Ny Tid torde vara det finlandssvenska medium som under de senaste 30–40 åren gett mest utrymme åt finlandssvenska serieskapare- – -möjligen med konkurrens av Student-bladet. Wilfred Hildonen, Bo Haglund, Malin Kivelä & Terhi Numminen, Jenny Eräsaari, Jan Konsin, Filippa Hella, Heidi von Wright, Janco Karlsson, Jason Weckman och Lasse Garoff är namnen på bara några av dem som publicerats i tidningen. Vi bad en bunt av dem att teckna en bild för Ny Tid under rubriken ”Om jag fick bestämma”, och några av dem gick till och med med på det. Ovan Bo Haglunds bild.
Wilfred Hildonen
”Jag kommer inte ihåg exakt när det var jag kom i samspråk med Ny Tids ekonom Erik Sjöholm på en krog på Nylandsgatan, men antagligen sensommaren/hösten 1991. Snacket kom in på att jag var tecknare, så inte långt därefter mötte jag upp på redaktionen på Kabelfabriken och fick hälsa på chefen, Peter Lodenius, och Tapani Ritamäki som blev de två jag hade mest att med göra.
Jag kom från tre års långtidsarbetslöshet i Norge och ett år som diskare och sedan kock på ett storkök i Sverige, innan jag hamnade i lamans Finland, så Ny Tids profil passade mig utmärkt och samarbetet varade fram till 1998–99, då min wanderlust tog överhand och jag flyttade till Portugal.
Inte långt efter att jag började teckna för Ny Tid började jag också teckna för Hufvudstadsbladet. En stackare ska ju leva och även om jag fann min nisch också där, samt även på Demari några år, så var Ny Tid andningshålet så att säga, där jag kände att jag fick helt fria tyglar. Det var alltid trevligt att åka ut till Kabelfabriken och särskilt Peter blev en vän efterhand. Han är en av de människorna jag har mött i livet som jag kan säga har gjort det rikare. Vid sidan om att vara klok, human och enormt kunskapsrik, hade han ett djupt sinne för humor. En Människa med stort M.”
Filippa Hella
”1999(?) gick jag på en skrivarkurs och körde fast med en hemuppgift. I stället för att skriva började jag teckna något som visade sig bli en serie, min allra första. Dess huvudkaraktär hette Algot den Sorgmodige. Jag tecknade i min iver fem serier till. I slutet av varje serie grät Algot. Modigt skickade jag iväg serierna, per post, till Peter Lodenius. Han svarade att tidningen gärna ville ha –Algot som serie! Jag var överlycklig och undrade om det verkligen var så här lätt att bli serietecknare. Den första serien fick komma på tidningens omslag!
Varje vecka tecknade jag en ny serie. Sen gick jag till kopieringstjänsten och tog en laserkopia av originalet. Kopian postade jag och hoppades den skulle hinna fram i tid… Ibland tog jag bussen till Helsingfors och förde själv serien till redaktionen.”
Bo Haglund
”Jag studerade scenografi i Konst-industriella högskolan (Aalto) i början av 90-talet och jobbade som scenograf för olika fria teatergrupper.
Började teckna serier i samma veva som ett sätt att kanalisera den tidens stämningar inom det finska kulturlivet. Jag tog kontakt med redaktionssekreteraren Tapani Ritamäki på Ny Tid för att presentera mina seriestrippar Bertil Gata går på stan. Samarbetet med redaktionen var okej och jag var lycklig över att bli publicerad. Folk var överhuvudtaget så stressade med att få ut tidningen att de knappt hann prata.”
Se Haglunds bild högst upp.
