Historien  rycker närmare

av Vivi-Ann Sjögren

Det är körsbärstider och efter en rensningssejour måste jag torka bort de röda fläckarna från min dator innan jag börjar skriva. Körsbärssaft är blodröd rakt igenom och vissa delar av mitt hem ser ut som om det pågick en inspelning av en extremt blodig tv-serie. Värst är badrummet (Hitchcock­…) dit jag måste ta mig för att tvätta händer och armar, blodiga upp till armbågarna. Allt jag nuddade vid förvandlades till vittnesmål om mordet (morden?): kranen, lavoaren, kakelväggarna, dörrhandtag, dörrposter,  handdukar… Men sylten blir förhoppningsvis god, de urkärnade körsbären kommer att få sällskap av bland annat vanilj-­ och kanelstänger, stjärnanis, citronskal, sesam och pinjefrön. Så. Datorn är rentorkad och öppnad, jag börjar skriva. Om min mormors syster. Linda­, hon som var deja på Fagerviks gård (slå upp deja om ordet är er obekant).

Häromdagen körde min dotter hem mig från Ekenäs till Esbo och undrade om jag ville ta en omväg via Fagervik. Jag vill alltid ta en omväg via vad som helst, jag älskar att inte komma fram överhuvudtaget, så ja. Medan vi närmade oss började jag berätta om Linda och hennes man Arvid, som var hästkarl på gården. Jag hade besökt dem två gånger i min ungdom, första gången stod Linda och kärnade smör när vi kom, i hörnet bakom henne stod spinnrocken (slå upp!) som var i flitig användning.

Med Linda är det så att trots att jag bara träffat henne två gånger kommer hon mig hela tiden närmare, mer och mer ju längre tiden gär. Snart kommer jag att ha henne i famnen på mig. Jag nämnde henne en gång under ett seminarium i Barösund och en av deltagarna bad om ordet:

– Jag kände Linda bra. Jag var med när hon levde och jag var med när hon dog.

Hon hade varit med om att skaffa hjälp när Linda plötsligt blev dålig.

– I bilen sa hon ”Ursäkta mig, men nu dör jag”. Och så dog hon. Hon hade rykte om sig att vara så renlig att hon till och med hade trasmattor i vedlidret.

I Fagervik bad jag min dotter svänga in på Barösundsvägen, jag ville visa henne Lindas röda stuga som ligger på en berghäll genast till vänster. Dörren stod på vid gavel, den var bebodd.

Jag berättade om detta för min släktintresserade ”polska­ kusin” som är lite på tjugo, hon frågade ivrigt om vi besökte graven också.

– Nej, jag vet inte ens var hon är begravd.

– I Fagervik!

Nästa gång…

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.