Mitt i medborgarinitiativglädjen kring kravet att förändra translagen enligt rådande mänskliga rättigheter, mitt i konfettin, fick jag för mig att jag ska hänga mig på korset. Jag skrev en kommentar på Facebook. Det var en sur kvinna som hävdade att damutrymmen, såsom toaletter och omklädningsrum och allmänna duschutrymmen, riskerar att bli ”unisexutrymmen” ifall det juridiska könet för lätt går att ändra. Kvinnor med penis kommer att äntra kvinnorummen, var den springande, smärtsamt upprörande mittpunkten i resonemanget.
Där kommer jag inklivande, lantligt godtrogen, med stövlarna på för att hjälpa tanten ur diket – Hejpådej, Goddaaag! (Skrev jag inte, men jag tänkte så!) Jag kokar kaffe, skär upp bullalängden och delar ut som nån byahemsjesus. Som tagen direkt från talkolagsfinland inbillar jag mig att vi kan mötas som likar, som allmoge: jag respekterar din rädsla (skrev jag inte heller, men det var min inställning) men var inte rädd!
Sen började jag slå spikar genom mina händer rakt ner i mitt imaginära kaffebord, ett sånt med blommig duk, starkt upplyst, såna som man hittar i hederliga finska bondhem. Första spiken: Att kvinnor med penis använder damtoaletten påverkar ingen alls och vad gäller allmänna duschar och bastun så är min erfarenhet att de flesta av oss inte vågar gå dit alls, och att jag tyvärr inte ser att lagen skulle ändra märkbart på denna olyckliga situation.
Tanten verkar arg. Jag vet inte om det är så att hon missar att jag skrivit ”vi”, men hon går på som om hon talade om Frankensteins monster, att man inte kan kräva eller förvänta sig att kvinnor som är rädda för män, kvinnor som har våldtäktstrauman, konservativa tanter eller ”normala tonårstjejer” ska gå med på att se penisar i duschen. Hon sårar mig.
Jag hänger ut mig dels för att jag är så jävla trött på att de här debatterna ska handla om ett ”dom” hela tiden, och vad vi ska tänka att är vettigt att göra med dem. Vi är som ni. Det finns ju helt ”normala tonårstjejer” som är trans också. Och ironiskt nog har många transkvinnor våldtäktstrauman och många har ett traumatiskt förhållande till sina egna könsdelar, det går stick i stäv med den attityd den här kvinnan uppvisar. Många tar ut det på sig själva i brist på social upprättelse.
Transpersoner är ofta socialt marginaliserade. Läs: att man väljer att inte gå till den allmänna simhallen, undviker lagsporter och andra könsuppdelade aktiviteter, inte vågar röra sig ute i kläder man gillar, förställer sig i formella sammanhang och kanske måste leva med hemligheter för att accepteras av familj och arbetskamrater. Många har självskadebeteenden. Vi anstränger oss för att dölja det som gör oss annorlunda, bara för att få en smula värdighet ställer vi upp på krav som dikteras av andra människors rädslor och direkta eller indirekta hot om våld. Men jag orkar inte vara snällt osynlig i mitt minoritetsskap den här gången, orkar inte ta ordet ”de” i munnen när detta faktiskt berör mig, min existens och trygghet i det här samhället som faktiskt också är mitt.
Jag väljer att synas, helt enkelt, också delvis med hopp om att jag på det viset ska kunna föra fram en poäng. Jag tänker att samtalet behöver ett personligt perspektiv, att empati är ingrediensen som saknas, en brist som underbyggs av det ständiga talet om ”vi” och ”dom”.
Min optimism grusas. Allt jag säger nålar fast mig än hårdare. Det framstår som rent masochistiskt att ge något av sig själv i den här debatten.
Jag lyfter ändå en spik till, men riktar den mot bordduken denna gång. Försöker slå fast vad det handlar om: att detta inte är en fråga om penisar, att det är en fråga om hur folk ser ut och var man uppfattas höra hemma i allmänhet. Att jag som transkvinna rört mig i kvinnoutrymmen utan att någonsin hamna i en konflikt, medan jag vet cispersoner, män och kvinnor, som hamnat i trubbel trots att de följer den genitala kartografin, för att de ser ”fel” ut – ofta för fjolliga eller för lesbiska.
Kvinnogruppen som är moralpanikens skyddsobjekt är inte inifrån sett någon fristad. Lesbiska bekanta har berättat om ibland aggressiva tillrättavisanden i toalettutrymmen. Något som jag hittills aldrig behövt erfara. Och jag har feminina män i min bekantskap som blivit misshandlade av andra män; det är inuti de binära cellerna som våldspolitiken egentligen sker. Alla av oss väljer, oavsett om vi är cis eller trans, i vilka utrymmen viär bekväma att klä om osseller duscha. Detta gäller alla människor som av sammanhanget ser annorlunda ut, detta berörockså i högsta grad vår sociala infrasturktur kring klass- och rastillhörighet.
Näe, tanten slänger kaffet i ansiktet på mig. Det vill jag nog höra mer om, maskulina kvinnor som är utsatta i kvinnoutrymmen, vilket struntprat, det finns inte! Nej, det vet hon bestämt. Det är uppenbart att det är penisar hon vill prata om!
Jag bränner mig inte särskilt illa, pannan har redan svalnat, jag har ju egentligen redan insett situationens omöjlighet, att det inte spelar någon roll vad jag över huvud taget säger, men visst tar det en stund att torka av sig och gå vidare med livet.
Penisen kommer att göra entré i damernas skyddade rum. Det är hotbilden. Personen betonade att en majoritet av befolkningen inte understöder sådant. Ni är märkliga, jag står för det normala! Frankensteins monster, tänker jag. Det var så här det gick till när folket i sagan började hytta med greparna. Usch.
Jag sätter undan telefonen och går ut i solen. När jag en halvtimme senare står på stranden invid ett av Helsingfors dyraste egnahemshusområden tänker jag på USA. Att det var precis samma moralpanik som grep tag i folk när badhus och bassänger skulle upphöra att vara rasuppdelade. Kvinnan återigen i fara. De vita kvinnorna ska väl inte behöva dela bassäng med svarta kvinnor och män? Frankensteins monster är en projektionsyta, det är offerlammet för att människor ska kunna sluta samman i den existentiellt ljumma känslan av att just vi är det normala, det görs enligt den bedrägliga sociala mekanik där man skapar samhörighet utan att över huvudtaget behöva blotta något av sig själv och utan att egentligen veta något om den som står näst intill en.
