Se möjligheterna, inte bara hoten

av Henna Johansdotter

Dataspel målas ofta upp som konkurrent till kultur och läsande. Det klagas på ungdomar som fördummas framför en skärm, istället för att konsumera till exempel böcker. Medan jag förstår oron över den ökande trenden tycker jag att det pratas för lite om möjligheterna dataspelen för med sig.

När jag växte upp hade vi regler för spelande. En timme per dag, kom ihåg att turas om, och inga förpackningar med siffran 18 på baksidan. Detta blev såklart svårare när vi blev äldre och mer självständiga, och hade tillgång till kompisars datorer, för att inte tala om internet.

Varför är många spel så våldsamma? Kanske av samma anledning som varför filmer är det, att vi i allmänhet dras till det farliga och häftiga – när det finns på tryggt avstånd. Jag minns att jag satt hos grannen som tioåring och spelade Grand Theft Auto San Andreas, som var stort då. Men inte begrep ju jag att spelet handlade om att smuggla droger, uppvakta prostituerade och skjuta folk. Vi tyckte det var roligt att åka runt och krascha bilar. (Och jo, vi körde på folk med avsikt också.) Var detta skadligt för mig? Nej, jag tror inte det. Okej, jag kanske inte borde ha spelat Grand Theft Auto i den åldern. Men jag förstod alltid skillnaden på spel och verklighet. Det gör de flesta.

”Det försökte vi också”, sade min mor skämtsamt när en väninna till henne beklagade sig över sin lönlösa strävan att övervaka sina barns dataspelande. ”Vi har gett upp. Men det blev bra folk av våra ändå, så oroa dig inte.”

Spel = kultur?

Idag studerar jag till spelsdesigner på högskola. Vid sidan om det tekniska ligger det stort fokus på det kreativa. Vi lär oss konst och design från grunden. Vi studerar och analyserar historieberättande och hur det som effektivast implementeras i interaktiva medier.

Nuförtiden finns det många sätt att förmedla en historia, och berättelsen som fenomen lever som aldrig förr, fastän tekniken förändras. Vi måste börja se de andra fälten som medspelare istället för konkurrenter. Tiotals manusskribenter sliter länge med spelmanuskript, konstnärer kämpar för att skapa miljöer som många spelare tyvärr snabbt rusar igenom. Historiedrivna spel har inspirerat och sporrat mitt författarskap och mitt eget intresse för spelande. Spel som väckt känslor stannar kvar hos mig precis som böcker. Och ja, jag medger: att skjuta mutanter är avstressande efter en lång dags arbete vid skrivbordet. Andra avslappningsformer, som Netflix, har fått duka under för spelen, som har något film inte har, tjusningen i att själv få vara med, att vara den aktiva kuggen som driver historien framåt. Lite som att skriva, faktiskt.

Från Pong till 60 frames per second-äventyr

Nuförtiden är dataspel så mycket mer än en pixelerad boll som passas mellan två racketar (inte för att det är något fel med det). Spelen av idag inkorporerar många element: musik, konst, till och med interaktiva romaner. Samtidigt som speljättar gör säljsuccé efter säljsuccé med att låta berättarkonsten stå i centrum har även pedagogiska spel börjat utforskas i undervisningssyfte, för att användas som hjälpmedel i skolor och på arbetsplatser. Jag minns själv att jag i min barndom älskat ett spel som var väldigt avancerat för sin tid: det sporrade spelaren att ha roligt samtidigt som vi övade matematik, läsning i form av digitala böcker och min personliga favorit: ritprogrammet där man fritt fick skapa tavlor medan spelets maskot hejade på en med kommentarer som ”Wow, heter du Rembrandt i efternamn?”

Jag blev äldre och de mer ”våldsamma” spelen började locka. Inte för att de var just våldsamma, utan för att de ofta hade en framträdande historiebåge. Som en person som älskade dramaturgi och historier i allmänhet var detta perfekt. Från skräcksensationer där målet var att överleva fasliga prövningar till actionupplevelser där lasergeväret var din bästa vän, till interaktivt drama där du själv, eller din prestation, bestämmer historiens utgång.

Alla barndomens spel har jag dock inte växt ifrån. Jag skäms till exempel inte för att skylta med att jag fortfarande älskar The Sims.

Litteraturen har ofta genom tiderna ansetts vara hotad. Vår samtid är inget undantag. Jag kanske är hopplöst naiv som är övertygad om att vi kommer att hitta en väg oavsett vad som händer, för folks törst efter berättelser kommer aldrig att slockna. Och angående att ställa ”finare” kulturformer som romanen mot dataspel som motpoler vill jag slå ett slag för de senare. Jag kommer alltid att älska böcker (samt skriva dem), men vi måste samsas och leka tillsammans i ett fält som ofta, precis som just nu, är föremål för olika hot. Finna den otroliga magin i att berätta en historia. För det är vi. Vi, historien, berättarna. Det kommer inte att falla alla i smaken. Min mor, å sin sida, tyckte att min roman var fin, men för henne ”kanske lite för mycket som ett dataspel” (jag tog inte illa upp där).

Så avslutningsvis vill jag uppmuntra alla oroliga föräldrar att göra som min egen mamma och behålla lugnet – det blir, som sagt, bra folk av oss ändå.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.