Fräcka flickor tar för sig

av Thomas Rosenberg

Mia Francks Galanterna skildrar sekelskiftets Helsingfors och frihets-törstande kvinnor på ett tidstroget sätt.

Åren kring och strax efter sekelskiftet 18-1900 var på många sätt fascinerande, inte minst i vårt land. Ny teknik och nya idéer växte fram, och med dem en ny frihet, såväl för nationer och samhällsklasser som för enskilda individer. Inte minst för kvinnor, för vilka helt nya möjligheter öppnade sig. Listan över kvinnliga pionjärer som den här tiden trädde fram och gjorde skillnad är lång: Miina Sillanpää, Vera Hjelt, Dagmar NeoviusTekla Hultin, Lucina Hagman, med flera. Och då inte bara vid sidan av mannen utan i egen rätt, i kampen inte bara för landets självständighet och social rättvisa utan också för kvinnans rättigheter.

Det är kring kvinnor som dessa och deras frihetslängtan Mia Franck har vävt ihop sin nya roman Galanterna. Förlagd till året 1912, med en liten grupp på fyra kvinnor i centrum: Dagmar, Hilma, Klara och Ebba. Den förstnämnda, hattmakaren Dagmar Nyholm, har en förlaga i verkligheten, Francks egen mormorsmor, även om romanen i övrigt är helt fiktiv. Också de övriga kvinnorna har till namnet existerat i verkligheten, men allt annat är fiktion.

Som yttre inramning fungerar en rad tidningsurklipp från det året, främst från Hufvudstadsbladet och Dagens Tidning, den tidens dominerande dagstidningar i Helsingfors. Urklippen blir som ett pärlband av referenser till verkligheten. Också i övrigt har Franck uppenbarligen ägnat sig en hel del åt research, eftersom atmosfären i texten känns tidstrogen. Likaså språket, åtminstone för det mesta.

En form av startpunkt, och det som triggat Franck, är två små autentiska annonser från 1909. I den ena önskar ett ”ungt fruntimmer” vid namn H. Holmström en ”bolagist” till en bostad på Gengatan 4 i Kronohagen. I den andra sökes ”tvenne elever från ordentligt hem” till Eva Anderssons modeaffär på Norra Esplanadgatan 35.

I Francks fiktion blir Hilma, som genom annonsen värvar de övriga tre kvinnorna till sin bostad i huset Hoppet. Det är också hon som är motorn i det kvinnokollektiv som under en tid gör närmast halsbrytande utbrytningar i en för kvinnor på den tiden förbjuden värld, dominerad av mannen. Den andra annonsen blir startpunkten för Dagmars väg mot den hägrande drömmen, att bli modist och öppna en egen hattaffär.

Välskrivet om könsroller
Men det är alltså året 1912 allting kretsar kring, då kvinnorna redan bott en tid tillsammans. Ett år fullt av dramatik, också i verkligheten: Titanic förliser, det sker en förödande tågolycka i Sverige, en solförmörkelse får borgerskapet att vallfärda till Brunnsparksvallarna och suffragetterna skapar rubriker med sin aktivism, med hattnålar som vapen. Allt illustrerat med notiser i faksimil, vilket fortlöpande anknyter berättelsen till sådant som skett i verkligheten.

Det är rätt lite vi får veta om den bakgrund ”Hoppets flickor” kommer ifrån, annat än att Ebba är den enda som kommer från mer välbärgade förhållanden. Och medan Dagmar drömmer om att bli modist jobbar de tre övriga på kontor. Gemensamt för alla fyra, och bokens bärande tema, är att de besluter sig för att pröva på livet i männens värld, genom att helt fräckt klä ut sig till män och ta för sig av världens goda, med den självklarhet som alltid varit mannens privilegium, åtminstone den välbeställda mannens.

Till de manliga friheterna hör inte bara att ta för sig utan också att göra det på ett sätt som kvinnor inte har råd med, åtminstone inte dessa kvinnor. Lösningen blir att att de börjar stjäla, först tämligen oskyldigt och i liten skala, men efterhand mer värdefulla och till och med skrymmande föremål – som en hel divan de bär iväg från en större privatfest, och kånkar genom stan i natten.

Allt detta är både skickligt och humoristiskt beskrivet, och återspeglar bra könsrollerna i det tidiga 1900-talets Helsingfors. Detsamma gäller spelet mellan de olika kvinnorna, och framför allt triangeldramat mellan Hilma, Dagmar och Magda. Den sistnämnda en kvinna med ”tvivelaktigt rykte” som ansluter sig till Hoppets flickor, närmast på Hilmas initiativ.

Däremot känns det ganska osannolikt att de fyra kvinnorna – eller Hjalmar, Romeo, Karl och Erland, som de heter i sina manliga inkarnationer – skulle ha lyckats med allt detta utan att nånsin bli ertappade, varken för sina stölder eller sin maskering. Ännu mer osannolik blir karriären som män då Dagmar-Romeo och Hilma-Hjalmar reser ut i Europa, via Stockholm till Paris, där de ansluter sig till de professionella rånargängen, de så kallade apacherna, som vid denna tid gör Paris gator och gränder osäkra. Att de med sina förklädnader lyckas lura också dessa hänsynslösa yrkestjuvar är inte trovärdigt, men så får de också till slut ta till sjappen, hals över huvud, innan det går illa på riktigt. Men en festlig utflykt i Paris undre värld blir det, och en dramatisk kontrast till det uppdrag som fört dem till Paris, där Dagmar å sin arbetsgivares vägnar ska kolla in det senaste modet i staden.

Påklistrade sekvenser
Dagmar får aldrig sin Hilma, som tar sin nyfunna toll som Hjalmar på så blodigt allvar, bokstavligen, att hon till slut nås av lagens långa arm. Hur djup deras kärlek egentligen var, och av vilken typ, blir aldrig klart, och det spelar givetvis ingen roll. Men i en nutid där homosexuell kärlek, och utlevd sådan, närmast blivit ett måste känns det smått befriande att Mia Franck aldrig löper linan ut utan låter det stanna vid diskreta antydningar och blickar. Så var det ju säkert på den tiden, att känslor av det slaget av nödtvång stannade vid det antydda, vilket säkert kändes desto starkare.

Däremot känns den avslutande sekvensen överflödig och påklistrad, med en Dagmar som sväljer sorgen över att förlora Hilma, och i stället gifter sig med en man hon som hastigast träffat något år tidigare. Men kanske Franck med det vill visa att också det var typiskt för den tiden; att frihetsdrömmarna krossades och kvinnan tvingades in i konvenansens korsett.
Och den egna hattaffären? Också den förblev uppenbarligen en dröm.

Mia Franck:
Galanterna.
Förlaget 2021.

 

Foto Niklas Sandström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.