Varje morgon vid barndomens väckning såg jag åker utanför fönstret. Varje eftermiddag när jag kom cyklande hem svängde jag av från en åker in till barndomshemmet. Man lärde sig snabbt att inte leka på grödorna, att gå längs med kanterna för att inte förstöra annans arbete.
Augustprisbelönade diktsamlingen Osebol av Marit Kapla behandlar svensk landsbygd. Kapla har intervjuat personer från byn Osebol om deras liv och historier. Personerna är både inflyttade och ursprungligen därifrån. Trots att det kan vara flera kilometer mellan husen är det skogen och åkrarna som kopplar dem samman. Olikheterna är många, medan omgivningarna för samman livsöden.
För en tid hängde jag med en kille från Nagu. Han försökte vara dominant och en kova jätkä i Åbos stadsmiljö, alltid en flaska och aggressiviteten till hands. Han däckade ofta under festerna och blev utslängd från barer på grund av diverse slagsmål. Han frågade mig om jag ville se hans åkrar efter att jag berättat om min uppväxt. Vi stod vid kanten av åkrarna och det var rad efter rad efter rad med potatis. När han lät mig åka med till sitt hemman, lät mig se det som hans pappa river upp ur jorden för att få pengar – var han plötsligt helt lugn och stum. Vi sa ingenting men jag förstod att han byggt upp en ridå för att dölja sin bakgrund. Att vara potatisodlare är inte det mest glamorösa i större städer, det är ett satans fysiskt kämpande för nästan inga pengar. Hela den ridån åkte ner när jag såg honom dra upp en klase potatis ur jorden.
Jag har hört harvandet av åkrarna, kråkorna som dykt ned på den friska jorden efter maskarna. Har rensat ogräs och ätit egenplockat varje skördetid. Kvaddade in i en refug med min första bil och stod bredvid en åker väntades på att min pappa skulle hämta upp mig. Det var på en övergiven åker måltavlorna sattes upp under en midsommar för att öva prickskytte. Mitt i natten på annandag jul gjorde jag slut med en av mina tidigare livs pojkvänner, bredvid en åker. Fick första gången stryk i mitt liv av laestadianpojkarna, också då bredvid en åker. Går inte att förneka sammankopplingen av miljö och arv när åkern både föder och beskådar.
Avståndet sammanför åkerfolk i stadsmiljö, om inte dialekten avslöjar en är det berättelserna från barndomen som bevisar kopplingen. Av olika orsaker kan det vara svårt att acceptera sin koppling till åkrarna. En av dem är att arbetet nedvärderas och anses smutsigt, till och med fördummande, av vissa kretsar. Sanningen är att våra förfäder inte skulle ha överlevt om det inte vore för våra åkrar, som mycket av våra nationalromantiska författare och konstnärer förskönar. Med höstens växande inflation kommer Finlands åkrar vara viktigare än på länge. Man behöver inte vara Runeberg för att inse betydelsen av inhemsk mat i en ekonomisk kris.
När jag såg annonsen om lägenheten som skulle bli den jag började hyra i Helsingfors, fanns det åker nära fönstrets horisont. Och man kommer aldrig ifrån åkern om man gått med på att den är en del av ens tänkesätt.
