Möten med ursprung och publik

av Pontus Kyander

Pontus Kyander har besökt ARS 22 på Kiasma.

Ett litet urdjur, toxoplasma gondii, har tagit sig in i en kvinnas kropp och lever rövare med hennes inre organ. Denna parasit som förökar sig i katters matsmältningskanal får i andra värddjur nya och oanade möjligheter, om den senare har dåligt immunförsvar eller bara otur. I detta fall når den till sist inte bara kvinnans hjärna, utan också det foster som hon bär. Mikroben möter ett annat liv i en avgörande duell. Där segrar återigen den parasiterande organismen.

Jo, det skulle kunna hända just dig, men var inte orolig. På Wikipedia läser jag att var tredje människa på jorden bär på parasiten, så för det mesta går det bra. I Anni Puolakkas videoverk From the Heart (2021-22) får mikroben röst och kropp genom en skådespelare som med en lika rolig som obehaglig monolog gestaltar urdjurets framfart. Det gör inget att dramaturgi och scenografi är enkla och fjärran den digitala perfektion vi börjat bli vana vid. Här finns en tankeställare och ett ”posthumanistiskt” perspektiv som för en gångs skull inte känns sökt. Jo, vi kan tänka oss en värld ur andra perspektiv än det mänskliga, och en dag är det säkert så att en annan art dominerar planeten, en som anpassat sig efter posthumana förhållanden. Kanske just en mikrob.

In utero

Det har sagts om den nyaste versionen av Kiasmas stora återkommande utställning ARS 22 (talet efter innevarande år) med titeln eller temat ”Levande möten” att den skulle sakna just ett sammanhängande tema. Men det finns åtminstone ett ledmotiv som återkommer, och det handlar om ursprung i många betydelser. Puolakkas berättelse ur ett urdjurs perspektiv beskriver något som inte bara är efter-mänskligt, utan i högsta grad för-mänskligt. Likaså tar oss Laure Prouvost in i ett liv bland de inre organen. Hennes sammetsröda installation är uppvärmd till 37 grader, det vill säga kroppstemperatur, och på den film som visas rör vi oss mellan hudnära mänsklig interaktion och olika havsdjurs hala beröring. Det är mycket vatten, mycket hav, åtskilliga tentakler och en mycket oceanisk stämning. Katalogen talar om bastu, men det är snarare en livmoder som det anspelas på, och i denna livmoder möts många former av liv. Vi hamnar rätt nära stämningen i verk av schweiziska Pipilotti Rist, även om dennes frimodiga psykedelia ersatts av en mindre bekymmerslös stämning.

Överraskande kortfilm

Ursprung kan vi också söka i ursprungsfolk, ett perspektiv som norske Joar Nango för in i utställningen. Hans bibliotek med litteratur kring samisk kultur är en nyttig och trivsam läshörna att sätta sig i för att fördjupa sig i ett ursprungsfolks historia, materiella och andliga kultur och de problemställningar som möter samerna i samtiden. Joar Nango arbetar med sitt eget ursprung, och hans konst är omöjligt att skilja från hans aktivism.

Amerikansk-irakiske Michael Rakowitz undersöker ett annat ursprung, Mellanösterns och Västerlandets gemensamma kulturella rötter i tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris. Han återskapar de assyriska reliefer som ofta förstörts genom krig och konflikter, något som accelererat under åren med den Islamiska staten. För den som sett hans stora installationer med reliefer gjorda med hjälp av bitar från kartonger för arabiska matförpackningar är det smakprov som erbjuds här lite frustrerande – det hade behövts större rumslig generositet – men en fin stopp-animerad video med en action-docka på vandring bland ett museums vitriner förlåter allt. Den är lätt att lämna obeaktad, men kortfilmen berör poetiskt och tankeväckande frågor kring identitet och kulturella artefakter.

Utanför klammern

Långt ifrån alla verk låter sig passas in i en reflektion kring ursprung. Om man tänjer detta till att handla om den mänskliga existensen som en parentes och sätter fokus på det som finns utanför parentesens klamrar, då passar Anna Estarriolas nya berättande installation Interview – Auditioning for Eternity (2022) in i sammanhanget. En äldre kvinna har anmält sig till evigheten och intervjuas av fyra ganska fåniga robotar som gör sitt bästa för att söka ut kvinnans kvalifikationer. Verket har humor och handlar om det bortommänskliga som livet-efter-detta rymmer, om så bara i form av ett minne hos dem vi lämnar efter oss.

Glädjande utställning

Av de många verk som visas fastnar jag även för Samson Kambalus måleri och videoinstallation Hiltunen Republic (2021), där han i enkelt iscensatta videoverk ger sig i kast med Eila Hiltunens Sibeliusmonument, med kännspaka miljöer i Helsingfors och kring paret Sibelius bostad Ainola.

ARS 22 har en stark betoning på performance, och mycket av detta innehåll kommer att presenteras under utställningsperiodens gång. Kanske kommer dessa tillställningar även att rymma utställningens starkaste delar. Minst intresserad är jag av upprepningen av succéer från andra megautställningar – att sätta upp den litauiska paviljongens jätteperformance Sun & Sea (2019) från förra Venedigbiennalen är publikt lockande, men samtidigt ett verk som producerades i stor skala alldeles nyss i Malmö och även annars reser genom världen. Där blir ARS 22 en av många hållplatser för verket, medan den strängt lagde kritikern hellre ser mer självständiga val. Och dessa finns i hög grad, och så många och för mig obekanta performanceverk att jag hoppas kunna slita mig från köksrenovering och sommarsegling.

Samtidigt reflekterar ARS 22 över sin egen historia och visar konstverk som förekommit tidigare i dess drygt sextioåriga existens. Mycket av detta är måleri, här blir utställningen som mest splittrad och kanske svagast – det gäller även det samtida måleri som finns med. Ett ensamt verk av Francis Bacon blir just väldigt ensamt i sammanhanget, och ingenting i närheten lever upp till detta krävande sällskap.

Sådana invändningar är precis så småaktiga som de verkar. Jag gläder mig åt att Kiasma fått till en engagerande utställningshelhet där det mänskliga mötet kommer att stå i centrum genom vårens och sommarens alla performancer. Där är museet modigt genom att röra sig bort från statiska verk i avskärmade utställningsrum. Kanske blir inte allt lika bra, men det är en poäng att utgången i en beställd performance inte kan förutses utan måste erfaras på plats.

ARS 22 Levande möten
Kiasma, Helsingfors
Till 4 september 2022.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.