Den finska miljörörelsen har radikaliserats och kapitalismkritik är ”in” bland dagens unga. Miljöaktivisterna försöker väcka de passiva massorna med civil olydnad vars budskap går ut på att pengarnas och ekonomins makt bör underordna sig den ekologiska hållbarheten. Vi har ont om tid att ställa om vårt samhällssystem. I slutet av augusti satte Greenpeaceaktivistier upp sitt fossilkapitalismkritiska budskap över Finnairs annons i Helsingfors om billiga flygresor: ”ingen fossilreklam tack”.
Samtidigt försöker den finska staten och kommunerna jobba upp sig ur coronakrisen. Det talas om en vård- och serviceskuld som nu borde betalas tillbaka i satsningar på hälsa och socialtjänster. De flesta kommuner är mycket skuldsatta. Alla strävar efter ekonomisk tillväxt och försöker se till att det finns lukrativa möjligheter för inhemska och internationella företag. En stor del av pengarna till den offentliga sektorn kommer från skatteintäkter som den privata sektorn inbringar. Fossilkapitalism eller ej, vi behöver hela tiden producera mervärde för att kunna betala tillbaka lån och finansiera vårt välfärdssamhälle.
Finlands expertpanel för hållbar utveckling för fram vetenskapens röst till beslutsfattarna. Den nya publikationen Sex vägar till hållbarhet hävdar att det behövs förändringar i sex system för att nå hållbarhet: ekonomin, mat och livsmedel, energi, städer och stadsregioner, naturliga system samt välbefinnande och möjligheter. För det mesta handlar det om välbekanta lösningar på välbekanta problem. Det som är nytt är det holistiska synsättet som försöker lösa ekologiska, sociala och ekonomiska problem under samma tak.
Aktivisterna anser att det som driver förändringen är att människor aktiverar sig och tar ansvar för sin egen och planetens framtid. De som befinner sig på beslutsfattandets insida har en annorlunda syn på folkets ork att engagera sig: en hållbar vardag och hållbara konsumtionsval bör göras lätta och tillgängliga eftersom de allra flesta inte kommer att orka engagera sig. Fossilföretagen bör beskattas ihjäl och den offentliga makten bör styra den privata sektorn i en hållbarare riktning. Inom företagsvärlden anses lösningarna komma från miljömedvetna privata företagare, som anses vara snabbare på att lösa hållbarhetsproblem än den tröga offentliga makten.
Det talas i allt högre grad om behovet av en omfattande systemförändring, men ingen vet egentligen hur man borde bära sig åt. Om någon visste hur vi snabbt och enkelt kan lösa den pågående hållbarhetskrisen skulle väl krisen redan vara löst. Uppfattningarna om hur och vad som borde förändras är splittrade och olika samhällsaktörer ser på problemen från sina egna synvinklar och blundar för andras. Enkla lösningar på komplexa problem fungerar sällan. Därför gäller det att hålla sinnena öppna för hela kavalkaden av idéer och förhållningssätt. Vi kan inte veta vilken förvånande kombination som till sist tar oss ut ur hållbarhetskrisen.
1 kommentar
I should have preferred very much it it had been possible to reply to this article MUCH earlier (i.e. at time when at least the author would have still remembered its content). As that was not possible, I was instead writing a piece in the blog of Tigern (written on Sept.27, titled ”How to Save the Globe”). To stress a few points here: the above ”Sex vägar till hållbarhet” do not even mention the points education and psychology, and without an improved psychology which is IMPOSED on people by being taught at school nothing will help in the long run (for the simple reason that if one leaves it to people’s voluntary inclinations what will be discussed and how, there will be masses of very excited discussions of the type ”salon philosophy”, i.e. high-sounding, emotionally ”satisfactory” in many ways – many of which one would need psychoanalysis to elucidate – and not obliging the speakers to anything). Whereas if psychology should be taught at school, there would be hope that the thus-taught people would afterwards correct EACH OTHER if some of them would fall into the patterns of salon philosophy, primate behavior or similar. But admittedly all this would take perhaps more time than we have if we want to save climate and environment. As an example of a short-run method which COULD have brought good results one could remind of the recent ”Helsinki Energy Challenge”. Among the hundreds of contributions there were indeed some which could have made it possible for Helsinki to become fossil-free in some rather near future. BUT: What the organizers did not mention beforehand (perhaps even did not know beforehand) was the detail that the military would forbid wind power along at least the South Coast of Finland (and, typically, it has since not become public WHERE the military would accept wind power or WHAT TYPE of wind power units the military might think acceptable – after all it COULD be easy to develop types of wind power units which might disturb the military’s radar stations less). On top of which there was the attitude of the jury, which (as turned out afterwards) was obviously expecting that the contributors would realize their proposals themselves and also fast, so that the politicians would not need to bother any further and simply get READY solutions served without further own effort (which is an attitude which is based on glaringly obvious ignorance about the mental processes in the heads of inventors – which are mostly DIFFERENT from the processes in the heads of entrepreneurs). Altogether, one could have saved very large numbers of people lots of effort and frustration if one had only firms admitted to the competition. But, one could perhaps do better in some future by simply setting up an official office for the handling of proposals which would come in FROM the public in reply to questions/problems which would regularly reported TO the public (thus, not ONE big competition but instead a steady stream of reported problems and suggested solutions). And it should be obvious that the government or whoever the organizer of this is would have to be willing and prepared to distribute promising ideas to Technical Universities and offer money to teams which would develop the ideas further. And RIGHT NOW, after Sitra has come up with the suggestion that Finland might need something like 10000 wind power units, one problem would be how to store temporary surpluses of electricity for periods when there is, say, less wind. In the frame of the Helsinki Energy Challenge a Danish team suggested that the energy should be stored in the form of some molten salt (they got part of the prize money for this, but there is still the problem that the salt is corrosive) while I was suggesting to use molten silicon for the purpose (which would burn when in contact with air, would thus have to be kept under a protective atmosphere of, say, argon).