Det gångna årets mest omtalade intellektuella skandal har kretsat kring Giorgio Agamben, en av de mest inflytelserika levande filosoferna. Sedan början av pandemin har Agamben gett ut en rad korta texter, där han kallat pandemin (eller ’epidemin’ i hans vokabulär) ”påhittad” och förbannat sig över den grad till vilken människor godkänt nya former av kontroll.
För allmänheten är Agamben framförallt känd för sitt begrepp om ’undantagstillståndet’, en suverän härskares förmåga att tillfälligtvis upphäva lagen och istället styra genom dekret. Agamben menar att undantagstillståndet är grunden för det politiska i väst, eftersom suveränens politiska makt sist och slutligen kan definieras just genom förmågan att upphäva lagen. Då den finska regeringen tog till undantagslagstiftning i mars 2020, visade den var den suveräna makten i landet låg.
Agambens teori hjälpte efter terrorattackerna i september 2001 att begreppsliggöra de åtgärder som antogs i samband med kriget mot terrorismen, liksom Guantamo Bay och diverse undantagslagar. Agamben visade också hur undantaget även definierar de interneringsanstalter som inrättats för flyktingar och asylsökande sedan 1990-talet. Behandlingen av invandrare påvisar enligt Agamben hur det politiska tänkandet i väst är splittrat kring två olika typ av ”liv”, det politiska livet (bios) som vi införs i genom att födas i en nationalstat och det nakna livet (zoe) vi har som biologiska varelser. Den statslösa flyktingen åskådliggör denna splittring genom att reduceras till naket liv (zoe) utan rättigheter (bios).
Det är då lätt att förstå hur Agamben tänkte när pandemin bröt ut och land efter land inrättade olika undantagslagar. Plötsligt ville en majoritet av medborgarna upphäva sina politiska rättigheter (bios) för att skydda sin existens, sitt nakna liv (zoe). Smittospridning, hotet mot zoe, skulle förhindras med alla medel, även genom att begränsa vårt bios. Endast överlevnad räknades.
Agamben, vid skrivande stund 79 år gammal, och hans skrifter kring pandemin (nu samlade i antologin Where Are We Now?) bemöttes med bestörtning, inte minst för att att den gamle italienaren menade att pandemin var något slags konspiration, ett ingrepp från de härskande klasserna nu då det blivit svårare att legitimera undantagen genom nalkande terrorhot.
En kritiker som inte endast menade att Agamben blivit ”galen” utan även teoretiskt hade fel grundsyn, var samhällsvetaren Benjamin Bratton. I boken Revenge of the Real utstakar Bratton ett manifest för livet efter pandemin samtidigt som han tar strid med Agamben samt andra ”boomer-teoretiker” och deras paranoida oro över inskränkningar av individuella rättigheter och allt som de (i Michel Foucaults fotspår) kallar ’biopolitik’, det vill säga ingrepp på det nakna livet.
Titeln på Brattons bok, ”verklighetens hämnd”, hänvisar till pandemins dramatiska händelseförlopp som ”upphäver bekväma illusioner”. Det ”verkliga” här står egentligen för det epidemiologiska och det virologiska, det vill säga virusets makt att sprida sig oberoende av vad vi tycker om det. Vi är vana att föreställa oss själva som subjekt med avsikter och individuellt aktörskap, men viruset bryr sig inte om våra avsikter. Därför behöver vi, menar Bratton, en ny etik som erkänner att vi inte främst är subjekt, utan objekt, och som riktar fokus på våra gemensamma beroendeförhållanden snarare än vår individuella frihet. Människan står inte ensam och isolerad i skapelsen, utan har porösa gränser gentemot andra varelser, virus, bakterier och så vidare.
Istället för misstänksamhet och kritik, efterlyser Bratton en ”positiv biopolitik” för en mer effektiv och rationell hantering av våra gemensamma planetära problem: pandemi, klimatförändring och så vidare. Bratton gör sig löjlig över Agambens ”nakna liv” som han menar står för en förlegad ontologi som inte anknyter till samtida rön från biologin och motsvarande vetenskaper. Istället grundar Bratton sina politiska förslag på ”en epidemiologisk syn på samhället”, som utgår från att var och en av oss är en potentiell smittovektor, en risk för andra och även utsatta för risk från andra. I detta syfte efterlyser han ett mer rationellt styre genom statistiska modeller utgående från relevanta data.
Detta inte bara låter utan är en plan för teknokratiskt toppstyre. Det var inte så länge sedan denna typ av ”realism” anknöts till en annan vetenskapsgren, nämligen nationalekonomin, kungsvetenskapen inför vilken alla andra vetenskaper skulle böja knä. Nu är det epidemiologin som satt sig på tronen, vars ord är lag. Paradoxalt nog ger Bratton här Agamben rätt, eventuellt oavsiktligt. Undantagstillståndet införs eftersom det inte finns några andra alternativ, för att ”verkligheten” förutsätter att lagen upphävs och den verkställande makten tar över.
Därutöver kan man knappast kalla varken Bratton eller Agamben realist i en mer politisk bemärkelse. Bratton skriver intressant om virusets verklighet och de medel vi har till hands för att känna till den, men hans politiska förslag befinner sig fullständigt i det blå. Hans bok saknar helt och hållet en analys av de strukturella och politiska realiteter som innebär att hans planer i värsta fall skulle utmynna i en cybernetisk mardröm, i bästa fall något liknande Anthony Giddens ”tredje väg” som 1990-talets ryggradslösa socialdemokrater förkunnade vid ”historiens slut”.
Bratton förvränger dessutom Agambens argument för att få gubben att framstå som mer förlegad och senil än han egentligen är. Agambens ontologi är framförallt politisk, en teori om modernitetens samhällskategorier och deras genealogi, inte en teori om virus. Denna politiska ontologi kan begripas bättre om den anknyts till ytterligare ett centralt begrepp hos Agamben, nämligen ’livsformen’, ett liv där det är omöjligt att göra skillnad mellan dess politiska form (bios) och dess biologiska innehåll (zoe). Begreppet ’liivsform’ är ett försök att formulera ett politiskt alternativ där vi gör oss av med både liberalismens individuella subjekt och det ”objekt” som Bratton föreslår som en bas för sin etik. Ur detta perspektiv är frågan kring pandemin inte enkom vad det bästa svaret på smittospridningen är i stort utan hur olika livsformer kan organisera sig för att förhindra sjukdomen, på sina egna villkor. Det skall och kommer inte finnas ett svar, utan många, vissa i samklang, andra i öppen konflikt. Detta är den verkliga realismen. En epidemiologisk syn är nödvändig, men inte på ”samhället”, utan på livsformer.
Foto: Thierry Ehrmann
