Leena Krohns djupsinniga livserfarenhet

av Per-Erik Lönnfors

Med sin senaste bok Mitä en koskaan oppinut bryter Leena Krohn enligt bokens epilog sitt löfte att aldrig skriva om sitt eget förflutna. Det är bra, eftersom hon själv säger att tidigare upplevelser påverkar vad vi upplever i dag. En dikt av Neruda som hon hittar i en gammal låda öppnar sig först då. Minnen, förståelse och livserfarenhet ger senkomna nycklar att förstå sig själv.

Den självbiografiska delen av boken begränsar sig till den första av fyra delar. Uppvaknandet skedde då Krohn (född 1947) under en föga framgångsrik skolgång sökte sig själv i litteratur och konst. Insikten blev att man ”växer till författare genom tortyr”. Denna ledde till en mångfald böcker och litterära priser. Ur denna produktion öser hon i sina essäer. Inget fel med det, i synnerhet som tillbakablickarna sker genom livserfarenhetens förstoringsglas.

Fyra satser har följt Krohn genom livet. ”Livet är dröm, av vilken vi bara minns våra egna gärningar när vi vaknar”. ”Du är inte i platsen, utan platsen i dig”. ”Under gatstenarna ligger strandsanden” och ”I världen finns bara en människa och hens namn är alla människor”. Sanden under de gatstenar människan lagt innebär att de ligger på ett rörligt underlag, som gör att de ständigt rör på sig. Men de är också Anders Cleves gatstenar i den stad som också är Krohns, Helsingfors.

Den längsta essän om kunskap och medvetande presenterar Krohns kognitiva sida, som fått en av hennes recensenter att säga att det krävs hjälp av en ingenjör för att begripa hennes texter. Samtidigt inser hon att ”civilisationer inte alls grundar sig på intelligens och rationellt tänkande i den mån som vi skulle vilja tro”. Allt som vi kallar rationalitet kräver fantasi, och om vi saknar den kan vi inte tala om moral.

Hjärnan är den kända världens mest komplexa system. Medvetandet och självet som föds i hjärnans elektrokemiska aktiviteter har kallats för naturvetenskapens sista och största problem. Du är inte i platsen utan platsen i dig – och självet är vårt enastående förhållande till andra, tiden, miljön.

Krohns tänkande om artificiell intelligens sammanfattas i korta aforismer. Om vi inte vet vad mänskligt medvetande är – och det vet vi inte – kan vi inte efterapa det. Människans medvetande är inte bara kunskap, utan också känsla. När schackprogrammet Deep Blue besegrade Kasparov förstod han att han förlorat, men det vinnande programmet kände knappast någon segerglädje. En maskin kan inte heller förställa sig, som människan.

Krohn riktar sin pessimistiska och satiriska blick mot några företeelser i tiden. Influencers kastar skrivandet och läsandet i historiens skräpkorg, kriminalromanerna gör brottslingarna till artister, yttrandefriheten hotas av officiella strategier mot olämpliga åsikter. Nyintoleransen mot dem som tänker annorlunda frodas. Tanken att ”korrigera” ett kön – som en maskin – ifrågasätts (från finskans sukupuolen­korjaus).

”Om ingen, någonsin, någonstans blir upprörd eller tar illa vid sig så finns det ingen yttrandefrihet”. Krohn säger sig ha bott i ett land där varken åsikter eller böcker kunde vara olagliga. Där bor hon fortfarande, men det är ett annat land.

Slutligen nämner Krohn några saker som hon aldrig har lärt sig förstå. Befolknings- och miljökrisen, som har ett inbördes samband, ojämlikheten som är ”förutsättningen för näringslivets dynamik”. Och skrivandet, som uppstår ur det outtömliga gemensamma vetandet: ”En kamp mot den endimensionella bilden av människan som man aldrig kan vinna”. Det är ett hjälplöst försök att mäta människans många dimensioner, en patetisk ansträngning för att förklara hennes oförklarlighet.

Leena Krohn:
Mitä en koskaan oppinut.
Teos, 2021.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.