Det svarta fåret är titeln på Sirius Teaterns och Teater Mestolas nya teateruppsättning, och namnet på en tankesmedja som grundats 1986 efter mordet på Olof Palme. Grundarna Edgar (Paul Holländer) och Ulf (Paul Olin) har fått se den en gång blomstrande sammanslutningen tyna i takt med att de själva tappat kontaktytan till 2000-talets samhällsvärderingar. Opportunisten Ulf har för länge sedan övergett sina ungdomsideal och blivit en borgerlig streber, medan Ulf grävt ner sig i socialdemokratisk nostalgi och försöker fly en samtid han inte finner sig tillrätta i genom flaskan. De två kulturmännens konturlösa tillvaro bryts abrupt då det visar sig att tankesmedjan slösat miljoner på bjudningar, resor och allmänt småfiffel, och en hyperenergisk businesskonsult i Edith Holmströms gestalt tas in för att sanera.
Edgar och Ulf är föreställningens huvudpersoner, och kring dem surrar ett antal bikaraktärer som fungerar som kommentarer till de två “gubbarnas” utanförskap och stagnation. Pjäsen är på sätt och vis linjär: vi bevittnar Edgars fyllevandring genom staden – ett slags Via Dolorosa – till mötet med saneraren, där han ska korsfästas för sina synder. Men under vandringens gång hoppar handlingen mellan historier och tidpunkter, och bildar vad regissören David Sandqvist kallat en scenmosaik.
Edgars vandring och Jakten på De Förlorade Boksluten fungerar som det man i filmvärlden kallar en MacGuffin – något som för handlingen framåt, men som är föga betydelsefullt för åskådaren. Tyvärr har åtminstone den här recensenten svårt att få fatt på hur de övriga historierna och karaktärerna är avsedda att fungera så att de blir mer än lösryckta kommentarer i diskussionen kring generationernas Babelstorn.
De separata scenerna är ofta välskrivna, gripande eller roliga. Den smarta scenografin, ljussättningen, den innovativa videotekniken och det suggestiva soundtracket gör detta till en helgjuten pjäs, trots allt. Och inte minst de härliga och välspelade birollerna – ingen nämnd, ingen glömd – bidrar till att göra Det svarta fåret till en njutbar föreställning. Men hos åskådaren väcks frågan om vad manusförfattaren Fabian Silén egentligen vill med den här pjäsen. Den förlösande konflikten saknas, trådar förblir oknutna och bifigurernas i sig intressanta historier lämnas öppna.
Silén (och skådespelarna) ska ha en eloge för att han inte gör kulturmännen till ensidiga karikatyrer. Föreställningen gestaltar dem inte som demoner, utan begripliggör deras frustration och dilemma. Ibland håller man som åskådare gärna med dem. Vår tid är på många sätt obegriplig, frustrerande och svårnavigerad. Men på samma gång blir det klart hur gubbarnas synfält är inskränkt av en livstid av privilegier och patriarkala strukturer. Nu då de gratis räkmackorna är slut, slår de ut i raseri eller försjunker i självömkan. Men det känns lite som om Silén funderar högt i sitt manus, utan att riktigt komma till någon slutsats. Och visst, så är det ju för de flesta av oss i dessa tider.
Text Janne Wass
Foto Raisa Kilpeläinen
Sirius Teatern & Teater Mestola: Det svarta fåret. Text: Fabian Silén. Regi: David Sandqvist. Scenografi & kostym: Raisa Kilpeläinen. Ljus & videodesign: Tuomas Honkanen. Ljuddesign & musik: Niklas Nybom. På scenen: Paul Holländer, Edith Holmström, Willehard Korander, Paul Olin, Eeva Putro och Aksinja Lommi. Föreställningen streamas 10.4, och ska förhoppningsvis spelas inför publik på hösten.
