Förbannade tyranner och despoter

2,9K

Ja, hur skall man hantera länder såsom Turkiet i det internationella samarbetet?

Vi kan naturligtvis välja att bara sluta ögonen för deras auktoritära och odemokratiska ledarskap, så länge det drabbar oss här i Norden endast genom verbala aggressioner. Men Turkiet har på många sätt demonstrerat att de tar sig rätten att bevaka sina intressen även utanför sina egna landsgränser. Den hätska tonen som vi tillsammans med Sverige just nu tvingas tåla, handlar sannolikt samtidigt om att skapa utrymme för att angripa kurderna i nordöstra Syrien utan att av väst (läs USA) sanktioneras alltför hårt för det.

Från västerländskt perspektiv ter sig den turkiska retoriken om hotet från terrorismen inte särskilt trovärdig, om de inte samtidigt erkänner betydelsen av kurdernas fortsatta och mycket konkreta strid mot ISIS i området. I en rättsstat kan inte skillnaden på terrorister och terrorister bero på etnicitet. Allt politiskt våld mot civila måste bekämpas, men inom ramarna för internationella normer.

Samtidigt smärtar det mig att erkänna, att vi här i Finland inte, åtminstone allena, förmått påverka Turkiets eller andra stora odemokratiska och auktoritära länders sätt att exploatera sin maktställning i sin region. Vi har inte heller lyckats förhindra att de i sitt hemland godtyckligt frihetsberövat och våldfört sig på människor som kämpar för sina rättigheter. Diktatorer och tyranner rör sig på en ondskans axel som vi inte helt enkelt kan begripa, och deras politiska makt tenderar att växa ju fler övergrepp de lyckas komma undan med.

Just nu ligger det i vårt intresse att inte provoceras utan att handla målmedvetet och i front med Sverige och våra närmaste vänner i Norden, EU och USA. Det är bra med tålamod och eftertanke i komplicerade internationella relationer, men samtidigt är det av stor betydelse att vi även ger en signal om att vi inte kan stöda denna typ av politik. Det är essentiellt att envist och systematiskt framhäva betydelsen av de internationella normer som vi förbundit oss till; våld och angrepp mot andra länder är förbjudna och varje regering behöver respektera universella mänskliga rättigheter även i sitt eget land.

För Rysslands del hade det internationella samfundet inget annat alternativ än isolering och uteslutning från de gemensamma arenorna. Ryssland har definitivt överstigit alla toleransgränser efter sitt grymma anfallskrig mot Ukraina. Putins Ryssland visar också på att det i något skede verkar vara för sent att hindra tyranners framfart. Det som vi trodde inte kunde ske, har hänt. Därför ställs vi nu inför frågan, hur skall vi undvika liknande stora katastrofer då det kommer till tyranner, diktatorer och odemokratiska ledare i övrigt.

För Turkiets del är hotet omedelbart. Erdoğan hotar med att anfalla kurderna i Syrien och burrar upp sig i förhandlingarna om Finlands och Sveriges Nato-medlemskap. Just nu önskar världen ett lugn, och Nato har ett behov att visa upp enighet och styrka – som Turkiet effektivt försöker luckra upp. Turkiets märkliga spel ogillas starkt av alla förutom av Ryssland, som inte behöver ta sig an någon större operation av hybrid påverkan då Erdoğan verkar sköta detta elegant.

Det är kanske inte alltid så lätt att förstå hur Nato kontinuerligt tolererar ett beteende från detta medlemsland som inte motsvarar det man har rätt att vänta sig, men det är inte heller lätt att föreställa sig vad som skulle vara alternativet.

Turkiet har gladeligen glömt att vi i Norden varit starka anhängare av EU-utvidgningen till Turkiet. De utdragna processerna har utmynnat i en misstro på att det någonsin kan bli verklighet. Orsaken kanske ändå ligger mer i det faktum att utvecklingen i Turkiet aktivt drivits längre bort från europeiska människorätts- och demokrativärderingar än tvärtom. Det turkiska ledarskapet har aktivt önskat ta avstånd från västerländsk kvinnosyn och respekt för minoriteter. Oliktänkare fängslas i stora mängder och man tar lättvindigt till terroriststämpeln mot politiska motståndare.

Förra året lämnade Turkiet Istanbulkonventionen, vars syfte är att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Finland har år 2021 utdelat sitt stora jämställdhetspris med namnet International Gender Equality Prize till den turkiska kvinnoorganisationen We Will Stop Femicide Platform som bekämpar kvinnomord. Organisationens aktivister hotas nu av fängelsedomar och verksamheten har förbjudits. Tidigare under våren var den turkiska utrikesministern indignerad under ett möte för Nato-medlemsländernas utrikesministrar, där han konstaterade att han irriteras över Ann Lindes feministiska utrikespolitik som enligt honom orsakar så mycket drama. Det är svårt att inte se dessa handlingar som annat än att Erdoğans administration skamlöst tolererar familjens våld mot kvinnor, och samtidigt agerar mot Natos grundvärdering om att främja demokratiska värderingar.

Tankesmedjan Libera har gett ut en förträfflig pamflett med namnet Diktaattorin käsikirja. Jag rekommenderar manualen varmt till alla som funderar över hur och när vi kan bidra till att stoppa tyranner innan det är för sent. De starka sambanden mellan fritt domstolsväsende, respekt för mänskliga rättigheter och fria val skapar en nödvändig helhet och säkerhet mot försök att på politisk väg, till och med genom legala val, föra samhället mot diktatur. Det gäller också att se till att vi väljer beslutsfattare som är trovärdiga i sina värderingar. Åsiktsfriheten är en sak, men hatare och auktoritära politiker skall aldrig väljas till ledande poster för att kunna normaliseras och genomföra sin politik.

Gällande Turkiet bör vi signalera klart att vi står bakom vår nordiska demokrati och den människorättspolitik vi för. Våra etniska minoriteter bör få höra det starka budskapet att vårt Nato-medlemskap inte rubbar dessa. Jag har en fast tro på att tiden kommer att lösa denna tvist. För Natos trovärdighet är det helt enkelt ett måste. Det vi finska politiker behöver göra, är att fortsätta vaksamt bevaka eventuella svagheter i våra egna demokratiska institutioner och visa handlingskraft när det gäller auktoritära politiska krafter som utgör interna hot innan odemokratiska aktörer hinner agera.