggar för grupptillhörighet i allmänhet; man vill höra till och man vill inte. Men jag tror att det ständigt behöver upplysas om hur komplex en minoritet och en liten litteratur är, med sin bredd och alla genrer, och att välvilja inte är att man tycker att det är OK att vi finns, men att vi ska sköta om oss själva. En minoritet behöver inte empati och kramar, den behöver skyddande lagar och rätten att föra sin egen talan. Det gäller för övrigt alla minoriteter.
