Enighet om kärnfrågorna hos De Gröna

av Amanda Pasanen

De Grönas visioner och lösningar för framtiden är mer aktuella än någonsin, men det krävs mer jobb för att övertyga väljarna före riksdagsvalet

Riksdagsvalet våren 2023 närmar sig. På sitt partimöte i slutet av maj slog De Gröna fast sitt nya politiska program, som stakar ut de politiska målsättningarna för de kommande åren. Programmet innehåller krav på strikt miljö- och klimatpolitik samt satsningar på utbildning och ett starkt välfärdssamhälle. Programmet har kritiserats av medierna för att innehålla mer utgifter än inkomster, fastän en ambitiös målsättning på en sysselsättningsgrad på 80 även finns med i programmet. Typiskt för ett högerorienterat samhällsklimat är att satsningar på människors välfärd och utbildning inte ses som ett sätt minska på utgifter i det långa loppet.

På svenska Yles webb kunde man även läsa om hur de gröna “försöker höja sjunkande opinionssiffror genom att dela ut allmosor till potentiella väljare” i sitt “generösa program”. Tydligen är det svårt att tänka sig att satsningar på småbarnspedagogik, på studerandes mentala hälsa och på att alla unga får en utbildning för att klara sig i arbetslivet verkligen är en framtidsvision, genom vilken man hoppas spara utgifter och få inkomster.

Tankesmedjan Visio publicerade nyligen en rapport om hur den säkraste vägen till en arbetsplats är att ta en examen. I Finland finns det omkring en halv miljon människor med bara grundskoleutbildning. Dessa människor har svårare och svårare att hitta jobb. Ett annat stort problem är att den mentala hälsan har blivit den främsta orsaken till förtidspensioneringar i arbetslivet. En högerorienterad sysselsättningspolitik som endast baserar sig på att skära ner i socialstöden för att tvinga människor med i arbetslivet är i det långa loppet inte ett hållbart sätt att ta hand om ekonomin.

Fastän nyheterna behandlade De Grönas partimöte främst genom politiska tvister som delar partiet, såsom legaliseringen av cannabis, hörde jag en mötesturist från centerpartiet säga, att hen tyckte De Gröna var tråkigt eniga om de flesta saker. Personen föredrog centerns partimöten just därför för att där förekommer större politiska tvister. Inom De Gröna behövs det inte tvistas om vare sig klimatförändringen eller att utarmningen av naturens mångfald bör åtgärdas eller om grundläggande mänskliga rättigheter tillhör alla. Därför är dessa ämnen inte heller av intresse för medierna som hellre lyfter fram mindre detaljer där åsikterna går mera isär, såsom just drogpolitik. Detta har dock lett till en litet förvrängd offentlig bild av De Gröna som ett parti där det endast bråkas om cannabis.

De Grönas vikarierande ordförande under Maria Ohisalos föräldraledighet Iiris Suomela poängterade flera gånger i sitt tal att det talas för lite om alla de saker De Gröna är eniga om: klimatet, miljön, stöttandet av de marginaliserade, utbildning och mänskliga rättigheter. “Vi står på samma sida” upprepade Suomela flera gånger i sitt tal.

En av orsakerna till de grönas svaga opinionssiffror har troligen att göra med den långdragna coronaisoleringen, vilket försvårat tilliten och diskussionen mellan partimedlemmarna. Ett parti som bildats från flera olika medborgarrörelser och som har vant sig vid att behandla världens orättvisor på folkmöten genom långa diskussioner tar skada av att människor inte får träffa varandra på flera år. Därmed handlade partimötet i Joensuu om mycket mer än bara beslut om det politiska programmet för de kommande åren. Det handlade om ett återseende efter två års distansmöten och coronaisolering som svetsar människor från olika rörelser och bakgrunder samman igen.

De förhoppningsfulla tankarna om att vända den sjunkande opinionstrenden hänger också ihop med vetskapen om att partiets ordförande Maria Ohisalo återvänder i början av juni. Ohisalo tar över som miljö- och klimatminister efter Emma Kari. Krista Mikkonen fortsätter som inrikesminister. Av någon anledning har partiet inte gynnats av situationen där flera av den gröna politikens hörnstenar, såsom satsningar på inhemsk förnybar energi och ett kritiskt förhållningssätt till Putins Ryssland, visat sig vara vettiga sätt att motverka de pågående kriserna i Euoropa. Att coronapandemins grundorsaker härstammar från människans överexploatering av den vilda naturen verkar inte heller få människor att vilja stöda partiet som sedan länge talat för naturskydd och ett sundare förhållningssätt till den övriga naturen.

De Gröna har visioner och lösningar för att bygga ett energisjälvständigt, miljöhållbart och utbildat samhälle som har resiliens för att klara av den krisbenägna världen runt omkring sig, men det räcker inte till. I en osäker värld tenderar samhällsklimatet att hårdna och människor dra sig till det som är tryggt och bekant. De Gröna har inte ännu lyckats övertyga väljarna om att det tryggaste alternativet i en osäker värld inte är att gå tillbaka till det gamla, utan reformer för en hållbarare framtid. Aldrig förr har frågor om hållbar energiförsörjning, naturens mångfald och förnyandet av den nordiska välfärdsstaten varit mer aktuella.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.