På gott och ont var den gångna våren händelserik för alla som intresserar sig för Ryssland. Som tur finns det även saker man enbart kan fröjdas av. Till dessa räknas de insiktsfulla och aktuella böcker om Ryssland på svenska som publicerats på bägge sidorna om Kvarken. En av dem är den svenska journalisten Johanna Meléns debut Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Ryssland.
Melén, numera verksam som korrespondent i Moskva, stiftade bekantskap med Ryssland 1999 i landets ”fönster mot Europa” – Sankt Petersburg. Där och då börjar även boken. Läsaren får följa med en ung svensk utbytesstuderande som bestämmer sig att go native och flyttar in på ett vanligt ryskt studenthem med alla dess eländiga villkor. Hon dyker ner i det kontrastfulla S:t Petersburg där högklassigt nöjesliv är granne med uselt, om än bohemiskt, förfall som för tankarna till Aleksej Balabanovs filmklassiker Broder.
På studenthemmet blir Melén bekant med folk från olika delar av det väldiga landet och fördjupar sig i det ryska så mycket det går för en utländsk studerande. Vänskapsbanden lever vidare när Melén senare återvänder till Ryssland i egenskap av journalist. Genom samtal och korrespondens med sina ryska vänner ger författaren en inblick i liv och världsåskådningar hos högutbildade ryssar – främst kvinnor – som växte upp vid millennieskiftet. Dessa är människor som upplever en spännande rad epoker – från Sovjetunionens upplösning genom Jeltsins politiska berg- och dalbanor till Putins regim – och de ger uttryck för varierande åsikter om dem.
Som om det inte var nog med den blodiga konflikten i Tjetjenien strax efter Meléns ankomst 1999 inträffar höghussprängningar som skakar om hela Ryssland. Till följd av många skumma detaljer förblir gärningsmännen och deras avsikter ett omstritt ämne än i dag. De är även ett av bokens centrala teman. Melén försöker hitta svar på gåtan med hjälp av både sina egna och andras undersökningar. Detta medför ett spännande element av politisk true crime, i synnerhet för den som inte är bekant med ämnet från förut. Mot bakgrunden av dessa chockerande händelser skildras den då nästan okände Vladimir Putins förbryllande klättring i den ryska statshierarkin.
Framväxten av Putins politiska system bildar, tillsammans med vännernas livshistorier, den röda tråden i boken. Människoöden skapar dramaturgisk spänning även för den som är förtrolig med de talrika dramatiska vändningarna i Rysslands historia under senare år. Boken ger perspektiv på och introduktion till centrala drag hos landets politiska, sociala och ekonomiska utveckling från Sovjetunionens upplösning till i dag. Allt detta sker på både makro- och mikronivå, sett med både ryska och svenska ögon.
Melén framställer sina ryska erfarenheter och upplevelser både självbiografiskt och pedagogiskt på ett mycket naturligt sätt. Av och till introduceras läsaren till ryska begrepp och uttryck som ibland saknar direkta motsvarigheter i svenska. Även vissa säregna ryska företeelser och tankesätt flätas smidigt in i berättelsen. Det är dock ingalunda endast observationer av den Andra som Melén gör. Den ryska verkligheten ger författaren perspektiv även på sig själv och smyger sig in i hennes tankegångar, till exempel om utseende.
Perioden på runt tjugo år återupptäcks genom ett slags litterära kollage av fotografier, brev, tidningsurklipp, intervjuanteckningar och symboliska föremål. Likt Prousts madeleinekaka, framkallar alla dessa artefakter ett färggrant och mångdimensionellt landskap av Meléns ryska erfarenheter från två årtionden. Med imponerande effektivitet lyckas författaren få med det hela på drygt två hundra sidor.
För en insatt läsare kan vissa partier emellertid förefalla onödigt ingående, till och med upprepande. Även noggrannare koll på namn hade varit önskvärt. Exempelvis: det är en hel luftburen division, inte bara en bataljon, som är baserad i Pskov. En som också behärskar ryskt gatuspråk kan i sin tur stå undrande inför några översättningslösningar, så som med Putins hotande löften åt terroristerna att ”dränka dem i skiten”. Översättningen av det sedermera välkända idiomet motjit v sortire som används av Melén har tydligen sin upphovsman i sovjettidens dissident Vladimir Bukovskij. I en intervju har han uttalat sig om Putins ordval, smått braverande med sin erfarenhet av fängelsevärlden, men det slog fel när det gäller den genomsnittliga ryska åhörarens förståelse av sammanhang. I denna kontext har innebörden av det annars vardagliga verbet motjit (blöta) hämtats från det ryska fängelsespråket där det betyder att mörda. Just i denna betydelse är ordet allmänt känt i talspråket. Därför låter Meléns översättning så besynnerlig. I alla fall förvandlades detta tal av Putin 24.9 1999 genast till en mem, inte minst till följd av den undre världens språkbruk i munnen på premiärministern. Kanske just denna aspekt borde ha uppmärksammats tydligare även i boken. Sådana detaljer kan man emellertid ursäkta med tanke på bokens genre och i övrigt starka helhet.
Utmärkt trampolin
Johanna Meléns debut Mina ryska vänner är en utmärkt bok för den som vill stifta bekantskap med dagens Ryssland och få inblick i dess närhistoria. Den öppnar dessutom de dörrar som oftast förblir stängda i nyheterna, nämligen – liv och tankegångar hos vanliga ryssar. Parad med en annan av årets prisade nyheter, Anna-Lena Lauréns mera tematiska Sammetsdiktaturen, utgör Meléns bok en perfekt trampolin för alla som vill hoppa in i det samtida Rysslands kärna.
Foto Sofia Runarsdotter
Johanna Melén:
Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Ryssland.
Natur & kultur, 2021.
