Ett Natomedlemskap är det säkraste alternativet för Finland – om man med detta avser den bästa avskräckande effekten. Men medlemskapet inbegriper också annat än de rent militära försvarsgarantierna. Det handlar om Finlandsbilden i världen. Och också om handel och ekonomi.
När du håller detta nummer av Ny Tid i din hand, vet vi förmodligen redan vad det står i statsrådets säkerhetspolitiska redogörelse till riksdagen.
Nu börjar behandlingen i utskotten, att höra olika experters utlåtanden, debatten i offentligheten.
President Sauli Niinistö sade i Yles program Morgonettan den 26 mars att ett Natomedlemskap är det säkraste – han valde att inte säga det bästa – säkerhetspolitiska alternativet.
Under de månader vi på avstånd har fått följa med upptrappningen till anfallskriget som Ryssland inledde mot Ukraina den 24 februari har Natodiskussionen tagit fart på allvar. Också de som inte tidigare varit intresserade av säkerhets- och försvarspolitik började engagera sig. Ett beslut om ett finskt Natomedlemskap är en fråga som i högsta grad angår – eller borde angå – varje finländare.
Enligt flera opinionsundersökningar stöder över hälften av finländarna ett medlemskap.
När det gäller att bedöma konsekvenserna börjar vi inte från noll. Sedan länge har alla regeringar avgivit Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska redogörelser till riksdagen.
För de flesta är det antagligen den så kallade Nato-optionen som är den detalj man minns bäst. ”Option” är egentligen ett missvisande begrepp. Det handlar helt enkelt om hur man valt att hålla Natomedlemskapet framme som ett reellt alternativ.
I regeringen Marins Utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse från oktober 2020 konstateras det att Finland värnar om sin nationella rörlighet och fattar sina egna beslut.
”Beslut ses alltid över i realtid med beaktande av förändringarna i den internationella säkerhetsomgivningen”, sägs det. Med tillägget om att Finland genom ett samarbete med Nato ser till att inga praktiska hinder uppstår för en eventuell anslutning.
I redogörelsen hette det också att ”Ryssland har försämrat säkerheten i våra närområden och i Europa genom att olagligt annektera Krim och upprätthålla den konflikt som landet inlett i östra Ukraina”. Vidare konstaterade man att den inre utvecklingen i Ryssland har inneburit en allt starkare kontroll från statsmaktens sida.
I dagens läge är det väl klart för alla att Europa aldrig kommer att bli som förr efter den 24 februari.
Vad ett Natomedlemskap kunde innebära för Finlands del redogjorde ambassadör Antti Sierla för utförligt redan 2007. Världen såg annorlunda ut då men vissa grundfakta består: Nato är en mellanstatlig organisation vars verksamhet påverkas både av medlemsländernas synpunkter och händelser i den omgivande världen. Sierla konstaterar också att det är möjligt för ett litet land att bevaka sina intressen i Nato, men förväntas samtidigt beakta allas intressen.
Norge har nämnts som exempel på hur ett finskt Nato-medlemskap kunde se ut. Norge har inga kärnvapen eller främmande trupper på sitt område, vilket både Sierla och fyra sakkunniga tog upp 2016.
Ett Nato-medlemskap handlar om att positionera sig i andras ögon.
Sierla sade att ett Nato-medlemskap också mer generellt skulle påverka bilden av Finland i världen. Detta nämnde också president Niinistö i Morgonettan i slutet av mars. Niinistö nämnde handel och ekonomi i sammanhanget.
Antti Sierla sade redan 2007 att ”ett medlemskap i Nato skulle göra bilden av Finland som en del av den västliga ekonomin tydligare”.
Niinistö sade också att den nya uppdelningen av Europa kan innebära att rörelsefriheten inskränks för de länder som inte hör till något block. Nato är inte det enda alternativet som nämnts. Ett starkare samarbete mellan Finland, Sverige och USA har nämnts som ett alternativ – men då borde det omfatta försvarsgarantier. Knappast realistiskt. Inte heller en duplicering av Natos förmåga inom EU verkar vettig. Kanske ett EU som medlem i Nato kunde vara ett alternativ?
Samarbetet med Sverige är centralt för Finland. Inne på den linjen var fyra sakkunniga år 2016 – den svenske diplomaten Mats Bergquist, François Heisbourg, med en lång karriär både inom den akademiska världen och som specialrådgivare för regeringar och försvarsindustrin, René Nyberg, tidigare Moskvaambassadör samt Teija Tiilikainen, tidigare direktör vid utrikespolitiska institutet, numera vid hybridbekämpningscentret i Helsingfors.
Gruppens rapport Konsekvenserna av ett eventuellt finskt Nato-medlemskap: en bedömning tog uttryckligen avstamp i det integrerade samarbetet mellan Finland och Sverige som inleddes 2015. Avslutningsvis drar gruppen slutsatsen att det sämsta alternativet skulle vara om bara någondera, Finland eller Sverige, skulle ansöka om medlemskap medan den andra skulle stanna utanför. Inte oväntat förordade gruppen en lösning som båda omfattar.
I Sverige har man i två rapporter talat för ett svenskt Nato-medlemskap även om inte Finland skulle hålla samma takt. Sverige går till val i höst.
Från Rysslands sida har man sedan början av 2000-talet upprepat att ”Finland fattar sina egna beslut” – men samtidigt i tydliga och på senare tid kraftfulla ordalag sagt att ett finländskt beslut om ett Nato-medlemskap i sin tur leder till motdrag från Rysslands sida.
Vilka dessa motdrag kunde vara vet vi inte. President Niinistö nämnde områdeskränkningar – inte bara gränskränkningar – som ett alternativ. Påtryckningsförsök, cyberattacker och hybridkrigföring har nämnts.
Att på ett tillförlitligt sätt räkna ut vilka åtgärder Ryssland skulle ta till är livsviktigt. Om man vet vad som är att vänta kan man planera hur dessa kan pareras.
Riksdagen står inför det kanske svåraste beslutet sedan 1940-talet: att föra Finland in i Nato – eller att låta bli. För också det senare alternativet är ett val av linje.
