Tre dödsfall inom hans närmaste krets gav idéhistorikern och författaren Nils Erik Forsgård impulsen att skriva essäsamlingen Dödsmasker. Att en författare tar till pennan för att skriva om döden efter att en nära anhörig har gått bort är inte ovanligt. Forsgård skildrar dock inte sin fars eller andra anhörigas död, han inleder istället boken med ett av Finlands största brottsmysterier, mordet på den 17-åriga flickan Kyllikki Saari i Storå 1953. Därifrån sveper han genom idé- och kulturhistorien för att reflektera kring och skildra döden ur olika synvinklar. Detta leder till djupdykningar i frågor som till exempel dödshjälp, dödsstraff, kremering och självmord.
”Slaganfallet eller cancern? Vad kommer före”, frågar sig Forsgård i ett av många humoristiska inspel. För övrigt är han så besatt av att tänka på döden att han till och med laddat ner en app till telefonen som fem gånger per dygn påminner honom om att den kan inträffa när som helst.
Essäerna ger ingående beskrivningar av olika historiska fenomen, inte minst användandet av dödsmasker. En av de tidigaste avbildade finns på den målning av 1500-talskonstnären Lucas Cranach som pryder bokens omslag. Dödsmaskerna går delvis hand i hand med de stora pandemierna, såsom digerdöden och spanska sjukan, som tid efter annan sveper över världen. Berättelserna om dem ger perspektiv på vår egen tids coronapandemi, vilken tas upp i epilogen.
Även om jag själv inte hunnit fylla femtio, så har också jag tänkt mycket på döden. Inte minst för att jag redan hunnit se äldre, och alltför många unga, främst kvinnor i min familj dö. Jag hade därför sett fram emot att läsa en bok om döden. Att få tid att fördjupa mig i ämnet. Och jag läser dessa oftast välskrivna essäer om existentiella och etiska frågor med intresse och behållning, men lämnas ändå med en känsla av besvikelse.
Mellan beskrivningarna av författares, konstnärers, poeters, filosofers, kompositörers och politikers – alla män – döenden, får vi veta att Forsgård reser, tillbringar tid på barer i olika europeiska städer och där gör flyktiga bekantskaper. Ungefär som det liv flera av de män han skriver om också levde.
Det myckna namedroppandet av ideliga män är ganska intetsägande. Många av dessa män hör till de redan mycket omskrivna urspårade manliga så kallade genierna. Forsgård lägger sig till raden av manliga författare som fortsätter att odlar myten om det galna geniet genom att skriva fram deras livs slutskeden.
Att en docent i idéhistoria år 2020 inte har hittat, eller bemödat sig om att lyfta fram, en enda intellektuell kvinna varken att referera till eller berätta om, är anmärkningsvärt. Simone de Beauvoir, författare och filosof, skrev mycket om döden. Det var till och med ett av hennes huvudteman.
Jag googlar fram en kurs om kvinnliga tänkare i 1600-talets Europa. Tänk vad intressant det hade varit att få veta hur deras liv utspelade sig och hur de dog. De är ju en del av samma historia – en som tyvärr lämnats därhän i den här boken om det så viktiga ämnet döden.
Nils Erik Forsgård:
Dödsmasker.
Ellips förlag, 2020.
