”Vi som upplevt kriget”. ”Svenskarna förstår ingenting eftersom de aldrig haft krig”.
Jag upplevde kriget, från 1939 till 1944. Jag var fyra år när det började och 10 när det slutade.
Men förstod jag någonting? Kanske litet, men inte på det sätt som många kanske vill föreställa sig.
Jag upplevde bombardemang, vinterkriget i en liten drängstuga i Kurböle, utan vatten eller värme och nedfrusen brunn med mamma och storebror och en knappt ettårig lillebror, flykt till Sverige i överfulla tåg och livet som krigsbarn i Sverige tre gånger.
Mina minnesbilder är fragmentariska och förvanskade, men de räcker för några reflektioner om hur barn – också om bara ett – kan uppleva krig.
Bombardemang
Vi hade sommaren 1939, då jag i augusti fyllt fyra, flyttat från en hyreskasern i slummen i “Fredikan”, dagens skyskrapestad Böle, till Bangatan 23. fjärde våningen, utsikt mot söder över Cygnausskolans tegeltak.
Jag minns en solig morgon. Mamma ordnade nervöst de röda täckena i hetekan och schasade oss ned i källaren. Till bombskyddet undan bombplanen som på låg höjd mullrade mot nordväst – har jag inbillat mig.
Hur bombkällaren såg ut har jag minnen av först från några år senare. En smal korridor med fuktiga stenväggar mellan vår egen vedkällare och tvättstugan. En trappa där en äldre man satt och skrävlade.
Jag hoppades att flyglarmet skulle fortsätta till midnatt. Då fick vi ledigt från skolan till klockan 12 nästa dag. Många ålderskamrater delar samma upplevelse.
Jag minns ingen rädsla… Den några år yngre Claes Andersson har haft en liknande erfarenhet. ”Pappa har en kanon där ute på ön och han skjuter ner alla flygplan som försöker bomba oss”. Det var ingen fara, för pappa försvarade oss.
Vår innergård hade, som många stenhus i Rödbergen. en låg träkåk där gårdskarlen bodde. En morgon hade det på taket en jättestor fallskärm.
Det spekulerades vilt om det var en brandbomb som inte detonerat eller en rysk desant som kanske smög omkring.
Jag trodde ingenting, bara viftade med öronen.
Under de stora bombardemangen i februari 1944 kom kriget närmare.
Det var ofta utegångsförbud. Min storebror Rainer och jag hade fått gå på bio på en av de tre biograferna på Stora Robertsgatan. Det blev alarm, men vi bodde så nära att vi smet hem.
I mörkret smög vi oss från portgång till portgång. Poliskammaren låg mittemot vårt hus. Vi var mera rädda för att bli fast än för att en bomb skulle falla.
Under de intensiva bombningarna måste vi söka oss till bombskyddet under berget invid Johanneskyrkan. När vi gick dit såg vi hur högsta våningen i huset bredvid stod i full låga.
Skyddsrummet var fullt av människor. Plötsligt såg vi hur en blödande man bars ut på bår. Min mamma täckte för min femåriga lillebrors ögon. Jag uppfattade inga detaljer av den sårade.
När vi kom hem stod min farmor och hennes syster i vår trappa och grät
Trähuset vid södra ändan av Rödbergsgatan där de var inhyrda hade utplånats av en bomb. Jag var mera nyfiken än förskräckt. Jag tyckte lika illa om min farmor som jag gillade min morfar.
Vi fick härbärgera de gamla tanterna. Våra fönster var urblåsta. Något mer minns jag inte. Somnade troligen under någon filt.
Krigsbarn
Jag var krigsbarn tre gånger. Första gången under vinterkriget med mina två bröder, Rainer som var 13 och Sven som fyllde ett i samma veva.
Jag var åtta. Jag minns att vi tvingades ut ur tåget vid ett bombanfall under resan, men inte avlusningen i en bastu när vi kommit till Sverige. Mamma fick vara tolk för de mödrar som kunde bara finska.
Vi blev väl mottagna i Järsta, Älandsbro, utanför Härnösand. På våren reste vi hem.
På bondgården var jag som femåring omtyckt av familjen. Därför skickades jag ensam tillbaka för sommaren och hösten. Jag minns båtresan från Åbo till Stockholm som ett kaos av tiotals andra barn, illasmakande mat och troligen sjösjuka. Sedan sattes jag ensam på ett tåg från Stockholm till Sundsvall och spelade hjälte för en mamma och hennes dotter som bjöd på Marabouchoklad.
