KonMari

av Julia Knežević

Varning: Denna kolumn kommer garanterat att reta gallfeber på den sortens individer, som för att framstå som exceptionellt intellektuella och konstnärliga tycker om att framhäva sin opraktiskhet och oförmåga till organiserande. Icke desto mindre påpekar den japanska städgurun Marie Kondo (bilden) att man bör klä sig i vackra kläder då man städar, för att visa sitt hem och sina prylar respekt. Men hon tycks veta vad hon pratar om, hon började läsa veckotidningar och städa enligt deras tips som femåring, och utvecklade sakta men säkert sin intensiva hobby till en strålande karriär.

För egen del måste jag erkänna att det var prestationsångest under Coronavårens semikarantän som fick mig att börja agera. De präktigaste av mina vänner och bekanta på sociala medier lyckades stoltsera med prutthurtiga uppdateringar om att karantänen äntligen gett dem inspiration till att städa och röja. Better keep up with the Joneses. I juni förde jag sex säckar med kläder och annan tavara till Hope rf.  Men mina säckar kändes blott som Pontius Pilatus’ handtvättande.

Sommaren kom och gick. Och i slutet av sommaren kom också en grotesk lukt av rutten köttpastej att erövra min dotters rum. Likt en detektiv började jag nagelfara rummet med trasa efter trasa, möbel efter möbel, antingen slängdes mjukisdjur eller så åkte de på spa i tvättmaskinen, varje pryl diskades, disponenten informerades ”mögel, mögel, mögel, det luktar rutten köttpastej!”, (mitt intryck är att han tror att jag är galen), mattan kemtvättades, lakan och sängöverkast tvättades. Och en dag, efter att alla ytor var rengjorda från ett femtiotal härskna läppbalsam, försvann lukten av rutten köttpastej. Men en mani för städning hade börjat ta mig i besittning.

Eftersom KonMari-metoden blivit världskänd under det senaste decenniet, var mitt nästa steg självklart givet. Och padam, så damp Konsten att städa av Marie Kondo in genom postluckan, den mest fascinerande självhjälpsbok jag nånsin läst. Även om jag först var skeptisk och muttrade bistert att nu är vår moderna kultur svag och andefattig om en person med städstörning kan bli miljonär genom att skriva en bok som handlar om en så världslig sak som att städa. Själv skrev jag häromåret en bok som exklusivt handlade om kitsch, men ingen råtta ville publicera den. Dock, alla människor kan relatera till städning. Å andra sidan, alla människor borde också kunna relatera till all kitsch de bevarar i sina hem, men det är de allra flesta omedvetna om.

I all korthet går KonMari-metoden ut på att slänga alla de kläder eller saker i ditt hem som inte ger dig lycka eller tillfredsställelse, och förvara det du vill bevara på ett intelligent sätt. Boken är alltså inte en manual i dammtorkning, sådant får man minsann lista ut själv, vilket jag i mitt städprojekt gör just nu – jag fippar saker febrilt just för att kunna dammtorka. Det förhatliga dammet, den eviga kapplöpningen med tiden, den ultimata påminnelsen, memento mori.

Det låter så enkelt: ”Städningen går ut på att ta varje föremål i handen, fråga dig själv om det utstrålar glädje, och beroende på svaret behålla det eller göra dig av med det.” Men är svårt, för en novis åtminstone. Mera hoppingivande: ”Genom att upprepa denna process hundratals eller tusentals gånger skärper och förfinar den din förmåga att fatta beslut.”

Lika lättvindigt som man en gång köpt vissa plagg, kan man göra sig av med dem. Leksaker som stått ensamma i åratal likaså. Filmer man aldrig kommer att se på igen är lätta att säga adjö till, så länge man tänker att de kommer att göra en annan människa glad (Hope rf.).  Böcker som Sex and the City makuleras för de gör ingen glad. CD-skivor är knivigare (fast det är absurt), foton är omöjliga och gamla brev och kort flyger ut på ett kontrollerat osystematiskt sätt. Mjukisdjur (som gått på spa) från min egen barndom talar ännu med mig med sin egen röst och mammas gamla Steiff-björn från 1940-talet, ”Brownie”, som redan torde inbringa en förmögenhet, vill jag behålla inom familjen.

Det lönar sig att egga upp sig till en hög grad av ilska innan man tar itu med att slänga saker, framför allt när det gäller bröllopsinbjudningar där parterna redan skilt sig, gamla kontrakt utan någon som helst relevans, julkort, påskkort, födelsedagskort. Lyssnar man på Strangers in the Night, och är på allmänt sentimentalt humör åstadkommer man inget.

Återstår en hermelin från Sarajevo från 1980-talet. ”Lidija” hänger på en samovarkran högst uppe i min bokhylla. Hon ger mig inte glädje, men bär på fina minnen. Ett sant dilemma.

Men Marie Kondo är inte bara sträng, utan också mild. Kanske typiskt japanskt ceremoniell. Hon uppmanar mig att fixa en ”avskedsfest” för Lidija, det är därför man ska vara festklädd när man städar. Jag ska paja henne, säga ”tack, Lidija, för de minnen du gett mig, tack för ett självporträtt jag tagit med dig, men nu tar vi farväl, din resa fortsätter i en Moët & Chandon-låda, via, arrivederci, doviđenja, goodbye! På tal om sentimentalitet…

Enligt självhjälpsjargongen är den yttersta orsaken till att städa att jag ska bli den jag är eller bli den jag vill bli. När jag rannsakar alla mina ägodelar konfronteras jag samtidigt med alla dåraktiga beslut jag fattat under mitt liv.

Till andra dåraktiga beslut jag fattat läggs att snudda vid en burnout som en följd av att envist KonMari-städa hela mitt hus. Hellre skulle man ju valsa till Oh Mari´ i Neapel. Men i bästa fall har jag städat bort all skit i knutarna, för att fira jul i ett rent helvete.

Foto: RISE

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.