Där myten, nuet och profetian förenas

av Jean Lindén

Sven-Erik Klinkmanns essä löser kanske inte gåtorna Bob Dylan och tiden, men ger en detaljerad bild av hur Dylan kanaliserar (popkultur)historien i sitt konstnärsskap.

Den här boken handlar om två mysterier. Det första mysteriet är Bob Dylan. Det andra är tiden.”

Så inleder den österbottniske kulturforskaren Sven-Erik Klinkmann sin bok Dylans lögndetektor – en ­essä om tiden.

Dylan och tiden känns inte som en långsökt koppling. Redan en ytlig skanning av skiv- och låttitlar ger många träffar: från The Times They Are a-Changin’, Time Out of Mind och Modern Times till ”Time Passes Slowly”, ”Born in Time” och ”Most of the Time”.

”I was so much older then, I’m younger than that now” måste väl tävla om titeln för mest kända rocklyrik om tid, samtidigt som Dylan sedan år 1988 har varit ute på The Never Ending Tour.

Lägg till det den obekväma ”generationens röst”-jacka som många velat tvinga på Dylan, samt den serie epoker och stilbyten som Dylan – ofta tricksteraktigt – genomgått; från folksångaren till ur-hipstern till gospelsångaren till 2000-talets kraxiga bluescrooner.

Allt detta och mer avhandlar Klinkmann, men fokus ligger på hur tiden finns med i Dylans låtar. Tesen är att tiden hos Dylan blir en bundsförvant och en skipare av rättvisa – en lögndetektor.

Klinkmann skriver att Dylans sånger ”är utsatta för en konstant svängning mellan det som vi kan uppfatta som det verkliga och det drömska, det brutala och det som i religiösa sammanhang brukar betecknas som de yttersta frågorna, de som handlar om människans plats i nuet, i historien och i framtiden.”

Djupdykning i Kennedylåt
I sin analys opererar Klinkmann med begrepp som den mytiska tiden (dåtiden), den profetiska tiden (framtiden) och den historiska tiden (nuet). Han visar hur tiden ofta är flytande i Dylans låtar, och hur Dylan liksom kliver ur kronologin och betraktar själva tiden.

Klinkmann använder exempel från Dylans hela karriär, men gör djupdykningar i två plattor. Den ena är fjolårets Rough and Rowdy Ways, och framförallt dess 17 minuter långa avslutningslåt ”Murder Most Foul” som kretsar kring mordet på Kennedy.

Låten släpptes som singel i mars 2020, alltså just när coronapandemin började dra åt snaran kring världen. Många såg likheter med Dylans Titanic-låt som släpptes år 2012, på dagen 11 år efter 9/11-attackerna i New York. Slump eller inte, men båda låtsläppen och responsen på dem kan väl ses som en illustration av hur historien hos Dylan hela tiden är relevant för nuet.

Klinkmann beskriver hur Dylan i Kennedylåten – bland annat genom att växla mellan vaga tidsbegrepp och exakt klocktid – målar upp en spöktid direkt efter mordet som kommer att lägga sig över det amerikanska medvetandet för en lång tid framöver, och hur 1960-talets ”the Aquarian Age” förvandlas till ”The age of the anti-Christ”.

Låten kopplas till filosofiska idéer om tid, bland annat Derridas tanke att slutpunkten för en händelse alltid är uppskjuten, och att ett fruset minne inte kan existera eftersom händelser alltid lämnar rum för nya betydelser.

Här kommer väl Klinkmann närmast sin beskrivning av boken mera som en meditation över tiden än ett försök att tolka Dylan med hjälp av ett visst raster. Men överlag känns boken nog lika mycket som ett sätt att ta sig an Dylans konstnärskap med hjälp av tidstematiken.

På fel plats på fel tid
Den andra plattan som Klinkmann går på djupet med är en av mina absoluta Dylan-favoriter, Time Out of Mind från 1997. Jag har lyssnat på den hundratals gånger men jag tror faktiskt inte att jag slagits av att skivans elva låtar tidsmässigt bildar en cykel som går från kväll till gryning.

Klinkmann beskriver bland annat Dylans metod att mixa referenser från olika tider i både musik och text, och hur det åldrande och vandrande sångarjaget ständigt verkar befinna sig på fel plats i fel tid i kärlekssångerna.

En intressant parentes är att de två plattor som Klinkmann närstuderar är från en tid då Dylans produktion åter fick en mer tidlös kvalitet – genom att han slutade försöka hänga med sin tid.

Essän avslutas med ett kapitel om när tiden möter moralen. Dylan, menar Klinkmann, skriver ur ett nu-perspektiv som nästan alltid attackeras både bakifrån – ur historien, minnesbanken och traditionen – och framifrån, ur det apokalyptiska. Genom att Dylan är sann mot tiden, även när han hittar på, fungerar tiden som en lögndetektor i sångerna. Tiden avslöjar våra svagheter, men pekar samtidigt på våra möjligheter.

Nya infallsvinklar
Har Klinkmann då slutgiltigt löst mysterierna tiden och Dylan? Knappast, men som Dylan-lyssnare tackar jag för de många infallsvinklarna.

I synnerhet för den som inte är så bekant med Dylan kan en del passager i boken säkert kännas något mastiga – till exempel genomgången av de (pop)kulturella referenserna i samtliga låtar på Rough and Rowdy Ways-plattan.

Den nyfikne Dylan-novisen ska vara medveten om det, och gärna bekanta sig med skivorna The Times They Are a-Changin’, Highway 61 Revisited, Rouge and Rowdy Ways och Time Out of Mind innan man tar sig an boken. (Eller så lyssnar man bara på Dylan precis som man vill, helt enkelt. Det ska påpekas att det är fullt tillåtet också.)

Klinkmann hjälper tacksamt nog läsaren med tre appendix: en kort biografi, en musikalisk tidslinje och en genomgång av verken som Dylan refererar till i ”Murder Most Foul”.

Är man en mer van Dylan-lyssnare tror jag att man reagerar som jag då man läser boken: den ger en inspiration att återvända till låtarna.

 

Sven-Erik Klinkmann:
Dylans lögndetektor –
en essä om tiden.
Ellips, 2021.

 

Foto: Xavier Badosa

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.