Jag har inga andra dåliga minnen än sjöresan av mitt andra Sverigebesök.
Men när jag långt senare betraktat mina femåriga barnbarn har jag undrat över om jag skulle ha kunnat skicka dem ensamma till Sverige.
Tredje gången skickades jag till Sverige med mina två bröder, till olika familjer. Det blev halvtannat år för mig, och skolgång i en liten byskola.
Om hur kriget i Finland gick visste jag ingenting.
Efterkonstruktion
Det var först långt senare som jag stegvis begrep någonting av vad jag hade gått igenom. När jag läste mina ”sverigeföräldrars” brev till min mamma.
Där de skrev att jag vara ”tjenslig” och ”lättagad” och alltså borde ha märkts av Finlands krig.
Så var det inte under själva kriget – vad jag minns. Men när jag kommit hem minns jag besöken i allmän bastu på lördagarna. Där såg jag nakna män med stumpar i stället för armar eller ben. En flaska Pöytäviina väntade på dem i klädskåpet.
Berättelserna kom senare. Knapphändiga hågkomster mellan mina morbröder under påverkan av brännvin. Historien om när moster Jöjje med två små barn blev schasade till bombkällaren i huset vid Abrahamnsgatan – varefter byggnaden fick en fullträff och de överlevde.
Den enda verkligt dystra känsla jag minns från kriget var när min morbror Ragnar var på permission. Stämningen var ödesmättad när man tog foton med krånglande blixtljus. Mamma viskade att Ragnar inte ville fara tillbaka till fronten.
Min morbror hade skrivit brev till sin storasyster under kriget. Jag läste dem när jag 2014 skrev boken Anna, född Lindström om mamma och hennes familj. Ett citat:
Vi var igen på ryska sidan några dagar. Och nog var jag så matchi och trött när vi kom tillbaka så att jag somnade gjenast på första stället som gav tillfälle till det. Skogen vi kom igenom och var vi slogs ett par gånger var förut redan full med ruttna och halvruttna skelett, och mer blev det, fast inte av våra pojkar, de blev alla borthämtade. Du förstår hur onaturligt och grymt det här livet känns. Och man tycks inte ens bli van med dethär.
Hjältedöden
Ragnar stupade, efter fem år i fält och en gång sårad, den 4 augusti 1944 i Rukajärvi. De ledande skönjde redan då slutet på kriget, men striderna fortsatte för att ge Finland en bättre förhandlingsposition vid krigsslutet.
För det offrade man unga mäns liv.
Ragnars sex syskon och föräldrar diskuterade ofta om hur Ragnar hade stupat. Ingen hjältedöd, precis, men han hade troligen blivit träffad när han lämnat korsun för att skaffa tobak.
Sanningen kom fram 60 år senare.
Ragnars älskade son Rauni, som fötts 1939 och som hans far knappast sett under hela kriget, hade efteråt med sin mamma flyttat till norra Sverige. Vid ett besök i Finland efter sin mors död hade min kusin med sig ett brev på finska som han aldrig kunnat läsa.
Jag grät när jag översatte det.
Brevet var från Ragnars frontkamrat, en ”stadin kundi” som han kamperat med under största delen av kriget. Det var skrivet tre dagar efter Ragnars död.
Efter ett avvärjt ryskt anfall kom fienden tillbaka med ett fruktansvärt granatangrepp. Ragnars kamrat vädjade till honom att inte lämna gropen där de låg och tryckte. ”Vi var båda nervösa av trötthet”.
Men Ragnar stod inte ut. ”Efter att Ragnar sprungit ett stycke såg jag honom huka sig, det var just vad jag fruktade”. Han togs på bår till sjukhuset men hann säga till brevskrivaren, A. P., att denne skulle skriva till Ragnars fru och ”tacka henne för all den godhet hon har visat mig”. Till sin son bad han hälsa, “pappa har det bra”.
Ukraina
Jo, jag tror att jag har upplevt kriget, men inte ännu när det pågick och jag var barn. Jag tror att jag, liksom Harry Potter, har varit älskad av min mor och att det gett mig ett pansar som skyddat mig mot världens alla Voldemontrar.
Jag hoppas att Ukrainas mödrar i dag skall orka ge sina barn ett sådant pansar. Ändå kommer de att ha upplevt kriget, och komma att uppleva det igen så länge de får leva.
