I sitt nyårstal lånade president Sauli Niinistö författaren Frans Emil Sillanpääs ord: Det behövs mera god vilja, större förståelse för varandra och ödmjukhet inför högre värden. Sillanpää – den hittills enda finländska författaren som belönats med Nobelpriset i litteratur (1939) – konstaterade i det uttalande som Niinistö citerade att han ”hör till en generation som kanske har en föråldrad uppfattning om vad som behövs människor emellan”.
Egentligen kunde Sillanpääs ord ha varit Niinistös egna. I slutet av sitt tal konstaterar nämligen presidenten att hans själv hör till den generation för vilken allting ständigt har blivit bättre. Visserligen kommer Niinistö ganska snabbt in på klimatförändringen i sammanhanget.
Men längs en inte alltför långsökt övergång kommer man nog vidare till det som Niinistö i sitt tal efterlyser också i de spända internationella relationerna: tålamod, ansvarskänsla och dialog behövs nu mer än någonsin.
Den generation som presidenten själv tillhör, de så kallade baby boomers, det vill säga de stora årskullarna som föddes efter kriget, har fått uppleva en värld där flera ledande personer inom politik och samhälle verkade för en dialog och växelverkan, i synnerhet där åsikterna gick isär.
En värld där idealismen och hoppet hade en större roll än i dag, låt vara att det ibland övergick i blåögdhet och orealistiska planer.
Men inte alltid. Ser man tillbaka på historien har vad man kunde kalla medborgaraktivister med att statuera exempel och genom sitt tålamod visat att förändringar på fredlig väg är möjliga.
En av dessa förgrundsgestalter var den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu, som avled annandag jul. Tutu var en av de mest kända bekämparna av apartheid, den rasdiskriminering som präglade det sydafrikanska samhället han föddes i 1931 och som försvann sent. Under sitt långa liv kunde Tutu notera flera triumfer när det gällde att själv statuera exempel på att det var möjligt att bryta apartheidlagarna på fredlig väg. Han blev den första svarta domprosten i Johannesburg och den första icke-vita ärkebiskopen i Kapstaden.
Trots att Desmond Tutu från början avvisade all uppmuntran till att gå in för en politisk karriär kom han så småningom att leda Sydafrikas sanningskommission, en i grunden politisk uppgörelse med försoning som mål.
År 1984 tilldelades Desmond Tutu Nobels fredspris. Hans förebild var Mahatma Gandhi, förgrundsgestalten i Indiens kamp för frigörelse från Storbritannien. Tutu, liksom Gandhi, var övertygad om att liberaliseringen oundvikligen skulle vinna, ett självständigt Indien och ett Sydafrika där apartheidpolitiken förpassats till historien.
Det finns fler exempel på karismatiska ledare som varit övertygade om att förändringar måste nås på fredlig väg om de ska bli bestående. Martin Luther King, medborgaraktivisten i USA, erhöll fredspriset 1964.
Ibland har priset för den väg de valt varit högt. Både Martin Luther King och Mahatma Gandhi mördades, Gandhi 1948 och King tjugo år senare.
Också Desmond Tutu fruktade tidvis för sitt liv. År 1987 ska han ha sett till att hans testamente var i säkra händer på grund av att han hade utsatts för hot. För Tutus del blev döden dock naturlig, han drabbades av cancer för några år sedan.
Man kan fråga sig: var finns dagens Gandhi, King eller Tutu? Kanske någon svarar klimatförändringen och Greta Thunberg? Skillnaden är att Gandhi, King och Tutu hade förändringar och kampen för jämställdhet i sina egna samhällen som främsta mål.
I grunden har alla medborgarrörelser politiska förändringar som mål. Och det har funnits – och finns fortfarande – politiker som har förmågan att lyssna på motparten och på sina egna medborgare.
Fredspristagare, som Sydafrikas Nelson Mandela och Frederik Willem de Klerk, Mellanösterns Yitzhak Rabin och Yasser Arafat samt Nordirlands John Hume och David Trimble – tre politiska ledarpar med olika åsikt lyckades upprätta en dialog som utmynnade i en kompromiss. För sina ansträngningar fick Mandela och de Klerk dela på fredspriset 1993, Rabin och Arafat 1994 samt Hume och Trimble 1998.
För medborgaraktivister verkar rörelseutrymmet däremot ha blivit allt snävare. Och inte bara det, många har fallit i glömska. Vem minns längre kinesen Liu Xiaobo som tilldelades fredspriset 2010?
Liu som talade för ett flerpartisystem i Kina kunde aldrig ta emot priset och Kina reagerade med stor förtrytelse på Nobelkommitténs val av mottagare. Liu som stod åtalad för flera brott mot staten och hade suttit i husarrest i flera omgångar sedan händelserna på Himmelska fridens torg 1989, dömdes till ett långt fängelsestraff och dog 2017.
Tyst är det också kring en annan fredspristagare, Dalai Lama, som erhöll priset 1989. Han kämpade för Tibets frigörelse men motsatte sig kategoriskt väpnad kamp.
Det återstår att se hur det går när det gäller den ryske oppositionsaktivisten Aleksej Navalnyj.
Internationella avtal och organisationer har fått uppleva hur tidigare överenskommelser kringgås eller inte beaktas över huvud taget.
En oroväckande tendens att försöka fatta beslut som berör i synnerhet andra än de diskuterande parterna själva – har vunnit terräng.
I en sådan världsordning finns det föga utrymme för medborgaraktivism och röster som höjs för att påtala det snedvridna i förfarandet tystas snabbt ner eller klingar för döva öron. Inte ens en stor organisation som EU förefaller att kunna göra sin röst hörd när mer eller mindre direkta krav riktas mot unionens självständiga mindre stater.
Över unionens huvud uttrycks önskemål utifrån som direkt berör unions eget territorium. Har bottnen fallit ur de motiveringar som gjorde att EU fick Nobels fredspris för bara tio år sedan, 2012? I motiveringarna hette det den gången att EU bidragit till att ”förändra större delen av Europa, från en krigshärjad kontinent till en kontinent präglad av fred”.
Medborgarorganisationer som har som uppgift att rapportera om övertramp ifråga om de mänskliga rättigheterna förses med etiketter av olika slag och tvingas köra ner, eller rentav upphöra med sin verksamhet, utan att vare sig FN, EU eller någon annan har kunnat lyfta så mycket som ett finger.
Detta är en illavarslande utveckling.
Foto: Wikimedia Commons
