Putins pengagömmor är västmakternas skapelse

av Axel Vikström

I slutet av januari (oj vad längesedan det känns) meddelade Joe Bidens administration att man listat flera ryska tjänstemän och affärsledare som man ämnade rikta sanktioner mot utifall att Ryssland skulle invadera Ukraina. I lördags, tre dygn efter att de första trupperna tagit sig över gränsen, kom så USA, Kanada, Storbritannien och EU med ett gemensamt sanktionspaket som slog fast att utländska tillgångar tillhörande personer som orkestrerar eller ekonomiskt stöder invasionen skulle frysas. Med på listan fanns över hundra nya namn, bland andra president Vladimir Putin, utrikesminister Sergej Lavrov och flera så kallade ”oligarker” med nära kopplingar till regimen. Men med sanktionen klubbad kvarstår frågan hur Putins gömda skattkistor ska kunna frysas när de inte ens kan lokaliseras.

I arbetet med min doktorsavhandling om svenska miljardärer har jag tillbringat en hel del tid med att gå igenom affärsmagasinet Forbes lista över världens rikaste personer. På dessa listor dyker Putin sällan upp som mer än en fotnot. Hur stor presidentens förmögenhet är och hur han lyckats ackumulera den är, som magasinet själv uttryckt det, ”ett mysterium som Forbes kämpat med i 20 år”. Att gräva i mysteriet har föga förvånande visat sig vara minst sagt riskfullt.  Journalisten Paul Klebnikov, som i rollen som chefredaktör för Forbes Russia ägnade mycket energi åt att luska i hur de ryska oligarkerna tjänat sina pengar, sköts ihjäl en sen julikväll 2004 utanför sitt kontor i Moskva. 

Genom åren har olika teorier lagts fram gällande Putins förmögenhetsbygge. Amerikanska finanskapitalisten Bill Browder, som förekommit frekvent i medierna under de senaste dagarna, har hävdat att Putin hotat till sig hälften av de ryska oligarkernas tillgångar. ”Om du inte går med på det så tar han 100 procent av din förmögenhet och kastar dig i fängelse”, sade Browder nyligen i en intervju med Forbes. Denna metod skulle först ha implementerats i fallet med Michail Chodorkovskij, oljemagnaten med nära kontakter till Putin som fängslades 2003. En annan teori har presenterats av svenske ekonomen Anders Åslund, som menar att Putin snarare använder sig av mer maffialiknande metoder. Dessa går ut på att tilldela företagsägande och statliga kontrakt till sina närstående mot kravet att få del av vinsterna. En tredje teori är att Putin helt enkelt inte har andra inkomstkällor än de 140 000 dollar i årslön som går att hitta i officiella register, och att han helt enkelt vill att folk ska tro att han har en enorm förmögenhet eftersom det ökar hans status och makt.  

USA, Kanada, Storbritannien och EU väljer uppenbarligen att förlita sig på teorierna som hävdar att Putin direkt eller indirekt sitter inne på betydande tillgångar. Att ta reda på var dessa är placerade och under vilket namn de ska hittas är en helt annan historia. I de senaste årens uppmärksammade dokumentläckor har det upprepade gånger framkommit att personer i Putins närhet genom komplexa företagskonstruktioner gömt undan stora förmögenheter i diverse skatteparadis. I en artikel som 2018 publicerades i Journal of Public Economics beräknades det att den ryska kapitalistiska eliten (den rikaste 0,01 procenten) förvarar omkring 60 procent av sina tillgångar utomlands. Putins motsägelsefulla relation till landets oligarker manifesterades häromåret när han ändrade Rysslands skatteregler i ett försök att fånga in de tillgångar som hans landsmän placerat på Cypern. 

När den politiska eliten i Europa och Nordamerika nu suckar över svårigheterna med att lokalisera Putins tillgångar är det viktigt att hålla i åtanke att det system som tillåter Putin och oligarkerna att gömma sina förmögenheter i skatteparadis är samma system som de själva skapat för att tillgodose sina egna kapitalistiska klasser. Som den franske ekonomen Thomas Piketty upprepade gånger påpekat så är bristen på transparens i den globala ekonomin remarkabel med tanke på att vi lever i en era av big data. Dagens opaka ekonomiska strukturer är inte ett system som skapats av oligarker i Ryssland, utan en central komponent i den avregleringspolitik som utmärkt den nyliberala kapitalismen sedan dess intåg i slutet av 1970-talet. Det frekventa användandet av ordet ”oligark” är väl dessutom snarast en diskursiv kullerbytta som vi tar till för att särskilja mellan ”goda” entreprenörer i väst och ”onda” fifflare i öst. Oberoende vad vi väljer att kalla dem så kvarstår faktumet att miljardärerna i Putins krets står med minst en fot i den transnationella kapitalistiska klassen, och att de bara utnyttjar samma strukturer som miljardärerna på andra sidan den nygamla järnridån. 

Trots svårigheterna att komma åt kontona så har de ryska miljardärernas sammanlagda förmögenheter, till följd av sanktioner och instabilitet på börsen, sjunkit med 39 miljarder dollar sedan invasionen inleddes. Mot bakgrund av detta ska det bli intressant att se ifall fler av landets miljardärer snart går ut och vädjar om fred (i skrivande stund har tre av dem uttalat sig i sådana ordalag). I ett försök att ytterligare dra åt snaran kring de ryska storkapitalisterna kungjorde Storbritanniens premiärminister Boris Johnson i måndags att landet ska ändra sin lagstiftning. Hädanefter ska utländska medborgare som äger tillgångar i landet inte längre tillåtas gömma sig bakom ett företagsnamn. På kort sikt gör detta knappast mycket för att stoppa invasionen, och tiden får visa om dessa lagändringar är del av en större trend eller bara en tillfällig vurpa i det kapitalistiska hemlighetsmakeriet. Klart är att ökad transparens hade underlättat både jakten på ryska konton och möjligheterna att få våra egna skattepengar att stanna i landet.

 

 

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.