Jag läste nyss författaren, musikern och sameaktivisten Niillas Holmbergs Runebergsprisnominerade roman Halla Helle, som utspelar sig i Sápmi. I boken betraktas samernas liv genom finnen Samus ögon. På en utställning i Tammerfors har han fascinerats av bildkonstnären Elle, med konstnärsnamnet Halla Helle, bosatt i Utsjoki. Samu studerar samiska i Enare ett år och har nu tagit jobb på biblioteket i Utsjoki. När romanen börjar sällskapar han redan med Elle, och sitter i en bilkortege på väg till hennes áhkkus, farmors, begravning. Efter begravningen drar sig Elle undan till släktens ödemarksstuga för att, som en sorts sorgearbete, lära sig mera om samernas traditionella näringar, relation till naturen och trosuppfattningar, som moderna samer ofta fjärmats från. Samu ser förvånat på från sidan, varför målar hon inte, varför mår hon sämre när hon får en inbjudan till biennalen i Venedig?
Elle, som verkar stå trängd mellan två kulturer, den traditionella och den moderna, förstår inte heller, vad betyder alarna i hennes drömmar och den röda färgen, vad har grodorna med det här att göra? Hon tecknar ner sina drömmar som hon delar med Samu, och under en tid är det deras enda kontakt. Samu studerar Freuds drömtydning, Jungs tankar om det kollektiva undermedvetna och hans symbollära, och försöker snappa upp allt han kan ur de lite hemlighetsfulla budskap Elles vänner, sameaktivisterna Erke, Rune och Sofiinná, lär ut till Utsjokis ungdomar under möten på biblioteket. Centralt är hur man förhåller sig respektfullt till naturen, där polyteismen, tron på de många gudarna, vinden, solen och så vidare, enligt Holmberg är mera monoteistisk än kristendomen eftersom allt handlar om tron på en allt täckande helhet, naturen.
Niillas Holmberg som själv är same, bosatt i Utsjoki, bjuder i romanen in den ickesamiska läsaren att följa med in på för oss ofta okänd mark. För det är inte bara Elles kluvenhet som Samu inte förstår, han förstår inte heller varför Utsjokisamerna motsätter sig den i hans ögon naturvänliga vindkraften, när det norska bolaget vill ställa 267 vindmöllor på berget Rástegáisá nordväst om Utsjoki för att där blåser mest. Samerna kallar projektet för grön kolonialism och förklarar tålmodigt för bolagets representanter att Rástegáisá är samernas heliga berg och viktigt område för renskötseln. Samu ställer sig skeptisk till begrepp som ”kolonialism” och ”dekolonialism” vilket tydligen också Finlands nuvarande president gjorde då han 2012 besökte Sametingets öppnande och fick frågan varför Finland inte ratificerat ILO 169, FNs konvention om urfolks rättigheter. Sauli Niinistö svarade att konventionen bara rör kolonialstaterna, till vilka han alltså inte räknade Finland, trots den aggressiva assimiliseringspolitik, kulturellt, språkligt och politiskt, som Finland under århundraden sysslat med.
Äntligen aktiverar jag mig lite, vad är ILO 169 egentligen? Jag hittar en ambitiös pamflett på nätet med 99 frågor och svar om ILO 169, sammanställd 2014 under Eva Biaudets tid som diskrimineringsombudsman. International Labour Organization, en av FNs specialorganisationer, grundades 1919, fick Nobels fredspris 1969, har skapat 189 avtal, eller konventioner, som stadgar till exempel minimistandarden för arbete, bland annat rätten till lika lön och förbudet mot att använda barnarbetskraft, och så nummer 169, som strävar till att trygga urfolks rättigheter och möjligheter att leva som distinkta folk.
Så varför har Finland inte ratificerat konventionen, Sápmi ligger ju delvis i Finland och samerna är Europas enda urbefolkning? Det kunde ha skett redan 2014 då en proposition lämnades in för att behandlas av riksdagen, men behandlingen försinkades av talmansutskottet och förkastades till slut 2019, för att den legat för länge obehandlad och på något sätt föråldrats. Nu verkar inte mycket hända. Var klämmer skon egentligen? Mycket verkar det handla om missuppfattningar kring markägande, som att samerna skulle börja äga marken i hela Sapmi, trots att markägande är helt främmande för samer. Så är det alltså inte. ILO 169 skyddar bara deras rätt att försörja sig, genom att använda den del av staternas marker de traditionellt sedan urminnes tider har använt, undantaget all privatägd mark. Konventionen handlar också om så kallad positiv diskriminering, citat: ”korrigera de negativa följder som tidigare försök att assimilera och integrera urfolk har haft.”
Så kom samernas nationaldag söndagen den 6.2 och jag hoppades få ta del av en ivrig debatt. Jag läste några ledare som talade för ratificering av ILO 169 och om att vi borde lära av samerna hur vi ska förhålla oss till naturen om den alls ska överleva. Jag såg några TV-program, samma ärende, och såg några samer som sorgset besökte resterna av ett guldgrävartillhåll, smutsigt, nedskräpat, förstört. Så var dagen över och vi tiger igen ihjäl det mesta som angår samernas överlevnad som kulturell minoritet i Finland. Vi tiger på två språk, det tredje lyssnar vi inte på.
Vad är det som är så svårt att förstå? Vad skulle vi tycka om utländska gruvbolag började gräva efter mineraler i Centralparken och lämnade efter sig lika skitigt som man gör i Sámpi? Eller ställa vindmöllor i Brunnsparken och på Sveaborg, som ju är blåsiga ställen, för att ge resten av Finland el?
Kanske sannings- och försoningskommissionen, som snart börjar sitt arbete, kan skapa större förståelse, men till dess kan jag rekommendera Niillas Holmbergs fredstrevare och utsträckta hand.
Läs mer om ILO 169 och samernas aktivism i Ny Tids temanummer om Sápmi 12/2020.
