Ryskt på streamad Sodankyläfestival

av Mio Lindman

Midnight Sun Film festival fick i år nöja sig med det strömmade formatet. Under festivalen visades ett antal gamla och nya filmpärlor.

På grund av pandemiläget fick Midnight Sun Film Festival, mera känd som filmfestivalen i Sodankylä, också i år flytta över till internet. Trots att det inte är samma sak att sitta framför sin egen skärm och titta på film som det är att röra sig mellan Sodankylävimlet och biomörkret får man konstatera att ett rikt urval titlar visades också i år. Plattformen som användes var lätt att navigera och allt fungerade precis som det ska.

Filmklassiker från Sovjetunionen

Jag intresserade mig särskilt för de många ryska filmerna.

Några klassiker av regissörparet Larisa Sjepitko och Elem Klimov finns med på programmet. Jag passar på att se om Klimovs starka krigsfilm Idi i smotri (Gå och se) från 1985, en film som orubbligt vänder blicken mot krigets fasor. Krigsfilmens vanliga inslag av humor, kamratskap och hjältedåd lyser med sin frånvaro. I centrum står Florja (Aleksej Kravtjenko, makalös), som tar värvning hos de belarusiska partisanerna. Han hamnar på avvägar, till slut ser vi honom i en by som nazisterna bränner ner. Ett skrämmande ljudkollage frammanar Florjas rädsla och hans delvis förlorade hörsel. Här visas på ett ytterst skoningslöst sätt vad krigstrauma innebär.

Larisa Sjepitko, som dog relativt ung i en bilolycka, regisserade även hon en djuplodande krigsfilm. Voskhozhdenie (Starkare än döden, 1977) följer två tillfångatagna partisaner i det av tyskarna ockuperade Belarus. De moraliska (och andliga) frågorna står i centrum. Oförglömlig är Anatolij- Solonitsyns (bekant från Tarkovskijs filmer) kollaboratör.

Också en annan av Sjepitkos filmer visas, Krylja (Wings, 1966). Nadjezda (Maja Bulgakova) är en före detta stridspilot. Hon verkar uppleva ett främlingsskap i relation till det mesta. Socialt är hon burdus, de ideal hon står för i skolan där hon jobbar som rektor (disciplin och ordentlighet) möter motstånd hos revolterande elever. Relationen till dottern är svår. Filmen antyder bakgrunden till hennes sorg, men den tecknar samtidigt ett komplext porträtt av ett samhälle i förändring. Krylja innehåller även en poetisk ådra som blottläggs när den strama hållningen hos Nadjezda ger vika, som när man i en scen ser henne ta sig en svängom med en främmande dam på en matservering. Jag läste i vintras Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Vittnesmålen i den boken gav min upplevelse av filmen en stark klangbotten.

Exotistisk stilövning

Också några nyare ryska filmer fanns tillgängliga. Kitoboy, regisserad av nykomlingen Philipp Jurjev, visade sig vara en mera problematisk historia. Utgångspunkten är pojken Ljosjka som bor i en by i Tjutkjien, alldeles vid Berings sund. Gränsen tilll Amerika är geografiskt nära, men ändå avlägsen. Grabben och hans kamrater, vars vardag går ut på byns valjakt, drömmer sig bort genom sexsajternas kvinnor. Här kunde finnas en intressant berättelse om en del av Ryssland som åtminstone jag gärna skulle veta mera om. Jurjev verkar dock inte så intresserad av den ort och de människor som skildras. Huvudpersonen beskrivs som en naiv drömmare, byborna som en skock fånar som lever i misär. Kitoboy uppvisar ett slags stilmedvetet förakt där den vackra naturen mest fungerar som en exotisk fond.

Fasadernas Sovjet

Lögnernas och paranoians Sovjetunionen var ett tema som förekom i ett par av de ryska filmerna. I Dorogie tovarisji! (Dear Comrades!, 2020) skildras ett uppror år 1962 i staden Novotjerkassk. Höga livsmedelspriser ledde till en strejk som myndigheterna våldsamt slog ner. Andrej Kontjalovskijs film som utgår från denna historiska strejksituation följer Ljuda (Julia Vysotskaja) som, likt Nadjezda i Shepitkos film, är en vilsen själ i de lite öppnare tiderna. Hon visar upp en hård fasad och inledningsvis talar hon den officiella ideologins språk. När hennes dotter som deltog i upproret inte syns till omvärderar denna politruk sin hållning. Hur kommuniststaten som säger sig vara styrd av arbetare kväser arbetarnas egna röster beskrivs på ett drabbande sätt. Människorelationerna blir däremot något effektsökande. Kontjalovskij har en lång karriär bakom sig. På senare år har han uttryckt sitt stöd för Putins regim. När man ser skildringen av Sovjetunionen i denna film är det ändå svårt att inte slås av vissa paralleller till dagens Ryssland.

En av de märkligaste filmerna jag ser är Sergej Loznitsas State Funeral från 2019. En stor mängd material spelades in under Stalins bombastiska begravning år 1953 och under minneshögtiderna som denna dag gick av stapeln runtom i Ryssland. Loznitsa har gått igenom materialet och klippt ihop det till ett ruggigt porträtt av en era. Kommunistländernas ledare visar upp sig på flygplatsen. Bland dem – Kekkonen. I ett antal klipp tågar människor förbi kameran för att hedra Stalin där han ligger på lit de parade. Vad tänkte dessa vanliga personer där de skred fram? Många av ansiktena i bild är slutna, nollställda. En del, speciellt kvinnor, gråter. Någon enstaka ser ut att vara full i fan. State Funeral kommer besynnerligt nära den totalitära regimen i hur den växlar från det storslagna och officiella – Sovjetledarna talar till folket från en balkong – till den kusliga påminnelsen om den enskilda människans belägenhet. Loznitsa har, utöver att klippa och sovra materialet, inte lagt till något som skulle kommentera eller lägga bilderna till rätta i ett narrativ. Detta gör filmen så stark.

Förutom dessa som jag nämnt såg jag bland annat Luzzu (om fiskeribranschen på Malta), en suggestiv tamilsk film om en hemsk relation mellan far och son (lägg regissören P.S. Vinothraj på minnet), Robert Guédiguians senaste i form av Gloria Mundi, Agnès Vardas utflykt i sjuttiotalets USA (i Documenteur) samt Chantal Akermans La folie Almayer, en drömsk skildring av kolonialismen. Med andra ord: ett spännande och gediget urval filmer.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.