Det osynliga ljusets målare

av Alexander Öhman

I Jon Fosses nya roman speglas konstens, livets och kärlekens väsentliga frågor genom de två målarna Asle och Asle, men framför allt genom Fosses omisskännliga språk. 

En målare står vid sitt staffli och lägger en sista hand vid sin målning. Målaren heter Asle och målningen han nyss färdigställt föreställer ett kors.

För sitt inre ser han en annan man, i en annan stad, som också heter Asle. Som också är målare. Men den andre kan inte längre måla. Han ligger och skakar på sin soffa, i alkoholabstinensens skälvande dimmor. Där borde han inte ligga, tänker Asle och ställer undan den färdiga bilden. Någon borde hjälpa honom. Jag borde hjälpa honom. Han får inte lämnas ensam.

Öppningsscenen i Jon Fosses Det andra namnet rymmer romanens stora tema; det osynliga ljus där konsten och kärleken till nästan sammanfaller. Där konstens ljus är del av samma obegripliga ljus som osynligt strålar från människorna. Där ett konstverk lyser som ett ansikte; bär upp det tysta etiska krav som talar från en tavla eller som skimrar genom en romantext.

Asle och Asle, båda målare. Två män vars liv korsar varandra likt två linjer eller som ett kors på en tavla. Bundna till varandra genom skuld. Läsaren tvingas snart fråga sig: är det verkligen två olika män eller kanske två vägar inom samma existens? Sammanvävda med så förunderligt täta och osynliga band som om de är varandras dubbelgångare inom samma jag.

Själva ramberättelsen är retfullt enkel: Asle tar bilen in till staden och hittar sin dubbelgångare som fallit i en snödriva. Han för honom till akuten och tar hand om sin namnes hund så länge husse ligger inlagd på sjukhuset. En historia som i vanliga fall kunde ha varit föremål för en kortare novell. Men Fosse är ingen vanlig författare. Som oftast när det gäller Fosse är handlingen – i den mån den existerar – minimal. Stämningen är det centrala. Fosse skriver rytmiskt, en tyst musik, på ett språk där orden främst inte betyder, utan framförallt är. Texten och dess upprepande av strofer liknar en musikalisk komposition och skapar – liksom i musiken – en känsla av tidlöshet. Fosse sätter aldrig punkt. Allt existerar i ett enda flöde, i ett enda andetag. Ett tillstånd där alla motsatser är upplösta. Tid och rum, nu och då, det synliga och det osynliga. Ett ljus är gömt inuti mörkret. Det lysande mörkret.

  ” … det kommer ett ljus från dem där de står, så tätt ihop, som om de vore ett står de där, som om två människor var ett, ja så tätt ihop står de där medan det kvällas, och mörker faller över de båda som snö, mörker faller som stoftkorn efter stoftkorn liksom, men ändå som ett mörker, ett odelat mörker, inte som bitar av mörker utan som ett snöande mörker, och ju mörkare det blir desto mer lyser det från dem, ja ett slags ljus kommer det från dem, det kan jag se, och även om ljuset kanske inte kan ses så kan det ändå ses, för också från människorna kan ljus komma, särskilt från ögonen, och mest i glimtar, som osynligt lysande ljus … ”

Tystnadens språk

Asle vill utföra en god, osjälvisk gärning. Likaså vill han måla ett osynligt ljus i sina tavlor. Tavlans ljus kan läsas som en metafor för Fosses kristna mysticism, en religiös allegori, en bild av Gud. Tystnaden är hans språk, knappt hörbart genom stillheten. Synligt i ljuset från en tavla eller i glimten i en hunds ögon. Hos någon som tiger och samtidigt talar tyst.

Målaren Asle tar visserligen betalt för sina tavlor, men inte för ljuset i dem. Ljuset, tänker han, är en gåva, något han fått och som han ger vidare. Ljuset tillhör honom inte. Fosse uppenbarar här en hemlig förbindelse mellan etiken och estetiken: ljuset som Asle framställer i sina målningar är väsentligen något opersonligt, och bär den sanna stilens kännetecken. Han målar sig fram till den punkt där det inte längre är han som ser, utan något som ser genom honom, som blir kvar i bilden och som talar sant ur den:

  ” … ett osynligt ljus i de här bilderna som talar tyst ur dem, och som talar sant, och då, när jag kommit in i den här synen, eller i det här sättet att se, så är det inte jag som ser, utan det är nånting som ser genom mig … ”

Oavsett om det osynliga ljuset har ett gudomligt ursprung eller inte, existerar det i Asles tavlor och i den romantext som låter mystiken uppstå. På så vis kan man säga att konstverket härbärgerar det gåtfulla i världen, även om världen är glömd av Gud. Som bara är närvarande genom sin frånvaro, som ett spår. Att söka efter honom är inte nödvändigt – att ge sig ut och leta efter någon som inte kan ta hand om sig själv är alldeles tillräckligt. Asle tar hand om Asle. En enkel påminnelse om litteraturens betydelse. Fosse är stor litteratur, eftersom den stora litteraturen värnar omsorgen om det lilla och det till synes betydelselösa. Innebörden av tron på konsten.

Jon Fosse: Septologin I-II. Det andra namnet. Översättare: Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 2021.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.