Vackert och finurligt om ensamhet och ekologi

av Louise Buenafe Mistén

I boken Mitt bottenliv – av en ensam axolotl, skriven och tecknad av Linda Bondestam, får vi ta del av världen så som våtmarkens sista axolotl upplever den. Världen består av den stora sjön och allting är nytt och spännande. Varje dag kastas saker ner i sjön. Axolotlen välkomnar dem alla som spännande skatter – men läsaren förstår att det snarare rör sig om skräp.

En dag börjar axolotlen skolan. I klassen finns småfiskar, tigersalamandrar och snäckor – men bara en enda axolotl. På ett effektivt sätt använder Bondestam lektionerna till att klämma in fakta om de olika arternas likheter och skillnader. För den uppmärksamme tjänar denna bakgrundsförståelse även som ledtråd till äventyrets utveckling.

Efter skolan blir axolotlen vän med tigersalamandrarna. Tillsammans drar de på upptäcksfärd bland alla skatter, men med tiden försvinner tigersalamandrarna. De har fått lungor och ska ta sig upp på land. Axolotlen vinkar adjö. Sjön blir tom och tråkig. Axolotlen putsar sina samlade fynd och drömmer om när alla vännerna fanns kvar.

Den oupphörliga nedskräpningen får slutligen bägaren att svämma över, bokstavligt talat. Skogen brinner, sjön översvämmas. Axolotlen spolas iväg och in genom ett kraschat butiksfönster.

De stora bilderna breddar storyn och skapar stämningsfulla atmosfärer med finurliga detaljer. Här finns mycket skojigt att upptäcka, både för stora och små. Att berätta i flera lager och integrera humor på olika nivåer är alltid en styrka. I ett första skede ska den vuxne orka läsa berättelsen – förhoppningsvis flera gånger om. Senare ska den unge läsaren ges utrymme att göra nya tolkningar av samma historia.

Mitt bottenliv är högaktuell, rolig och har en allvarlig klangbotten. Den tar sig an ett stort och svårt tema, som så gott som alla kan relatera till: att känna sig ensam, att inte se ut eller vara som alla andra – och inte minst rädslan att bli utanför eller lämnad kvar.

Som en liten detalj önskar jag att bilderna på baksidan var mer fantasifulla och fria, gärna i stil med sardinburkarna vilka används som skolbänkar i berättelsens början. Den nuvarande illustrationen, en diskmedelsförpackning som omedelbart för tankarna till ett specifikt varumärke, är onödig produktplacering och ter sig dessutom kontraproduktivt i relation till bokens brännpunkt.

Linda Bondestam:
Mitt bottenliv – av en ensam axolotl. Förlaget, 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.